Det är någonstans bakom pannbenet där orden flyger omkring, kastas runt och formuleras till meningar. Det är ett oroligt ställe. Tankarna bubblar ostrukturerat som champagne i en skakad flaska. Ett pulserande tryck mot korken. En plats omöjlig att komma undan ifrån och det är det som gör platsen så underbar. Var jag än är så finns den alltid där och när jag än vill så kan jag alltid krypa in - i min värld, i mina tankar och stanna den stund jag behöver.
Och det är där, inuti, som allt är så självklart, så logiskt. Tankarna passar ihop och bildar en enhet. Det gäller att massera hjärncellerna varsamt, låta dem skapa i sin takt och tacksamt ta emot tankarna. Där inne, djupt inne i mitt alldeles egna rum, dit ingen annan kan gå, i en värld ingen annan kan nå, där dansar orden i sin egen takt och skapar en koreografi som inte ens jag kan styra över. Det är som en drog, ett beroende som aldrig stillas. Det kräver hela tiden starkare doser utan att begäret avtar. Okontrollerbart.
Till mitt rum kommer jag lättast när jag är ensam. Jag vill vara ensam när jag ska ta mig dit. Jag njuter av ensamheten när jag får dela den med virrvarret av tankar och det är en ynnest att alltid ha någonstans att vara ensam utan att känna sig övergiven.
Tystnaden existerar inte där inne. Livets ljuva ljud porlar och inspirerar till nytt liv i nya former. Inspirationen finns alltid där, ibland finns den alldeles för mycket och ibland tar den över, trycker på som den pulserande champagnekorken och det går inte att hålla igen.
Jag önskar att flödet vore lika lika starkt och kraftfullt med pennan i handen eller tangentbordet under fingrarna, men det är just det som gör min plats så unik. Det går inte att finna samma tryck och samma intensitet någon annanstans. Platsen är en gåva som jag måste lära mig att förvalta och om jag vill dela den med andra så krävs det hårt arbete och ett oändligt tålamod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar