Det var fågelkvitter i luften, fullt av nykläckta små ungar som prövade sina duniga små vingar för första gången och skogen stod stolt och visade upp sin nuvunna skrud. Det doftade vår. Marken var våt och det gröna sken med hjälp av morgonens regndroppar som klistrat sig fast och nu fick alla löv och allt gräs att glänsa. Mia skulle åka med sin kompis Klara till berget och Mia jublade av lycka bara av tanken att åka dit. Berget, skogen, vattnet, djuren... Hon hade hört så mycket om det men aldrig tidigare varit där. Och de skulle ha fika med sig och leta fram några stubbar där de kunde ha picnic och det var snart sommar, det var ljust, det var nästan varmt och de skulle kanske få bada.
Mia och Klara sprang i det vårsanka gräset och såg hur sjön tornade upp sig framför dem. De tjöt av lycka och närmade sig med energisk förtjusning. Sjön var alldeles svart, blank som en spegel och Mia trodde nästan att himlen slukats av den, för så tydligt reflekterades allt som fanns däruppe. Tjejerna frågade i språnget om de fick bada och ökade på stegen ytterligare när de fick ett jakande svar. Mia sprang så fort hon orkade fram till sjön. Hon ville vara först att känna på det lena friska vattnet, som så nyss släppt vinterns tunga is och nu sög in vårens oskuldsfulla pånyttfödelse. Hon sprang, hon sprang fort, hon var riktigt nära och hon sjönk. Det gick fort, men ändå så långsamt. Hon satt fast och det var blött och hon kunde inte springa längre. Hon kom inte loss. Hon kom inte upp. Hon kom inte fram och hon kunde inte vända om. Men långsamt, långsamt sjönk hon. Fötterna var borta, slukade av den nyss så fridfulla sjön, och snart kunde man inte längre se kanten på hennes nya, blommiga gummistövlar. Hon blev rädd. Hon skrek. Alla började skrika. Hon såg människor springa, alla pratade högt och fort och Mia satt fast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar