På natten kommer demonerna åt honom. Hans sprängande lust och eggande åtrå stjäl all värdighet och empati. I ett annat medvetande blir sanningar till lögner och handlingar utan kontroll blir den nattsvarta hemlighet han senare vaknar upp till. En hemlighet han delar med henne, en hemlighet han långsamt viskat i hennes öra, smekt in i hennes hud och använt för att skända henne. En hemlighet som korta stunder skär genom deras oas, men som han vet förblir deras. Det är ingen som någonsin får veta och därför kan det fortsätta. Därför kommer han fortsätta att släppa in demonerna. De ger ett tillfälligt rus, en tillfällig njutning, så nära extas. Och trots att konsekvenserna svider i morgonljuset så kan han inte stå ut utan att ge sig hän. Det har hänt, natt efter natt och det kommer fortsätta att hända. Han kan inte säga stopp, ingen annan vet, ingen annan kommer få veta. Hon tiger som muren, hon upprätthåller deras fasad och han älskar henne för det. Hon låter det hända. Hon tillåter honom med sin tystnad och som hon lider för hans skull.
Om hon bara kunde sluta älska honom. Om hon bara kunde vända sig om och gå. Hon drömmer om en annan väg i en annan värld, men hon hittar inte dit. Hon vet inte hur hon ska kunna förändra och ta sig ur den djupa grav hon har grävt ner sig i. Det finns bara mörker, en sörjig gyttja där det är tungt att andas, tungt att ta sig fram. Det värker. Hon står stilla, trampar och trampar men kommer ingenstans. Hon har fastnat. Hon klamrar sig krampaktigt fast i en dröm hon vill leva, i en verklighet som hon låtsas finns. Om hon bara blundar för smärtan, förnedringen och lidandet, om hon bara håller ut kommer han respektera henne igen. Men hon kommer aldrig glömma. Hon kan inte gömma sig undan allt det onda. Hon är trasig, bit för bit faller hon sönder. Varje bit han tar från henne får henne att tappa balansen och när hon återfår någon liten liten uns av värdighet smäder han henne igen.
Ska de tiga sig igenom det här denna gången också? Sänka sina blickar och undvika varandra tills skärvorna slipats lena och den här natten blivit historia, precis som så många gånger förr. Smärtan lindras men sorgen väger allt tyngre.
Han kan inte be om förlåtelse. Han ångrar ingenting, har ingenting att ångra, men han vet att han sårat henne. Inte sig själv. Han vet inte varför det händer, han vet inte vad som driver honom, men han vet att det måste hända. Och han vet att det måste fortsätta. Det kommer fortsätta. Han njuter av våndan och skräcken. Han njuter av dominansen, hennes underlägsenhet och sina fjäderlätta smekningar som rispar stora sår i hennes själ. Hon blir så ömtålig och han får trösta, vara mjuk och fin för att väva ihop hennes spruckna sömmar. Han älskar den sköra kvinnan som blommar ut efter ett nattligt intrång. Hon driver honom till vansinne, varje cell i hennes sargade kropp är så nära bristningsgränsen och hennes nerver bildar ett brinnande eldhav under huden. Det är en känslomässig orkan som river upp allt i sin väg och efterlämnar sig en trasslig massa av ruiner, omöjliga att återskapa. Tragedin är nära. Misslyckandet. Drömmar som går i kras. Om och om och om igen. Hon är rädd för livet. Hon bär på tunga sorgesäckar och sliter för att hålla kroppen levande. Det ingen ser väger allt tyngre, det alla ser men blundar för slår undan benen. I sagan finns ljus och mörker, men det eviga är alltid vackert. Hennes evighet är helvetesröd och drabbad av förbannelser. Hennes ljus saknar låga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar