Hon bara stack

Tårarna rann sakta ner för Jakobs kinder och bildade allt större mörka fält på den limegröna filten han hade svept om sin ömmande kropp. Dagen var isande kall och alldeles nattsvart trots sensommarens rekordvärme och den gassande solens hånfulla strålar som envist trängde igenom det tunna molntäcket. Jakob satt på en vädersliten träbänk under ett dystert halvnaket lärkträd och Kim satt bredvid med armen hårt tryckt om hans axlar i ett fruktlöst försök att trösta.
”Jag trodde att jag hade förstått,” sa Jakob tyst, lyfte blicken och stirrade rakt fram ut i intet medan han fortsatte. ”Jag visste att hon inte älskade mig längre, att hon inte älskade det som var vi. Hon har sagt det flera gånger, men inte att hon skulle göra så här. Bara sticka...”
Kim minskade trycket mot Jakobs axlar och började istället sakta dra handen utmed hans muskulösa, men för stunden så kraftlösa överarm.
”Ja, det är så sjukt ofattbart. Ni hör ju liksom ihop,” sa han och försökte på bästa sätt dölja sin egen sorg som den här separationen innebar. ”Ni har ju varit ihop så länge.”
”Alltså, hon har ju inte ens velat röra vid mig på skitlänge. Jag har inte fått hålla om henne ens. Hon har bara... men hon var ju ändå min liksom.”
”Ja men är du säker då att det inte bara är en grej? Ge henne lite tid, hon kanske ångrar sig.” ”Va fan ska jag göra utan henne?”
”Det kommer gå bra. Om ett tag ska du se att det känns bättre.”
”Hon kommer inte ändra sig. Inte den här gången. Hon har stuckit.”
”Men vad var det som hände egentligen?”
”Ingenting!” nästan skrek han nu. ”Det är det som är så jävla surt. Ingen-fucking-ting har hänt! Och så gör hon slut. Hon hade till och med lagt skilsmässopappren på bordet.” Jakob reste sig hastigt och släppte taget om den tårindränkta filten som likt en ratad nallebjörn, övergiven, föll till marken.
”Vi hann ju fan knappt gifta oss. Så fort hon fått ringen på sitt förbannade finger så sticker hon. Vilken jävla subba!” Den inslutna, försiktigt tysta mannen som alldeles nyss satt på den åldersstigna träbänken försjunken i vemod hade plötsligt och helt oväntat förvandlats till ett exploderande kraftpaket. Inte alls så ömklig längre. Nu mer arg än ledsen. Och istället för att trösta, måste Kim försöka lugna ner Jakob.
”Du, det blir bra. Ni måste försöka prata med varandra, det löser sig. Kom, vi sticker till stan. Tänker på något annat. Det är ju United City idag.”