❤ ❤ ❤

Tankarna väcker tårarna och får dem att tränga fram långsamt ur hennes ögonvrårs djupa gömmor. Sakta rinner en tår i taget ner för kindbenets svaga sluttning. En tår till vänster, en tår till höger. En tår till vänster igen och så höger, vänster, höger, vänster, höger, vänster, vänster, vänster, höger, höger, höger. Tårarna ökar i intensitet och gråten blir mer och mer ohämmad. Andningen blir snabbare i takt med tårarnas ursinniga framfart och varje andetag blir allt kortare, allt häftigare. Inifrån ökar trycket. Inne i hennes kropp kämpar sorgen och rädslan för att komma fram och få visa upp sig. Smärtan, som ingen kan se, vill få ett ansikte. Allt det onda försöker tränga igenom, men utrymningsvägarna är sedan länge blockerade. Andningen blir mer besvärad. Korta inandningar utan utrymme för att andas ut. Fler och fler, snabbare och snabbare.  Kroppen börjar skaka. Det kryper inuti. Hennes rörelser blir allt mer desperata, vilsna, upp och ner, hit och dit. Det snurrar och smärtar och trycket inifrån ökar för att sedan fullkomligt explodera.

Plötsligt blir allt stilla. Kroppen slappnar av, andningen upphör och oron går över i en stilla ro. Hon hör honom prata. Hon känner hur han rör vid henne och försöker skaka liv i henne igen. Hon hör honom be henne att andas. Hon hör, men kan inte svara. Hon blir rädd, men känner samtidigt ett oförklarligt lyckorus. Hon skrattar inombords samtidigt som hon känner sig helt skräckslagen, då hon sakteliga börjar återvända till nuet igen. Långsamt blir hon medveten om var hon befinner sig. Hon märker att näsan är igentäppt och hon känner att ansiktet är fuktigt av tårar, snor och saliv, som okontrollerat täckt huden. Hennes armar och ben är orörliga och blicken känns alldeles tom. Hon tittar, men ser inget och blir sittande helt apatisk.

Han känner att hon finns hos honom igen. Han andas ut och slappnar av. Vet inte vad som hände eller varför. Hon är på väg tillbaka till sitt riktiga jag och hans oro lägger sig något. Smärtan inom honom  och skräcken över att det ska hända henne något finns fortfarande kvar. Förtvivlan om att inte räcka till, att inte kunna skydda henne och befria henne från allt hon bär inom sig. Han skulle vilja kunna dela bördan med henne så att de kunde gå igenom det här tillsammans, men han är maktlös, måste stå utanför och titta på, försöka trösta och bara finnas nära, men det gör ont att inte kunna påverka.

De sitter i soffan och tårarna letar sig än en gång fram och börjar rinna nedför hennes kinder. Den här gången rinner de fort redan från början och andningen ökar och blir snabbt mer intensiv. Oron i hennes kropp kryper fram igen. Pressen ökar. Snabba, korta inandningar utan någon möjlighet att andas ut. Ännu snabbare inandningar, snabbare, mer intensiva, in, in, in... och så kommer lugnet. Slippa andas och släppa alla spänningar. Kroppen blir totalt avslappnad och hon blir åter helt onåbar. Hon hör honom prata om att öppna fönster och släppa in luft. Hon hör något om hennes puls. Han hämtar saft och  häller i hennes mun. Hon dricker och blir förvånad över hur törstig hon är. Saften ska få henne att komma till sans igen. Saften är hennes medicin.

Hon repar sig långsamt. Byter position i soffan och börjar prata igen. Hon höjer åter sina försvarssköldar, de som inför honom så fullständigt kapitulerat. Känner sig misslyckad som blottat sina svagheter inför honom. Hon vill bygga upp sin raserade försvarsmur och krypa tillbaka in bakom sin skyddsbarriär. Hon vill inte falla inför publik igen, men känner att stressen knackar på och tänker attackera än en gång.

Han hjälper henne in på toaletten och så fort hon blir lämnad ensam faller muren. Den här gången får attacken en direkt intensitet och den kommer med en starkare kraft än tidigare. Hon blir sittande helt paralyserad och gråter förtvivlat. Hon känner hur saliven rinner nedför sina mungipor och hur hennes normala kroppsfunktioner helt slås ut. Han kommer in och försöker desperat få henne att stå upp. Hon är medveten om vad som händer, men hon bryr sig inte och kan inte kontrollera sina rörelser. Hon fortsätter att dregla, benen fungerar inte och huvudet är lealöst. Han vill ta henne till bilen. Måste åka till sjukhuset. Hon vill inte åka dit, för hon vet att det inte hjälper, men hon lyckas inte förmedla sin vilja.