❤ Du tindrar

23 juni 2015

Dags för påfyllning...

Linnéuniversitetet

Kurs	Kurskod	Poäng	Betyg	Datum	Poänggivande
Kreativt skrivande I	1KS100	30,0	VG	2014-06-05	Ja
Den skönlitterära textens historia, kontext och typologi	1301	10,0	VG	2014-05-14
Att skriva skönlitteratur, förelagda övningar	1302	5,0	VG	2014-01-10
Att skriva skönlitteratur, processkrivande	1303	15,0	VG	2014-06-05

Högskolepoäng totalt:		30,0

Med detta som inspiration tänker jag nu publicera mitt allra första lite längre manus. Det var länge sedan jag började skriva på det. Det var länge sedan jag sist skrev. Men nu hoppas jag att jag äntligen ska lyckas avsluta det.

http://dutindrar.blogspot.se/p/blog-page_21.html

3 juni 2014

När barnen gråter

Kom mitt barn och torka tårarna
Jag vill få dig att förstå
Måste förklara rädslan inuti
Förklara att du är född till en ond värld
Människor dödar människor
och ingen vet varför

Se hur det ser ut nu
Se på vår galna värld
Se allt det vi har förstört
Det måste du bygga upp igen

Vi måste lyssna till barnets sorg
Förklara att vi har försökt
Och lyssna till barnets sång
som låter vår värld börja om

Kom mitt barn och visa vägen
Till en bättre värld
För både gammal och ung
Du föddes för att visa
att vi alla kan leva tillsammans i frid

När barnen gråter
Ska de veta att vi har försökt
När barnen slåss
Berätta att det är fel
Följ barnen den rätta vägen
Lyssna till deras sång
Och vår värld kan börja om

(Fritt översatt från White Lion When the children cry)

22 jan. 2014

Efter en givande termin...

Jag är så stolt över mig själv och jag känner mig verkligen taggad att fortsätta skriva.

För första gången har vi graderade betyg på kurserna i Kreativt skrivande. Vi har tidigare haft det på kritikkursen och kursen om att skriva för barn, men den konstnärliga examensrätten kräver nu att vi ger graderade betyg på alla kurser.

Som i alla akademiska sammanhang är Godkänt normalbetyget, Väl godkänt ges för utomordentliga prestationer. Betygskriterier finns i kursplanen.

Eftersom kurserna bygger på progression är era prestationer under våren de viktigaste, inte bara för ert eget framtida skrivande utan också för betygsättningen. Delkurs 2 består av förelagda övningar, som kanske inte alltid är helt rättvisande.

Vi kommer antagligen att vara aningen återhållsamma med betygen på delkurs 2 eftersom uppgifterna är så tentativa. Progressionen liksom inriktningen på vårens skrivande får den större betydelsen i betygsättningen.

Från Magnus Eriksson

Hej Martina,

på delkurs 2 har du fått betyget VG.

Hälsningar Magnus

Betygskala

VG Väl godkänd, G Godkänd, U Underkänd, TG Tillgodoräknad

1KS100
Kreativt skrivande I
Att skriva skönlitteratur, förelagda övningar 5,0
VG
2014-01-10

15 jan. 2014

Min far kallade det otur

Alltid har jag undrat huru min far och min mor har stått ut med varandra under alla de här åren. Jag har gått vid sidan och försökt att förstå och lära mig om människans natur genom dem, men de bara förvirrar mig. Min far är innerst inne en god man, men han är drabbad av den eviga kärleken. Kärleken är inte självklart god. Det har jag förstått. Och kärleken kan frambringa ondo ur människor och det är precis vad min far råkat ut för. Jag vet inte om det verkligen är mor han älskar så högt, att hon ur honom kunnat frambringa så obehagliga göromål från hans sida, eller om det är själva kärleken som är hans sanna förbannelse.
Jag håller dock av min far så till den mildaste grad att jag kan se förbi alla hans smädelser. Han har alltid suttit vid min sida och jag har varit ljuset i hans dröm om det monogamiska äktenskapet delat med en och samma kvinna livet ut. Far hade förälskat sig i kärleken och föreställningen om vad kärlek skulle innebära. Han har så mången gånger berättat för mig om den lycka som infann sig den dagen han träffade den rätta. Kvinnan som sedemera blev min mor. Hon var en grann flicka på tjugotvå år då de blev äkta makar och han hade på alla sätt ombesörjt för att de skulle bli lyckliga. Men verkligheten föll sig annorlunda och mor uppfyllde inte de förväntningar han hade på kvinnan i sitt liv.

Äktenskapet med far blev för mor mer som en befrielse från hemmets tvång. Hon hade egna vanor och tycke och smak som hon tog in i hans hus och han fick med smärta avstå många av livets små förnöjelser för hennes skull. Men inte nöjde hon sig med det. Han blev gång på gång tvungen att upptäcka att hon inte var den kvinna han sökt för att ta hand om honom och att hon inte följde och anpassade sig efter hans levnadsvanor. Hon föraktade män som fann nöje i sådant som han tidigare funnit hälsa och stolthet i och hon

krävde av honom att han för att visa henne sin kärlek skulle följa de krav hon hade. Och min far lydde. Han ville aldrig hamna i onåd.

Då mor märkte spår av blivande barnskap hade hon blivit mycket ond. Hon var rasande och skulle aldrig låta ”det här” hända mer hade hon sagt till min far. Min far har berättat om hur han förlorade henne ännu mer tiden efter jag hade kommit till världen. Han ansåg sig ha förlorat något som han egentligen aldrig hade försökt att vinna, bara något som han automatiskt trodde sig ha fått. Mor började ta ridlektioner efter ”ordination” av ”Professorn” något min fars läkare hade avrått, men som hon ansåg nödvändigt. Far fruktade ridhuset men följde till en början ändå med, bara för att se sin hustru i kroppslig beröring med såväl stallmästaren som den starkskänklade sergeanten och dessutom behöva följa alla kavaljerer och deras brinnande ögon, som följde hennes kropps alla rörelser. Det var för honom olidligt. Men professorn hade ”ordinerat”. Mor var obeveklig och far ville vara henne till lags.

När han inte längre satt på ridhusläktaren blev han istället sittande ensam hemma utanför barnkammaren. Han läste Dickens för mig och förbannade sin otur över att ha träffat en sådan försmädlig kvinna som min mor. Och en kväll, när mor kommit hem och varit så fyllsjuk hade hon gjort honom fullt övertygad om att skilsmässa måste vara den enda lösningen på vedermödorna, trots skandalen det skulle innebära och socitetens fördömande reaktioner. Han hade känt sig som död efter sitt beslut och funderat på att gå till kryddkrämarn för att själv göra slut på eländet, men så, har han berättat, hade han kommit att tänka på barnet. Hur skulle det gå för mig, med en mor som hade fullt med andra bestyr än att ta hand om sitt barn? Jag fick honom att ändå gå med det tunga beslutet och de tunga stegen hem den eftermiddagen.

Men väl hemma hade han mötts av en helt ny kvinna. Borta var den känslokalla frun han hade grälat med under natten och nu var hon för honom skönare än någonsin och hon kysste alla tankar om skilsmässa ur honom. Och som han hatade henne. Han hatade henne för att han älskade henne så oerhört. Hon var oemotståndlig och hans liv fick fortsätta vid sidan av henne och hans lidelsefulla kärlek övergick i förfärlig svartsjuka. Han trodde sig vara bedragen och skaffade sig därför en älskarinna och därefter ännu en. Han ville att hans hustru skulle få veta, men hon visade sig inte berörd, kanske hon visste kanske det inte bekom henne. Men far kunde inte bryta med mor, ty ett liv utan henne var inte möjligt.

Och jag förstår far. Mor har alltid varit en beundransvärd kvinna. Hon ville inte leva sitt liv bara för fars skull och handla utifrån vad som behagade honom. Mor gjorde sina egna val och hon höll fast vid sin övertygelse. Mor visade att kvinnor reder sig bra själva, att en kvinna själv kan bestämma över sitt liv och att hon inte behövde en man för att uppfostra henne. Hon var förvisso inte den närvarande och kärleksfulla mor de flesta barn önskar sig men jag föraktar henne inte för det. Hon har aldrig funnits vid min sida, för det var hon allt för upptagen med sig själv, men jag hade alltid Kristin. Kristin som var full av kärlek och som alltid gav sitt innersta. Men vad fick hon? Vad får en kvinna som bara ger? Mor såg till att fylla sitt liv med vad som gav mening för henne och gav inte bort sitt liv till andra. Far såg det som en olycka, att han blivit drabbad, men den han var drabbad av var sig själv och sin föreställning om vad en kvinna borde göra för sin man.

Intertextuell omtolkning - Otur av August Strindberg

Otur

Jag tycker att Strindbergs Otur målar upp en bild av en relation där de båda parternas föreställningar om vad ett äktenskap är och ska vara inte stämmer överens. Jag tror inte att jag tolkar texten precis så som Strindberg själv ville att den skulle ses, men det är ju så intressant att en relationsnovell skriven för över 100 år sedan fortfarande kan kännas så aktuell. Så klart är det vissa bitar som känns lite föråldrade, men själva kärnan tycker jag kan diskuteras utifrån dagens perspektiv också. Vad innebär det att välja tvåsamheten? Går det att bestämma över sitt eget liv om man väljer att dela det med någon annan (och så barn på det)? Ska man anpassa sig, vem ska anpassa sig och hur länge ska man hålla på att kompromissa? Hur påverkas andra människor av relationer i deras omgivning? Listan på frågeställningar kan göras hur lång som helst tycker jag. Och så går det naturligtvis inte att undvika att ägna en tanke åt dåtida och nutida könsroller heller. Hur mycket finns fortfarande kvar och hur mycket har det egentligen förändrats?
Jag har valt att skriva min version av texten utifrån barnets perspektiv när barnet blivit (nästan) vuxen och även om ett barn inte alltid får så mycket om sina föräldrars relation berättat för sig, så är det ju ändå det som lever närmast och kan se mest. I den här novellen har ju också barnet den största rollen eftersom det är barnet som ökar hustruns frånvaro och distans till sin man samtidigt som det är barnet som håller ihop dem.

En inre monolog är inte alltid logisk...

Messi. Hur kan man bara vara bäst i världen? Konstigt. Men någon måste ju vara det, eller måste det vara så? Jag vet inte och shit vad fri han blev. Jag vill vara bäst. Snygg brytning. Bäst på vad då? Helt ensam i mitten. Det är så skönt att vara ensam. Tur! Skapligt inlägg, vad GÖR han? Man kanske inte kan vara helt bäst på allt inom nåt. Ingen kan nog det. En grekisk flagga, och vad trött jag blir på alla som håller på med sina ungar. Varför tror man att andra hela tiden vill att de ska vara med? VARFÖR? Jag har inte tänt i kväll men det är inte så kallt, blåste han? Det blir nog gult. Han slapp, den var rätt ful. Kan jag säga att jag inte vill att hon ska ta med henne, det kan väl inte jag bestämma och då är jag elak - orkar inte med små barn. Jag vill inte åka bort och vara bland barnskrik och skit. Jag vill umgås och det går inte, faktiskt, men vad dom ramlar...och HUR kan han missa? Jag måste åka och köpa klänningen i morgon. Jag vill ha raggsockar till - om man bara slapp sina ben så är det ju fint med klänning. Nu är det segt och Barca fick straff, kanske ska se den matchen istället, kanske blommiga strumpbyxor då händer ju nåt. Lite tråkigt med svart klänning. Tröjan var fin och hennes skor. Så surt:(. Hoppas dom har ringt. Ja! Özil vill vi se mer av - vad var det mer i morgon? Kolla kanten!! Snyggt skott! Men dom ligger allt lite risigt till, fan domar’n är i vägen. Buuuuu! Ehh det var inte så snyggt, jag tror barnen har somnat nu ska nog borsta tänderna. Får se om jag ser andra. Åh både Citys och Uniteds matcher på söndag I like! Och vi ska till Smögen. Skönt! Hoppas de lagat bubbelpoolen, tror inte jag badar ute i alla fall - Lissabon! dit kanske man skulle åka - Champions League-final...

A men vilket mål och mål i alla andra matcher:(( Maestro! Undrar vad en sån reklamplats kostar. Och Wenger passar bollen det ser man inte så ofta, nu är jag trött, orkar inte resa mig. Kanske skulle elda lite ändå - men orka! Fattar inte hur han kan äta så jävla mycket. Ätstöringar, kan det kallas så? A, men kan ingen se det då. Säga nåt. Vilken billig straff, mitt i. Kaká, det var inte igår. Nästan pinsamt. Kanske ska ta en bowlingrevansch det var trevligt. Trevligt? Trevligt är verkligen ett lamt ord, säger ingenting. Är jag hungrig? Får borsta tänderna så går det nog över, för sent för att äta mer nu man kan inte bara äta godis varje dag, varför inte, fan vad skönt om man kunde det, bara vräka i sig hur mycket som helst när som helst och inte bry sig slippa bry sig om skit och om hur och när och varför och varför är jag alltid så himla lydig och gör alltid rätt och bryr mig, bryr mig alltid om hur man ska och borde ha och vara och göra och äta och sova och säga och jag ORKAR inte! Atletico klara för åttondel, där ser man. Jag har ingen koll alls på grupperna. Fluga är lite coolt. Han var snygg med sina jeansshorts, det är nog nåt för honom i jul. Åh vad jobbigt, måste det bli jul? Det är nog bättre att inte vara här ändå då kan man gå hem när man vill. Aj vad ont det gör i handleden, det är rätt tyst nu. Men shit vad sjukt med ljudet när det är tyst på dan, det måste spöka här, värsta skräckfilmsljudet. Undrar om någon annan hör det eller om bara jag och varifrån? Det måste spöka. Snälla spöken. Massa döingar som har kafferep, man kanske skulle bli spöke. Och jag är säker på att jag hörde en hosta eller nej jag tror inte det det är nog bättre att bara vara död. Det är pennan den är liksom för tjock men jag orkar inte byta nu. Alla har typ keps eller mössa men det är rätt kallt. Jag skulle ha köpt en Frölundamössa det kanske är match...Oh... hur kunde det vara off-side och tre spelare också, det var close. Ja men och så funkar inte datorn, får kolla det i morgon typ starta om modemet - Alltid! Nej nu går det inte mer, att det inte kan bli mål då. Özil svik mig inte - jag tror jag köper klänningen ändå, 300 kronor är ju inte så mycket. Jag inbillar mig ljud hela tiden, jag är nog knäpp tänker alltid för mycket tänk om man kunde stänga av hjärnan eller i alla fall pausa ibland, min är typ överhettad förjämnan. Och så gör dom mål. Det var inte rättvist, livet är inte rättvist och det var skit med allt, det finns ingen rättvisa och människor är så tragiska. Att folk kan vara så sviniga - sjukt!

17 dec. 2013

Vem är den som skiljer sig?

”Det handlar egentligen inte så mycket om kärlek. Det är liksom mer frihet och konventioner som gör att jag inte orkar mer. Allt om hur man ska vara och hur man ska göra får mig att vilja spy. Jag måste få bestämma själv. Jag vill inte göra som andra vill att jag ska göra.”
Elna satt alldeles tyst och kunde inte tro vad det var hon hörde. Skulle Sara lämna Anton? Men det var ju de som hade det bra. De hade en relation som det slog gnistor om. Det var alltid de som såg mest kära ut, som slingrade in sig i varandras kroppar i alla sammanhang och lät sina åskådare smygtitta på förspelet till vad man i fantasin själv fick föreställa sig skulle hända när de kom hem.
”När bestämde ni det här?”
”Bestämde och bestämde... Jag har väl inte riktigt berättat för Anton än, men jag har kollat på lägenhet och så.”
”Så det blir du som flyttar?”
”Ja, jag vill absolut inte bo kvar här. Huset kväver mig precis som vår relation gjort de senaste åren. Jag måste börja om på nytt.”
”Så du har funderat på det här länge?”
”Nej, egentligen inte. Jag har väl tänkt att det inte varit bra ett tag, men jag trodde aldrig att jag skulle lämna honom på riktigt. Jag är liksom inte en som skiljer sig.”
”Nej, vem är det?”
”Nej, det är det som är grejen. Man är liksom insyltad i att den som stannar i samma relation hela livet är den som har lyckats. Jag har tänkt så hela tiden.”
”Ja, som att det är synd om de som skiljer sig.”
”Precis och därför går man omkring och drar på en massa lidande för att det ska se bra ut för andra. Jag kommer klara mig precis lika bra själv.”
”Kanske bättre.”
”Ja, antagligen. Tänk bara att slippa anpassa sig och behöva plocka upp andras skit. Det här känns helt galet, men så rätt.”
”Men tror du inte att du kommer sakna det ni hade någonting alls?”
”Jo, asmycket säkert. Jag kommer lipa mig igenom mängder av sömnlösa nätter, men jag måste. Jag bara måste.”
”Så du har inte träffat någon annan eller så?”
”Nej, verkligen inte. Som det känns nu vill jag aldrig ha någon annan heller. Jag vill bara ha mig för ett tag. Mig, mig, mig. Jag har ju typ aldrig varit bara jag.”

Hon bara stack

Tårarna rann sakta ner för Jakobs kinder och bildade allt större mörka fält på den limegröna filten han hade svept om sin ömmande kropp. Dagen var isande kall och alldeles nattsvart trots sensommarens rekordvärme och den gassande solens hånfulla strålar som envist trängde igenom det tunna molntäcket. Jakob satt på en vädersliten träbänk under ett dystert halvnaket lärkträd och Kim satt bredvid med armen hårt tryckt om hans axlar i ett fruktlöst försök att trösta.
”Jag trodde att jag hade förstått,” sa Jakob tyst, lyfte blicken och stirrade rakt fram ut i intet medan han fortsatte. ”Jag visste att hon inte älskade mig längre, att hon inte älskade det som var vi. Hon har sagt det flera gånger, men inte att hon skulle göra så här. Bara sticka...”
Kim minskade trycket mot Jakobs axlar och började istället sakta dra handen utmed hans muskulösa, men för stunden så kraftlösa överarm.
”Ja, det är så sjukt ofattbart. Ni hör ju liksom ihop,” sa han och försökte på bästa sätt dölja sin egen sorg som den här separationen innebar. ”Ni har ju varit ihop så länge.”
”Alltså, hon har ju inte ens velat röra vid mig på skitlänge. Jag har inte fått hålla om henne ens. Hon har bara... men hon var ju ändå min liksom.”
”Ja men är du säker då att det inte bara är en grej? Ge henne lite tid, hon kanske ångrar sig.” ”Va fan ska jag göra utan henne?”
”Det kommer gå bra. Om ett tag ska du se att det känns bättre.”
”Hon kommer inte ändra sig. Inte den här gången. Hon har stuckit.”
”Men vad var det som hände egentligen?”
”Ingenting!” nästan skrek han nu. ”Det är det som är så jävla surt. Ingen-fucking-ting har hänt! Och så gör hon slut. Hon hade till och med lagt skilsmässopappren på bordet.” Jakob reste sig hastigt och släppte taget om den tårindränkta filten som likt en ratad nallebjörn, övergiven, föll till marken.
”Vi hann ju fan knappt gifta oss. Så fort hon fått ringen på sitt förbannade finger så sticker hon. Vilken jävla subba!” Den inslutna, försiktigt tysta mannen som alldeles nyss satt på den åldersstigna träbänken försjunken i vemod hade plötsligt och helt oväntat förvandlats till ett exploderande kraftpaket. Inte alls så ömklig längre. Nu mer arg än ledsen. Och istället för att trösta, måste Kim försöka lugna ner Jakob.
”Du, det blir bra. Ni måste försöka prata med varandra, det löser sig. Kom, vi sticker till stan. Tänker på något annat. Det är ju United City idag.”

30 nov. 2013

Skrivandets rum

Det är någonstans bakom pannbenet där orden flyger omkring, kastas runt och formuleras till meningar. Det är ett oroligt ställe. Tankarna bubblar ostrukturerat som champagne i en skakad flaska. Ett pulserande tryck mot korken. En plats omöjlig att komma undan ifrån och det är det som gör platsen så underbar. Var jag än är så finns den alltid där och när jag än vill så kan jag alltid krypa in - i min värld, i mina tankar och stanna den stund jag behöver.

Och det är där, inuti, som allt är så självklart, så logiskt. Tankarna passar ihop och bildar en enhet. Det gäller att massera hjärncellerna varsamt, låta dem skapa i sin takt och tacksamt ta emot tankarna. Där inne, djupt inne i mitt alldeles egna rum, dit ingen annan kan gå, i en värld ingen annan kan nå, där dansar orden i sin egen takt och skapar en koreografi som inte ens jag kan styra över. Det är som en drog, ett beroende som aldrig stillas. Det kräver hela tiden starkare doser utan att begäret avtar. Okontrollerbart.

Till mitt rum kommer jag lättast när jag är ensam. Jag vill vara ensam när jag ska ta mig dit. Jag njuter av ensamheten när jag får dela den med virrvarret av tankar och det är en ynnest att alltid ha någonstans att vara ensam utan att känna sig övergiven.

Tystnaden existerar inte där inne. Livets ljuva ljud porlar och inspirerar till nytt liv i nya former. Inspirationen finns alltid där, ibland finns den alldeles för mycket och ibland tar den över, trycker på som den pulserande champagnekorken och det går inte att hålla igen.

Jag önskar att flödet vore lika lika starkt och kraftfullt med pennan i handen eller tangentbordet under fingrarna, men det är just det som gör min plats så unik. Det går inte att finna samma tryck och samma intensitet någon annanstans. Platsen är en gåva som jag måste lära mig att förvalta och om jag vill dela den med andra så krävs det hårt arbete och ett oändligt tålamod.

Vad är en bra bok?

För mig är en bra bok som en fin människa. Det går inte att se på utsidan vilka kvalitéer som finns inuti. Det är lätt att falla för skalet men det som verkligen räknas är vad som finns inuti. Och precis som när du möter en ny människa första gången så kan hen gripa tag i dig direkt och du blir blixtförälskad, som hypnotiserad av henoms blotta existens. Allt hen gör, säger och är ter sig perfekt och du vill inte spendera en enda sekund utan henom. Ibland kan en sådan här blixtförälskelse göra dig besviken och avtar lika fort som den uppkom, men ibland övergår den i en djupare vänskaps- eller kärleksrelation och du kan känna dig säker på att det du funnit är något äkta, något som berikar dig, som får dig att växa och utvecklas och som gör dig till en starkare och mer förstående människa.

Andra människor som du möter är lite svårare att komma in på livet. De kräver längre tålamod för att öppna upp sitt inre och låta dig komma åt kärnan. Någon som till en början nästan verkat lite svår och underlig kan, om du ändå söker vidare och ger henom den tid hen behöver för att visa vem hen är, visa sig vara den stora kärlek du så länge sökt, men som fram tills nu verkat vara ämnad endast för alla andra.

Oavsett om boken du läser är en blixtförälskelse eller en relation som växt sig starkare för varje sida så är det först när du läst ut boken som du kan veta om den efterlämnar sig den outhärdliga smärta bara en riktigt bra bok gör. Och det är saknad. Du känner dig övergiven. Att avsluta en riktigt bra bok är som att skiljas från en riktigt god vän. Det är sorgligt och det gör ont.

Jag tycker inte att det finns några generella krav som behöver uppfyllas för att jag ska anse att en bok är bra. Jag kan läsa romaner, dikter och andra texter och se tjusningen i textens storhet även om jag inte tycker att själva innehållet är bra. Jag har läst mycket som jag personligen inte tycker är bra men som jag ändå kan förstå att andra kan gilla och där jag kan imponeras av författarens tekniska förmåga, den sprudlande fantasin eller det fascinerande språket. Men det finns också böcker som jag tycker är bra trots att språket är torftigt och strukturen brister men där berättelsen är såpass gripande att allt det där andra blir förlåtet.

Enligt mig är vad som är en bra bok definitivt en subjektiv bedömning. Det beror på vem som läser, när hen läser och vilken livssituation hen befinner sig i. En bok kan uppfattas som lysande i en period av livet, men inte alls lika briljant varken förr eller senare. Man skulle kanske kunna tänka sig någon form av objektiv bedömning av en bok och då tänker jag att kriterier som att en bok som håller över olika tidsepoker, lockar läsare generation efter generation och lyckas förbli aktuell skulle kunna bedömas som bra. Men det går ju ändå aldrig att komma ifrån varje människas subjektiva bedömning om vad som är bra och det finns inte och kommer aldrig finnas någon bok som alla gillar. Däremot kan man ställa sig frågan huruvida en bok som lever sig kvar i minnet och gör sig påmind om och om igen fastän man inte gillade boken, är bra eller inte.

Ett barndomsminne

Det var fågelkvitter i luften, fullt av nykläckta små ungar som prövade sina duniga små vingar för första gången och skogen stod stolt och visade upp sin nuvunna skrud. Det doftade vår. Marken var våt och det gröna sken med hjälp av morgonens regndroppar som klistrat sig fast och nu fick alla löv och allt gräs att glänsa. Mia skulle åka med sin kompis Klara till berget och Mia jublade av lycka bara av tanken att åka dit. Berget, skogen, vattnet, djuren... Hon hade hört så mycket om det men aldrig tidigare varit där. Och de skulle ha fika med sig och leta fram några stubbar där de kunde ha picnic och det var snart sommar, det var ljust, det var nästan varmt och de skulle kanske få bada.

Mia och Klara sprang i det vårsanka gräset och såg hur sjön tornade upp sig framför dem. De tjöt av lycka och närmade sig med energisk förtjusning. Sjön var alldeles svart, blank som en spegel och Mia trodde nästan att himlen slukats av den, för så tydligt reflekterades allt som fanns däruppe. Tjejerna frågade i språnget om de fick bada och ökade på stegen ytterligare när de fick ett jakande svar. Mia sprang så fort hon orkade fram till sjön. Hon ville vara först att känna på det lena friska vattnet, som så nyss släppt vinterns tunga is och nu sög in vårens oskuldsfulla pånyttfödelse. Hon sprang, hon sprang fort, hon var riktigt nära och hon sjönk. Det gick fort, men ändå så långsamt. Hon satt fast och det var blött och hon kunde inte springa längre. Hon kom inte loss. Hon kom inte upp. Hon kom inte fram och hon kunde inte vända om. Men långsamt, långsamt sjönk hon. Fötterna var borta, slukade av den nyss så fridfulla sjön, och snart kunde man inte längre se kanten på hennes nya, blommiga gummistövlar. Hon blev rädd. Hon skrek. Alla började skrika. Hon såg människor springa, alla pratade högt och fort och Mia satt fast.

28 nov. 2013

I novembernatten

På natten kommer demonerna åt honom. Hans sprängande lust och eggande åtrå stjäl all värdighet och empati. I ett annat medvetande blir sanningar till lögner och handlingar utan kontroll blir den nattsvarta hemlighet han senare vaknar upp till. En hemlighet han delar med henne, en hemlighet han långsamt viskat i hennes öra, smekt in i hennes hud och använt för att skända henne. En hemlighet som korta stunder skär genom deras oas, men som han vet förblir deras. Det är ingen som någonsin får veta och därför kan det fortsätta. Därför kommer han fortsätta att släppa in demonerna. De ger ett tillfälligt rus, en tillfällig njutning, så nära extas. Och trots att konsekvenserna svider i morgonljuset så kan han inte stå ut utan att ge sig hän. Det har hänt, natt efter natt och det kommer fortsätta att hända. Han kan inte säga stopp, ingen annan vet, ingen annan kommer få veta. Hon tiger som muren, hon upprätthåller deras fasad och han älskar henne för det. Hon låter det hända. Hon tillåter honom med sin tystnad och som hon lider för hans skull.

Om hon bara kunde sluta älska honom. Om hon bara kunde vända sig om och gå. Hon drömmer om en annan väg i en annan värld, men hon hittar inte dit. Hon vet inte hur hon ska kunna förändra och ta sig ur den djupa grav hon har grävt ner sig i. Det finns bara mörker, en sörjig gyttja där det är tungt att andas, tungt att ta sig fram. Det värker. Hon står stilla, trampar och trampar men kommer ingenstans. Hon har fastnat. Hon klamrar sig krampaktigt fast i en dröm hon vill leva, i en verklighet som hon låtsas finns. Om hon bara blundar för smärtan, förnedringen och lidandet, om hon bara håller ut kommer han respektera henne igen. Men hon kommer aldrig glömma. Hon kan inte gömma sig undan allt det onda. Hon är trasig, bit för bit faller hon sönder. Varje bit han tar från henne får henne att tappa balansen och när hon återfår någon liten liten uns av värdighet smäder han henne igen.

Ska de tiga sig igenom det här denna gången också? Sänka sina blickar och undvika varandra tills skärvorna slipats lena och den här natten blivit historia, precis som så många gånger förr. Smärtan lindras men sorgen väger allt tyngre.

Han kan inte be om förlåtelse. Han ångrar ingenting, har ingenting att ångra, men han vet att han sårat henne. Inte sig själv. Han vet inte varför det händer, han vet inte vad som driver honom, men han vet att det måste hända. Och han vet att det måste fortsätta. Det kommer fortsätta. Han njuter av våndan och skräcken. Han njuter av dominansen, hennes underlägsenhet och sina fjäderlätta smekningar som rispar stora sår i hennes själ. Hon blir så ömtålig och han får trösta, vara mjuk och fin för att väva ihop hennes spruckna sömmar. Han älskar den sköra kvinnan som blommar ut efter ett nattligt intrång. Hon driver honom till vansinne, varje cell i hennes sargade kropp är så nära bristningsgränsen och hennes nerver bildar ett brinnande eldhav under huden. Det är en känslomässig orkan som river upp allt i sin väg och efterlämnar sig en trasslig massa av ruiner, omöjliga att återskapa. Tragedin är nära. Misslyckandet. Drömmar som går i kras. Om och om och om igen. Hon är rädd för livet. Hon bär på tunga sorgesäckar och sliter för att hålla kroppen levande. Det ingen ser väger allt tyngre, det alla ser men blundar för slår undan benen. I sagan finns ljus och mörker, men det eviga är alltid vackert. Hennes evighet är helvetesröd och drabbad av förbannelser. Hennes ljus saknar låga.

24 nov. 2013

En dikt om skönhet

Tro på skönhet

Låt oss tro att skönhet existerar.
Vad kan skönhetens hemlighet vara?
Vad kan göra dig vackrare än mig
och hur skulle det gå att förklara?
Skönheten avbildas och trånas efter.
Blir det då bättre, om vi når dithän?
Låt oss tro att skönhet existerar,
låt oss ta oss in
                        i denna domän.

Skönhet är en visdom som väcker liv.
Du når så kunskap och dess harmoni,
genom att vårda din egen kärlek,
våga ge av dig själv och din fantasi.
Skönhet är ödmjukhet och omtanke,
den lyfter en människa, högt och klart,
den lyser ur hennes klara ögon,
strålar i leendet
                        så uppenbart.

Den som äger lycka äger skönhet,
att sprida sin aura till andra.
Den som äger skönhet äger all makt,
men vi måste ta hand om varandra,
acceptera och njuta av skillnad,
förstå att alla tänker olika,
ty skönheten finns överallt runt oss,
vi är alla lika
                        magnifika.

14 sep. 2013

Ovissheten

Tyst är det aldrig i skogen men det går att höra tystnaden i varje steg. Alla små ljud blir så tydliga, varje rörelse skapar en ny ton och alla toner tillsammans sprider en känsla av lugn och välbehag. Det är fantastiskt att gå tillsammans med någon man tycker om i skogen, då går det inte att gå vilse. Med handen vilande i någon annans hand kan du känna dig trygg. Ni är tillsammans. Händerna länkar ihop era kroppar, er värme och era hjärtslag. Men på en tusendels sekund kan den tidigare så självklara enigheten splittras, den blå himlen kan bli hotande svart, den klara solen kan bli ett skrämmande eldklot och röken från en explosion du aldrig kunnat förutse kan för alltid komma att svärta ner ditt minne.

Välj en mening - vad händer sen?

"Det var min chans, och jag missade den". (Tretton skäl varför - Jay Asher) Om det inte hade varit för min förbannade moral hade jag fallit i hans armar och försiktigt smakat på hans vårfnasiga smultronsöta silkesläppar och våra tungor hade mötts i dunklet bakom tänder. Pulsen hade fyllts av ett glädjerus nära bristningsgränsen. Det pirrade och spände och jag ville. Jag ville så mycket, så gärna, så intensivt - men nej! Jag stod i hans armar, omringad av lust och åtrå. Jag såg längtan i blicken. Jag kände mig levande. Han gav mig liv och jag var så nära lyckan en snart sextonårig tjej kan vara - men jag backade ur.
Det var den enda chansen jag fick. Den första och den sista. Jag har aldrig ångrat mina val, men jag har många gånger funderat på valen jag inte gjorde, allt jag valde att inte välja. Är det bra att gå igenom livet utan att någonsin ångra sina val, att aldrig någonsin ha vågat chansa, handla utan förnuft och falla för impulser?

4 sep. 2013

Med blåbärssoppa i mungipan...

Det här är mitt Vasalopp. Min svettiga väg genom snömodden där jag vet att jag kommer få brottas med mina ständigt närvarande pessimister. Men den här gången ska djävulen på min axel besegras av optimismens guru som ger mig mod att låta kreativiteten få liv, utan att döma. Detta ska bli kul! Även när händerna blöder så ska jag staka mig fram på mina ovallade skidor och nå mitt mål. Jag älskar att läsa och skriva, men det finns alltid så mycket annat att ägna sin tid åt, så om jag inte sätter press på mig så blir det aldrig något gjort. Mina vänner valde spåren mot första söndagen i mars. Jag valde det här. Det återstår att se vem som kommer först till Mora...

HAN HADE INTE PLANERAT DET.

HAN HADE INTE PLANERAT DET. Han hade funderat på det. Han hade längtat efter det och han hade fantiserat om det. Men han hade inte planerat att det skulle ske just där just då. Men det var som om tillfället skänktes åt honom och hans känsla var att man måste ta om man inte får. Och han tog. Han hade själv blivit bestulen så många gånger. På sin kropp. På sin själ. Och någonstans måste han försöka hitta sina delar igen. Han visste hur man skulle göra. Han hade iakttagit och väntat på att det skulle bli hans tur. Att han skulle vara i överläge och vara den som bestämde när, var och hur det skulle ske. Och det hade varit så enkelt. Tanken berusade honom. Tillfredsställelsen förtrollade honom. Han hade tagit sig ur sitt underläge och kunde nu hålla huvudet högt.
Han hade fyllts av en euforisk känsla av makt redan första gången då hon redan låg naken i sängen, redo att ta emot vad han hade att erbjuda. Och hon hade älskat det. Den här gången hade hon inte varit lika medgörlig och det hade gjort honom ännu hårdare och ökat hans begär. Hon hade skrikit och protesterat, försökt att streta emot och vädja och det hade eggat honom, höjt graden av hans njutning och lust. Han hade inte behövt komma särskilt djupt in i henne förrän han nådde extas och tömde all sin säd. Ett fåtal sekunder av under och sedan fick han skynda iväg och han visste att han hade satt spår i henne som aldrig kunde suddas ut och att det nu var han som ägde makten.

Måndag 8 oktober

Jag vaknar av att det inte längre är tyst i lägenheten. Mamma försöker verkligen att smyga och inte göra några ljud, men jag hör trippandet och det svaga slamrandet in till mig i alla fall. Det är första gången sedan pappa lämnade oss som jag hör några livstecken från mamma tidigt på morgonen och det gör mig glad. Hon har bitit ihop och tagit sig upp bara för min skull. Hon har sakta börjat bli lite bättre. Hon dricker i alla fall inte längre och hon har börjat gå till en psykolog för att prata. Det kanske var bra att hon gav sig ut på stan och skämde ut sig så att hon fick sig en tankeställare. Det hade tydligen blivit tal om soc och vem som skulle ha vårdnaden om mig och då hade hon väl kommit på att hon måste skärpa sig.
     ”Med en enkel tulipan på bemärkelsedan, ja har den äran, ja har den äran att gratulera!”
     Idag är min födelsedag. Jag fyller 16 år, äntligen. Mamma kramar om mig och räcker över ett kuvert.
     ”Det finns inte så mycket över att köpa presenter för nu, men du får se om du kan hitta något fint själv.”
     Det låg åtta hundralappar i kuvertet. Det är vad jag vanligtvis brukar få i månadspeng och några sådana pengar har jag inte sett på väldigt länge nu. Jag ville bli arg på mamma för att hon gjorde det så enkelt för sig. Hon gav mig min månadspeng i födelsedagspresent. Hon hade inte gjort sig ansträngningen att ens försöka gå ut och köpa någonting till mig. Men jag kunde inte bli arg. På en bricka på sängen stod i alla fall den traditionella tårtan med sexton brinnande ljus och jag kände hur tårarna bara trängde fram och jag kunde inte längre hejda dem. Jag kröp ner under täcket och bara grät och grät och mamma lyfte bort tårtan och lade sig bredvid mig och grät hon också.

Jag blev fyra i tävlingen igår. Christer ringde mig på fredagen och sa att han hade anmält mig. Han hoppades att det var okej. Han sa att han hade sett att min licens inte var betald så han hade betalt den och sedan anmält mig till tävlingen. Men han tvingade mig inte att tävla. Det var ju bara om jag ville, när det dessutom var på hemmaplan. Han trodde att jag hade stora chanser att vinna och i normala fall så hade jag kanske haft det också. Vinnartiden var långt över mitt personliga rekord, men jag var inte ens nära att nå den tiden. Men jag kunde inte prestera. Kroppen var så himla tung och det var inte ens roligt. Jag brukar alltid älska att tävla, men den här gången kändes det mest som en plåga. Efteråt var jag så himla besviken så jag stack därifrån utan att prata med någon. Det kändes som jag hade svikit alla, särskilt Christer som hade betalat för att jag skulle kunna simma och så kunde jag inte leverera mer. Så förbannat kasst.

Jag går med tunga steg till dagens träning. Det här är den mest fruktansvärda födelsedag man kan tänka sig. Jag har varit hemma och grinat med mamma mest hela dagen. Hon tyckte att jag kunde få strunta i att gå till skolan, även om jag inte var sjuk. Hon tror att jag brukar vara där och hon är övertygad om att det går bra för mig också. ”Du som är så duktig” säger hon hela tiden utan att egentligen reflektera över vad det är hon säger och helt utan att faktiskt ha någonting konkret hon kan säga att jag har gjort bra. Hon vet ju ingenting om vad jag kan och inte kan. Hon vet ingenting om vem jag är. I hennes ögon är jag fortfarande hennes lilla barn som hon tycker att hon ska ta hand om och vårda (men det är ju inte precis vad hon ägnat sin tid åt de senaste veckorna) men hon har aldrig försökt lära känna mig. Hon vet inte vem det har blivit av det barnet hon har vårdat. Hon tror att hon vet. Men egentligen har hon en vilsen främling som är på väg att bli vuxen hemma hos sig och det där lilla behövande barnet är utbytt mot främlingen, som varken hon eller jag känner ännu, men som jag i alla fall vet har flyttat in - men som hon ännu inte lagt märke till. Det var inte pappa som tog med sig barnet ut, men han lämnade mer plats över för att främlingen skulle börja söka sin roll och barnet som han lämnade efter sig tynar sakta men säkert bort.

Det är ingen i omklädningsrummet när jag kommer till simhallen och det står ingen vid bassängkanten när jag kommer in dit heller. Den yngre gruppen som tränar före oss har precis avslutat sin träning och jag börjar fundera på om det var inställt idag eller om jag blivit helt galen och tagit fel på tiden eller så. Jag brukar visserligen komma ganska tidigt till träningen, men nu känner jag mig verkligen helt ensam och övergiven och funderar på om jag ska gå tillbaka och byta om igen och skita i alltihop. Jag sätter mig ner och låtsas ha koll på läget för att inte avslöja för de som precis avslutat sin träning att jag egentligen inte vet vad jag ska göra. De samlar ihop sina saker och går till duscharna, men fortfarande är det inte en människa av de i min grupp i sikte. Men då hör jag ett aggressivt vrål uppifrån taket och ut från hopptornet kommer en hel hög med människor springande och alla vrålar när de samtidigt kastar sig i vattnet och landar med ett ljudligt plask som nästan får vattnet i bassängen att skvalpa ur.
     ”GRATTIS!” skriker de alla i mun på varandra när de kommit upp till ytan och jag blir så glad att det faktiskt fortfarande finns ett ställe där det mesta fortfarande är som det brukar vara.

Efter träningen går jag och Ola till Mesut’s café och salladsbar. Det var han som föreslog att vi skulle gå ut och fira och det hade jag verkligen inget emot. Vi frågade om det var någon mer som ville hänga med, men det var ingen som kunde och det tyckte jag var ganska skönt. Vi hade inte pratat någonting om det som hände hemma hos honom förra helgen och jag vet inte om det var något som han var van vid, men jag hade i alla fall haft svårt att sluta tänka på det. Det var häftigt att äntligen få kyssa någon, även om det mest hade varit kyssar för att kyssas och inte kyssar av åtrå. Men kyssarna hade ändå väckt en del åtrå i mig och både Malvas och Olas kyssar hade ju fått det att pirra lite extra i magen på mig, men det var Olas kyssar som dröjde sig kvar i mitt medvetande efteråt. Det var dem jag mindes och dem som jag önskade att få smaka på igen och det är dem jag tänker på varje gång han pratar med mig.

När vi kommer in på Mesut’s är det Fatuuma Diries som möter oss med ett stort leende och visar oss vid vilket bord vi kan sitta. Hon är helt annorlunda med sin vita skjorta och sina svarta byxor. Den svarta sjalen är snyggt lindad runt håret och framhäver verkligen hennes ovala ansiktsform och hon ser så stilig ut. Hon ler hela tiden och hon pratar artigt med oss och jag börjar undra om det verkligen är hon. Jag har aldrig sett henne le förut och jag har knappt hört henne prata. Hon verkar inte ta någon särskild notis om mig, så kanske det inte är hon i alla fall, eller så känner hon inte igen mig eller så ignorerar hon mig bara. Jag vet inte hur jag ska tänka. Jag kan ju inte gärna fråga henne om inte hon går i min klass och berätta att det var jag som satte mig bredvid henne när jag blev utfryst av de andra - men bara då. Här finns det ingen tystnad runt henne som jag är van vid och det gör mig förvirrad. Kanske det inte är hon i alla fall.
     Ola beställer in en ost- och broccolipaj och en stor cola och jag väljer samma för enkelhetens skull. Vi sitter tysta en liten stund och jag följer Fatuuma Diries, eller vem hon är, i förhoppning att verkligen kunna lista ut om det är hon eller inte. Jag lyckas inte och när Ola bryter tystnaden glömmer jag bort att tänka mer på det.
     ”Vet du att Nico hade sex med Nada efter jag hade gått hem från henne? Den jävla horan. Han sa att hon hade särat så villigt på benen när han hade gått in till henne i hennes rum. Jag visste ju egentligen att hon var en billig jävel, men fan vad förbannad jag blev. Nu fattar jag ju varför Nico inte har hört av sig också.”

HON HADE TYCKT OM DET.

HON HADE TYCKT OM DET. Hon hade tyckt om det så mycket, men hon visste ändå att han inte hade rätt att göra så. Han fick inte röra henne, men hon hade aldrig protesterat. Hon hade somnat och sedan långsamt vaknat igen till hans försiktiga smekningar. Handen hade långsamt rört sig över hennes rygg, ner innanför byxlinningen och sedan varsamt smekt hennes bara skinka. Först höger sida, långsamt varsamt och sedan vänster, lika långsamt och lika varsamt. Hon kände hur underlivet började pulsera och hur andningen blev allt häftigare samtidigt som hon kunde känna hans också allt häftigare andning mot sin blottade hals. Handen särade på fingrarna, lät ena fingret glida längs med skåran, fram och tillbaka i ovankant för att sedan följa hela vägen ner, runt, fram. Hon särade självmant på benen. Hon njöt när han smekte henne. Hon njöt skälvande när hans finger gled in i henne. Och hon njöt när han med ett tyst litet stön trängde in i henne bakifrån. Samlaget varade inte särskilt länge och när han glidit ur henne hade hon lyckligt vänt sig om. Men det var ju inte han! Det var inte Ola som var tillsammans med henne i hennes säng. Det var Nico. Olas odräglige kompis Nico.
     ”Tack för det här. Du verkar också ha gillat det,” sa han med ett belåtet flin på läpparna samtidigt som han drog på sina byxor och sedan lämnade lägenheten öde, i gapande smärta bakom sig.
     Nada hade suttit kvar länge i sängen. Förkrossad, blottad och hon kände sig så smutsig.

6 dec. 2012

Ta tag eller ge efter?

Jag har barrikaderat mig med sandsäckar allt för länge nu. Vågorna utanför slår allt högre och även om min höga mur fortfarande står stadigt, så blev det, när E. helt oförutsett lyfte på en av mina väl strukturerade säckar, allt för tydligt hur förödande konsekvenserna kommer bli om dämningarna brister utan att jag stabiliserat det jag försöker skydda. Flödet av känslor och tårar var oväntat men inte förvånande. Jag visste att sorgen fanns där, men inte att den gjorde så ont. Att den låg där och pulserade som en tickande bomb, som jag inte kunde kontrollera och som jag inte visste när den skulle detonera, kom som en fullständig chock. Det var tre veckor sedan. Remissen skrevs direkt och idag startade jag min långa, antagligen mer sargade än jag någonsin kunnat ana, väg ut ur dimmorna in i ljuset.

Och nu känner jag mig avskalad, naken och förnedrad. Jag har blottat mitt inre och visat mig sårbar. Jag har svikit min fejkade fasad. Jag ångrar mig! Varför kan jag inte bara bita ihop? Låta det som är få vara och inte hela tiden försöka få allt så jävla perfekt. Och så försöker jag få problemet till att vara att jag hela tiden försöker få allt så perfekt och så är det ju precis det jag förstärker genom att försöka lösa problemet. Kan jag inte bara acceptera att jag inte är perfekt? Inte på utsidan och inte på insidan. Och jag kommer inte att bli perfekt genom att fläka ut mina innersta tankar inför en, vad det visar sig, inte alls främmande människa. Vad är det som gör att jag måste exponera mig så? Jag borde inte ha låtit det ske.

22 dec. 2011

Höst

Så andas de då äntligen ut
Skogens alla träd lättar sina axlar
Släpper alla löv till marken
Skalar tyst och försiktigt av ytan
och står åter nakna inför oss

Lyssna på vinden och lövens fallande melodi
Hör tystnaden
Se det vackra skådespel som utspelar sig
framför dig, bakom dig, runt omkring
Den öppna ridån är sakta på väg ned
Akten är slut och vilan är på intåg.

Möt min Skepnad

Jag smyger in när du som minst anar det
när solen strålar som varmast
gör jag dig yr
Jag får din värld att snurra
marken under dig att att gunga
och dina steg att sluta fungera

Jag gör dig illamående
och du blir rädd
Jag skapar oro och får dig att stanna upp
Jag låter dig tänka och undra, förfäras och våndas
Jag kommer och slår ner mina rötter
bestämmer mig för att här ska jag stanna

Jag påkallar din uppmärksamhet
gör tillvaron suddig
Jag skrämmer dig och stjäl din energi
Jag förvrider din syn
låter dig se i dubbla perspektiv
suddar ut och stänger av

Jag är ett delta och fortsätter att breda ut mig i din kropp
Jag går min egen väg
Jag sprider ut mig - som jag vill, när jag vill
det är Din energi jag använder
det är Du som får bekosta min framfart
och det är Dig jag erövrar

Jag får dig att känna dig otillräcklig och att tvivla
Jag gör dig förvirrad och orkeslös
Jag försätter dig i ett utanförskap - som ingen annan ser
Jag tvingar dig att välja och prioritera
Jag tvingar dig att avstå
Jag sprider ovisshet och jag gör dig ledsen

Jag gör så att det värker
Jag gör så att du skakar
Jag gör så att du gråter
Jag stänger av och jag sätter på
Jag tar kontrollen över ditt liv
och jag gör dig trött
trött
trött

Jag gör dig sårbar och osäker
Jag påverkar din omgivning
Jag påfrestar din relation
Jag testar din partner
Och jag kan inte besegras
Jag kan inte stoppas, jag kan inte ledas och jag kan inte förutspås

Jag är överraskningen
Jag är chocken
Jag är lidandet
Jag skrämmer, hackar sönder och isär
Jag delar och klyver, splittrar och tar

Jag är oförutsägbar
Jag begränsar dig och jag stjäl ditt inre
Jag finns alltid med i dina tankar, gör dig sömnlös, orörlig och orsakar smärta
Och det enda du kan veta säkert - det är att jag har kommit för att stanna.

På natten ❤

.dasaf ne rä arab negad åp mos ted
,tehgilkrev tlla rä nettan åP
.alla röf akil ted rä nettan åP
.ednaravnårf tlla snnäk nettan åP
.ylf etni nam nak nettan åP
.gis ajräv etni nam nak nettan åP
.tgidräv tevil rä nettan åP
.adnulronna tlla rä nettan åP

.es hco adnulB

nettan åP

På natten

Blunda och se.

På natten är allt annorlunda.
På natten är livet värdigt.
På natten kan man inte värja sig.
På natten kan man inte fly.
På natten känns allt frånvarande.
På natten är det lika för alla.
På natten är allt verklighet,
det som på dagen bara är en fasad.

Mitt möte med Huck

1. Textuppgift 3

Första kapitlet

Jag får inte packa för mycket, för allt måste få plats i min ryggsäck och det får inte vara för tungt. Det räcker nog med ett par byxor. Jag kan ju ta med ett par shorts också, som jag kan ha när det är varmt och så kan jag passa på att tvätta byxorna då. Jag tar på mig mina sneakers och de får fungera oavsett väder. Jag har verkligen inte plats för fler skor. Underkläder måste jag ju ha och byta med en del och t-shirtar för jag vill inte lukta svett. Deon måste jag lägga ner och tandborsten så klart. Kanske hårborsten också. Undrar om det är något mer. Just det en handduk och badkläder. Det är ju inte så säkert att jag kan bada naken varje gång jag vill tvätta mig, men det får bli en liten handduk. Och en bok. Det kan nog vara smart att ha en pocketbok att plocka upp, för då ser man väldigt fokuserad ut och människor börjar inte fundera på varför jag är där jag är. Jag tar med en långärmad tröja också och så tar jag på mig jackan. Det får räcka. Jag borde klara mig så.
Jag trodde inte att det skulle vara så enkelt att rymma hemifrån. När idén slog mig någon gång i vintras föreställde jag mig att det skulle vara en väldig massa planering och att jag skulle behöva smyga ut mitt i natten och skynda mig för att ha hunnit så långt som möjligt innan det uppdagades att jag var borta. Jag trodde att jag skulle behöva komma på något riktigt smart för att inte morsan och farsan skulle börja leta efter mig direkt, något som var säkrare än att bara lita på turen att jag skulle ha hunnit tillräckligt långt bort innan de saknade mig. Men nu vet jag att jag behöver inte ha hunnit långt bort alls och att det inte är någon som kommer att sakna mig på flera veckor. Morsan bokade en resa med sin nya gubbe till Mallorca. De ska vara borta i tre veckor. Hon gav mig pengar till mat och annat innan de åkte och sa att jag var stor nog att klara mig själv. Det handlade ju dessutom bara om två veckor som jag skulle behöva vara ensam, tyckte hon, eftersom jag skulle vara hos farsan mittenveckan. Det är konstigt att de inte klarade av att leva ihop, morsan och farsan, för de tänker ju i alla fall så lika. Farsan ska nämligen också resa bort. Han ska till Tyskland eller något. Jag vet inte riktigt hur länge han ska vara där, men han kommer i alla fall vara borta hela den veckan som morsan trodde att jag skulle bo hos honom. Han berättade det för mig för ett par veckor sedan, men uppenbarligen har han inte sagt något till morsan och jag tänker inte vara någon jävla telefonlinje mellan dem. Jag klarar mig själv.

     Jag är självklart lite nervös nu när jag ska ge mig av. Jag har inte riktigt bestämt vart jag ska, bara att jag ska bort och helst aldrig komma tillbaka igen. Det måste finnas ett liv och en tillvaro som känns mer meningsfull än den jag lever i nu. Det måste det finnas.
     Jag stänger dörren försiktigt när jag går och försöker låsa den så tyst som möjligt, som om det ändå skulle vara någon där inne som faktiskt bryr sig om att jag försvinner. Det känns mer på riktigt då. Det blir så tydligt för mig själv att nu gör jag faktiskt det här. Nu tar jag min väska och går. Nu ger jag mig av. Jag vet inte vart. Bort, kanske långt bort eller inte, men det är det som känns så befriande. Jag har ett mål och det är att komma bort och nu är jag på väg. Jag är på väg bort från det gamla. Nu. Äntligen.

På stationen är det alldeles stilla. Jag går in för att titta efter vart jag kan åka. Det är några få som sitter och väntar på sina bussar eller tåg, men det är ingen annan som rör sig. Cafeterian är stängd och det är biljettluckan också. Alla vet var de ska och alla har sina biljetter redan klara. Men inte jag. Jag tänker hoppa på första bästa tåg och så löser jag biljett på tåget. Jag ska fråga var tåget går och bestämma mig där och då var jag ska gå av.
     ”Jag heter Huck.” Jag rycker till och vänder mig om för att se var rösten kom ifrån. På golvet i ett hörn en bit ifrån mig sitter en kille nerhasad med en slarvigt knäppt jacka och hatt på huvudet. Han har ett par säckiga byxor och ett par rätt slitna och oknutna gympaskor på sig. Han tittar ner i golvet och verkar inte alls vara den som precis sa något, men det finns ingen annan i närheten heller. Jag börjar tro att jag bara inbillade mig, så jag fortsätter förbi honom.
     ”Nästa tåg går till Skee. Om en kvart.” Han pratar verkligen med mig. Det gör han. Han tittar fortfarande inte upp, men jag går fram och sätter mig bredvid honom.
     ”Hej Huck!” Huck, vad är det för ett namn egentligen och varför ville han att jag skulle känna till det? Vi sitter tysta bredvid varandra. Vi tittar inte ens på varandra och vi säger inget mer. Det behövs inte. Vi förstår varandra ändå. Han vill att jag ska sitta här och jag tycker att det är rätt skönt med lite sällskap. Vi sitter där tysta tillsammans tills de ropar ut i högtalaren att tåget till Skee snart kommer in på spår ett. Jag reser mig och tänker gå rakt fram till spåret, men Huck visar att jag ska följa med honom en bit längre bort längs med rälsen och när tåget kommer in och stannar visar det sig att dörren till tågets sista vagn hamnar precis framför oss. Vi går in och sätter oss och det pirrar rätt rejält i min mage. Nu är det på riktigt. Jag tar ett djupt andetag, blundar och håller andan och släpper inte ut luften förrän tåget sakta börjar rulla iväg. Då öppnar jag ögonen igen.

     ”Jag har ingen biljett.”
     ”Nej, jag förstod det, men om du sitter kvar här, så kommer jag snart.”
     Huck tar av sin hatt och lägger den på sätet bredvid mig och börjar sedan gå framåt i tåget. Jag sitter kvar. Upprymd och förvirrad. Och när Huck kommer tillbaka sätter han sig bara lugnt bredvid mig, lutar sig tillbaka och lägger huvudet åt sidan för att försöka sova en stund. Jag har inte ro att slappna av. Jag tittar ut genom fönstret och ser mig själv försvinna bort. I en rasande fart passerar vi vägar och skog och åkrar och jag är verkligen på väg någonstans. När konduktören kommer in i vår vagn blir jag alldeles stel. Jag vet ju inte vart jag ska. Jag famlar osäkert i min väska för att leta upp mina pengar, men Huck stöter försiktigt armbågen i mig och säger:
     ”Det är lugnt. Det är fixat.”
     Och när konduktören går förbi oss tittar Huck upp och nickar mot konduktören, som förstående nickar tillbaka för att sedan titta på mig och le så där lite välkomnande. Jag fattar ingenting och det är inte förrän vi springer av tåget i Tanum, som Huck berättar för mig.
     ”Jag sa bara som det var, att du var en liten tonåring som hade tänkt att rymma hemifrån. Jag sa att du hade berättat för mig att du skulle åka hela vägen till Skee, för att ta dig vidare in mot Strömstad och ta båten till Norge, så jag föreslog för konduktören att vi skulle spela med och sedan se till att polisen hämtade upp dig när tåget kom fram.”
     ”Det gjorde du inte.” Jag stannar upp och all min iver förbyts snabbt till ren ilska och en fruktansvärd rädsla och jag springer så fort jag kan åt ett annat håll. Vem var den där Huck, som verkade så spännande och sedan visar sig vara en falsk skitstövel. Jag vill inte ha något mer med honom att göra och jag springer och springer, men blir alldeles för trött och måste snabbt hitta någonstans att vila. Jag sätter mig bakom ett av alla de stora träden. Jag har åkt till en skog. Jag sitter ensam i en jävla skog. Ja, det kan man kalla att ta sig bort. Snacka om att vara borta. Det känns som ett stort hånfullt skämt och jag känner mig så förbannat dum och naiv och korkad och det är väl bara att gå tillbaka till den där ruffiga stationen och vänta på ett tåg tillbaka igen. Var det det här som var min tid i friheten?

     Huck står snart bredvid mig och flinar upp sig med sin solkiga hatt på sned och med sina äckligt förnöjsamt glittrande ögon stirrande på mig.
     ”Blev du sur? Jag tänkte bara skoja lite med dig, men det skulle jag förstås inte ha gjort om jag visste att du skulle bli sur.” Han sätter sig ner bredvid mig och börjar berätta:
     ”Jag sa till konduktören att din mamma hade blivit sjuk och att din pappa skulle hämta dig vid tåget, men att du inte hade haft tid att lösa någon biljett eftersom du hade varit tvungen att skynda dig så mycket. Egentligen skulle din pappa ha hämtat dig hela vägen, därför hade du inte pengar att lösa biljetten på tåget heller, men eftersom din mamma nu var så sjuk så kunde han inte lämna henne ensam så lång tid, så då var det bättre om du tog tåget och eftersom du skulle åka hela vägen till Skee skulle det finnas tid för din pappa att betala biljetten när han hämtade upp dig. Och jag hade blivit tvungen att följa med i all hast eftersom de var oroliga för hur du skulle må på resan och om du skulle klara att sitta alldeles själv med såna starka tankar och känslor som kan dyka upp i ett litet barn när det vet att ens mamma ligger hemma och är jättesjuk, så din pappa hade sagt att han skulle betala för mig med. Och jag skulle dessutom åka med vändande tåg tillbaka, så det där med betalningen skulle i vilket fall som helst lösa sig, bara vi inte gjorde dig mer upprörd i det här läget och började noja om biljetter och pengar för då fanns det risk att du skulle bryta ihop och i så fall hade vi behövt tillkalla en doktor till tåget och det hade inneburit att tåget hade blivit väldigt försenat och det skulle ju göra alla andra resenärer väldigt irriterade och så skulle de begära ersättning för att de blivit försenade och det hade ju blivit betydligt dyrare än om två barn åkte tåg utan att betala.”
     Jag tittar på Huck och han sitter helt oberörd bredvid mig och leker med ett långt grässtrå som han plockat nere vid trädroten. Det går inte att se på honom om han talar sanning eller om han bara suttit och hittat på allt, men det går inte heller att vara arg på honom.

     ”Så det kommer ingen polis i alla fall?” Jag känner mig genast lite lugnare och jag är väldigt glad över att Huck faktiskt kom efter mig. Det hade känts väldigt misslyckat att ensam behöva åka hem och stå där med svansen mellan benen. Att inte ens lyckas försvinna en dag. Jag tror att jag tycker om Huck, men det gäller nog att vara uppmärksam i hans sällskap.
     Vi säger inte så mycket till varandra medan vi går i den riktning vi tycker känns bäst. Vi har inget bestämt mål och det är väldigt avkopplande att bara gå i tystnaden längs med en landsväg. Ibland kommer det bilar som kör i en väldig fart förbi oss och vi måste hoppa ner i diket för att inte bli mosade och bli nästa dags förstasidesstoff i den lokala tidningen, men de försvinner lika fort som de kommit och så blir det tyst igen. Vi går ganska långt och efter en stund börjar det kännas i benen. Det börjar mörkna också och jag börjar bli hungrig. Det där med mat hade jag visst glömt bort. Men så stannar plötsligt Huck och pekar mot ett fint hus, som ligger en bit in på en liten grusväg som ligger i anslutning till den landsväg vi går utmed. Det lyser i huset och två bilar står parkerade på uppfarten.
     ”Ska vi se om det är någon hemma där? De kanske har lite mat att bjuda på.” Jag hade inte haft med tanken på att gå hem till okända människor och tigga mat i min planering, men det är inte precis att det finns så många alternativ, så jag hänger med. Vi går fram och Huck knackar på dörren. Jag vet inte vad han tänker säga och känner mig väldigt olustig till mods när jag hör steg inifrån.
     Det är en man som öppnar. I sextioårsåldern ungefär. Han ser snäll ut, men sådant kan man ju egentligen inte veta genom att bara se på någon.
     ”Hej, vi undrar om ni har en karta eller så över området här. Vi är på väg hem till vår moster och vi trodde att hon bodde i närheten av tågstationen, men nu har vi gått och gått och vi kommer inte fram till någon moster och nu vet vi inte längre var vi är.” Mannen tittar förvånat på oss, men låter oss gå in i hallen och ropar på sin fru som lite fnissande kommer ner för trappan.
     ”Har vi fått gäster? Vika är ni?” Mannen berättar att vi är på väg till vår moster och frun vill naturligtvis veta vad hon heter, för hon känner till alla som bor här i området, men Huck finner sig snabbt och berättar att vi inte kan avslöja det för det ska vara en överraskning att vi kommer och hon bor bara här på sommaren. Hon har just köpt ett litet hus och det är första gången hon är där på sin semester. Paret accepterar det svaret och plockar fram en karta över området och visar oss. Huck frågar om alla detaljer på kartan och han lyssnar tålmodigt när paret berättar om sin hembygd. Han ställer frågor och får paret att verkligen lysa av stolthet. Jag sitter mest tyst och beundrar och förundras över hur äkta allt han säger låter och innan jag vet ordet av det sitter vi tillsammans med dem vid matbordet och gästsoffan är bäddad åt oss inför natten.

Andra kapitlet

Vi går vidare nästa morgon direkt efter frukost. Vi såg på kartan att vi befann oss ute på kusten och vi tar sikte mot havet och de bohuslänska klipporna. Vi går till Grebbestad och där myllrar det av turister och sommargäster en varm och het sommardag som den här. Jag bjuder Huck på pizza på bryggan. En snordyr pizza, men den smakar gudomligt, så vi njuter av varje tugga och häller i oss vatten som man faktiskt kunde få gratis på den här pizzerian. Vi blir rejält mätta och belåtna efter maten och bestämmer oss för att gå ut bland båtarna i gästhamnen för att softa lite och kolla på folk.
Hur Huck gör för att nästla sig in överallt och vinna fördelar i varje situation är mig en gåta, men utan att jag knappt hunnit blinka har han lyckats få oss ombord på en stor segelbåt. Det är ett gäng lite överförfriskade tjugoåringar som befinner sig på båten. Antagligen kan ingen av dem segla och det är nog ingen av dem som äger båten heller. Däremot kan det vara precis vem som helst av dem som har en tillräckligt rik morsa eller farsa för att kunna äga både två och tre och åtta sådana här båtar. Det syns på kläderna och det välvaxade håret. De bjuder på öl och jag tackar ja, men Huck avböjer. Det gör mig lite skamsen, men jag gillar öl och har snart fått i mig den och ytterligare tre stycken. Man ska passa på när tillfälle bjuds.
Mina steg känns mer avslappnade och alldeles lätta när vi går av båten och Huck tackar för sig och ser så där finurlig ut i ansiktet när vi lämnar bryggan. Han går med spikrak rygg, och säger ingenting på hela vägen. Jag försöker prata och snacka om gänget på båten, för ölen har satt igång motorn i munnen på mig och den mal liksom automatiskt utan att jag egentligen vet vad jag ska säga och varför. Jag fortsätter att prata fastän jag inte får några svar och börjar tycka att Huck är en rätt så lam person att umgås med, om han aldrig kan få för sig att släppa loss lite. Jag undrar om han är sur på något sätt, men Huck tittar inte ens på mig utan går bara där med sin raka rygg och ett otydbart stone-face. Kul sällskap, not! Men så kommer vi en bit ifrån det värsta myllret och Huck andas äntligen ut och visar vad han har bak på ryggen. Ur byxlinningen innanför skjortan halar han, med en mycket belåten min, upp en avlång, smal tältpåse, stor nog för att rymma ett tvåmannatält.

     ”Va fan, har du snott ett tält?” Jag blir glad över att det inte längre verkar som om han är sur på mig, men känner väl kanske inte att det smartaste vi kunde ha gjort på den där båten var att sno en massa grejer. De hade ju varit schysta och bjudit in oss och så tackar vi med att roffa åt oss när vi går därifrån.
     ”Ja men vi måste ju faktiskt ha nånstans att sova. Och jag har inte snott det. Jag har lånat det.”
     ”Vad då lånat? Frågade du eller?”
     ”Nej, jag lånade det. Min farsa brukade alltid säga att man lånar saker man behöver, för sen kan man ju lämna tillbaka dom när man inte behöver dom längre. Vi behöver ett tält. Jag hörde att vädret inte ska hålla i sig och nånstans måste vi ju ta vägen.” Det är sant, någonstans måste vi ta vägen, men jag hade inte börjat fundera på var vi skulle sova än. Vi tar i alla fall tältet och går och sätter upp det på en avskild plats. Jag kan, så här i efterhand, hålla med om att det var en ganska bra idé, för det är skönt att ha någonstans att bara kunna lägga ifrån sig väskan.
     Vädret höll inte i sig. När vi vaknar nästa morgon blåser det verkligen storm ute och om vi inte hade legat inne i tältet hade nog både det och vi blåst iväg för länge sedan. Regnar gör det också och det är lite rått och kallt. Huck har nog lite mer erfarenhet av det här lösdrivarlivet än vad jag har för han lyckades övertala mig om att det var nödvändigt att låna sånt man behöver, så nu ligger vi här på var sitt liggunderlag med var sin kudde och en stor filt att dela på. Det är inte ens säkert att de vi lånat grejerna av märker någonting. Det mesta vi lånade låg nedpackat i avlägsna förvaringsutrymmen i folks husvagnar och i lådor ute på altanerna. Och det lär ju inte vara någon som tänker sig att sitta ute och grilla en sådan här dag.
     Vi har det riktigt skönt. Det var bra att jag tog med min bok så att jag kan fördriva tiden lite genom att läsa den, men egentligen är det rätt så skönt att bara vara. Vi säger fortfarande inte särskilt mycket till varandra, Huck och jag, och det behövs inte. Han är nog den bästa kompisen som jag någonsin haft, även om jag inte var helt på det klara med det vare sig efter tågresan eller igår efter mitt lilla ölkalas så märks det att han är äkta. När vi är tillsammans är det ingen som behöver hävda sig och verka stursk. Det räcker med att bara hålla ihop och dela på maten. Jag funderar så klart mycket på vem Huck egentligen är och varför han inte ligger hemma i sin renbäddade säng och äter hemlagade köttbullar, men jag är rädd att den här magin skulle försvinna om vi visste för mycket. Det är som sagt skönt att bara vara och om vi börjar snacka om hur det är hemma kan vi nog inte bara vara längre.

     Stormen drog över på ett dygn ungefär. Det skakade ordentligt i tältet under de värsta byarna under natten, men jag sov ändå riktigt bra. Det är utmattande att ligga stilla och lyssna på vinden och det smattrande regnet en hel dag och det är befriande att veta att jag kan ligga kvar en hel dag till om jag vill. Jag sträcker på mig och känner att insidan av tältduken blir fuktig, när jag rör vid den, och att det börjar blidas droppar. Jag rör försiktigt vid duken ovanför Hucks ansikte så att en droppe växer sig stor och trillar ner på kinden på honom. Han rycker hastigt till, men slumrar vidare, så jag fortsätter och snart är det fler droppar som träffar hans ansikte.
     ”Va fan,” säger han yrvaket och sätter sig upp, men då slår han hela huvudet i tältet och känner direkt hur fuktigt det är.
     ”Va fan, regnar det in?” Jag kan inte låta bli att skatta och säger godmorgon och att det har slutat regna, så att vi kan hoppas på att tältet kommer torka upp under dagen. Han tycker att det låter bra och gäspar stort när vi samlar ihop oss för att krypa ur vår bunker. Vi låter tältet stå kvar och vi lämnar filten och kuddarna. Det är nog ganska liten risk att någon annan skulle komma och ta det.

Tredje kapitlet

På löpsedlarna inne i samhället ser vi att det är en känd filmregissör som har försvunnit precis här i trakterna. Han hade varit ute och rekat inför en film igår och antagligen ramlat i vattnet. De hade letat efter honom ett bra tag, men tydligen är strömmarna väldigt vanskliga där man tror att han ramlat i så de har inte hittat honom än.
     ”Vi går dit och kollar!” säger Huck lyckligt och jag ser hur entusiasmen blänker i hans ögon.
     ”Det är inte ofta man befinner sig så här nära händelsernas centrum. Det tar inte lång tid att gå till Tjurvikbukten härifrån. Kom!” Jag tycker att det låter som en ganska galen, men otroligt spännande idé och vill naturligtvis hänga på.
     När vi kommer fram till klipporna börjar vi snart upptäcka att det inte är alldeles lätt att ta sig fram i området. På många ställen är klipporna väldigt branta och det krävs rätt så avancerad klättring för att ta sig fram och där terrängen är något mer lättillgänglig kryllar det av poliser och andra som vill delta i sökandet. Vi vill helst inte behöva presentera oss, så vi försöker smälta in så gott vi kan. Det är inte så svårt eftersom alla andra är väldigt upptagna med vad de gör och inte verkar ha en tanke på att lägga fokus på vad som händer runt omkring dem. Jag rör mig något enklare än Huck i bergen, men han hänger med ganska bra när jag visar vägen och tipsar om vilka bergsskrevor som är bra att ta fäste i. Man vet inte exakt var det var som regissören föll i och egentligen vet man inte exakt om han har fallit i heller utan det man har att utgå ifrån är var han sist sågs. Vi förmodar att han lyckades ta sig ganska långt ut så vi klättrar så långt vi bara vågar.
     Det är tur att det inte blåser så mycket idag som det gjorde igår, för då hade nog vågorna gått upp betydligt högre och klipporna skulle bli hala som is och då hade det blivit problem. Det var kanske det som ställde till det för regissören. Det kan ju räcka med att det är en våg som slår in lite högre än de andra utan att man har märkt det och så halkar man till och slår huvudet i klippväggen innan man kanar ner i vattnet och försvinner bort. Jag blir lite nervös när jag tänker på det. Hur bara ett litet snedsteg kan påverka resten av ditt liv, eller gör så att resten av ditt liv faktiskt redan har passerat.

”Kolla där nere! Är det en stor säck, eller vad tror du att det kan vara?” Huck pekar mot något mörkt som ligger och guppar alldeles intill berget några meter nedanför oss. Det ser verkligen ut som en säck som flyter där nere och vi kan givetvis inte låta bli att försöka komma åt den. Vi letar först upp en lång pinne och sedan hjälps vi åt för att komma ner till bergets nedersta avsats. Den är väldigt liten och rymmer nätt och jämt två personer, men det går när vi tränger ihop oss riktigt ordentligt. Huck tar pinnen och sträcker sig så långt ut han kan över vattnet och försöker få tag i säcken. Det är så nära att han lyckas dra den med sig, men den visar sig vara tyngre än vi trodde och han tappar den nästan genast. Vi funderar om det kan gå på något annat sätt. Det är ju ingen av oss som vill hoppa i vattnet här ute där det finns så mycket strömmar, men så ser vi att det lite längre bort finns en liten strand inkilad i berget och om vi skulle kunna ta oss bort dit och samtidigt föra säcken med oss med hjälp av pinnen skulle vi nog kunna få se vad som fanns däri.
Vi klättrar försiktigt, en i taget, längs med bergets branta väggar. Det finns små klykor att sätta händer och fötter i, men vi måste verkligen balansera på tåspetsarna och nypa fast ordentligt med fingertopparna för att hålla oss kvar. Pinnen sätter Huck fast bak i byxlinningen, precis som han gjort med tältet några dagar tidigare, medan han klättrar. Ett steg i taget och sedan tar han upp pinnen, för säcken i rätt riktning och sätter tillbaka pinnen igen när det är dags för nästa steg. Det gäller verkligen att vi håller oss koncentrerade om vi ska klara det här. Jag känner spänningen i magen. Den blandas med lite rädsla och jag hinner ångra mig både en och två gånger på vägen fram till den lilla stranden, men den eufori jag känner när vi båda väl nått fram är obeskrivlig. Adrenalinet pumpar verkligen ut i blodet och jag känner mig oövervinnelig. Och säcken har vi fått med oss. Den ligger och vajar i de nätta vågorna och nu är den bara en armslängd ifrån oss. Jag sträcker mig efter den och drar upp den på stranden. Det pirrar i hela kroppen när vi försiktigt knyter upp knuten och kikar in. Först är det svårt att se vad det är där inne och kanske framförallt svårt att förstå vad det är vi egentligen har hittat. Vi tittar på varandra för att se om det vi tror vi ser verkligen är det vi ser och det ser ut som om vi ser samma sak. Förskräckt tittar vi på varandra och helst av allt skulle jag bara vilja springa så fort jag kan därifrån, men vi sitter på en liten strand omringade av branta höga klippor med en otäck svart säck framför oss och en sådan här säck kan man inte fly ifrån. Jag tycker att vi ska knyta ihop säcken på en gång och lämna den här så att någon annan kan få hitta den istället. Men Huck vill inte riktigt släppa den ännu.

     ”Vi måste titta lite närmare först,” säger han förväntansfullt och fortsätter;
     ”Sen låter vi den ligga kvar, för jag har ingen lust att ha något med polisen att göra.”
     ”Men om vi rör nåt kommer de ju hitta våra fingeravtryck.” Jag känner hur oron är på väg att ta över alla mina tankar och jag börjar bli illamående, men jag vill inte visa Huck hur obehagligt jag tycker att det här är så jag säger inget mer.
     ”Finns du med i polisens register?” Jag skakar på huvudet.
     ”Inte jag heller så då är det lugnt. Allt är så vått också och jag är inte säker på att det blir så mycket avtryck då. Vi är försiktiga.”
     Huck rullar långsamt undan säcken och fast jag inte vill se något mer så kan jag inte låta bli att titta. Det är en kropp i säcken. En riktig människokropp. Den är ganska sargad och den har inget huvud, men det är ändå ingen tvekan om det. Jag ryser, vill fortfarande inte se men kan inte ta ögonen ifrån den döda kroppen. En huvudlös kropp med knäppt skjorta. Det känns helt overkligt, så overkligt att jag inte är rädd längre. Jag hade trott att en död kropp skulle vara läskig och hotfull på något sätt, men den här kroppen är bara död - och huvudlös. Jag känner mig med ens lugnare och smittas lite av Hucks nyfikenhet. Jag har aldrig sett en död människa förut och jag har definitivt aldrig sett en halv människa förut och samtidigt som jag hoppas att jag aldrig kommer se det igen, skräms jag lite av den fascination jag ändå känner. Vi tittar en liten stund till och jag funderar över vem det kan vara och vad som hänt. Att det inte är regissören kan vi lista ut, men den här personen verkar inte ha dött av en olyckshändelse precis. Vi tittar en sista gång innan vi ska knyta ihop säcken igen och då får Huck se att det ligger något i bröstfickan på skjortan. Vi blir nyfikna, Huck knäpper försiktigt upp knappen och fiskar upp en liten plåtask. Den stoppar han i fickan och så packar vi in kroppen igen och låter säcken ligga kvar på stranden. Vi lämnar vattnet och klipporna i Tjurvikbukten bakom oss och kryper efter en lång och ansträngande dag in i vårt lilla tält och försöker ta in vad det är vi har varit med om.

Fjärde kapitlet

Huck ligger och fingrar på den lilla plåtasken. Jag tycker fortfarande att det känns lite obehagligt att vi tog den från en död kropp. Bara vetskapen om att vi såg en död kropp är väldigt obehaglig. Vi fick veta tidigare idag att polisen har hittat kroppen, men att de fortfarande inte vet vem det är. Jag vet inte hur många fler delar av kroppen som de hittade, men det gick ju inte att se på den delen vi hittade vem det var precis. Regissören däremot är fortfarande spårlöst försvunnen.
     ”Det var min farsa i säcken.” Hucks kommentar kommer helt oväntat och jag måste vända mig mot honom för att se att det verkligen är han som pratar.
     ”Va?” Jag hör naturligtvis vad Huck säger. Vi ligger bredvid varandra i ett minimalt tvåmannatält, så det är inga ljud what-so-ever som går att dölja här, men jag kan inte tro på att det han säger är sant. Han fortsätter utan att titta på mig och utan att reflektera över om det han säger kommer att tas på allvar eller inte.
     ”Det hade han inte räknat med. Att sluta sin verksamma tid på jorden i en svart sopsäck.” Det är svårt att tolka sarkasmen i Hucks röst. Ligger han här och bara driver med mig? Jag hoppas förstås att det är så, men innerst inne förstår jag att Huck är på väg att avslöja en mörk hemlighet och jag vet inte om jag är beredd på att ta emot den.
     ”Jag är ledsen,” säger jag mest för att ha någonting att säga och för att försöka lura ut om allt i alla fall bara är ett obehagligt skämt, men det här är inget skämt.
     ”Det behöver du inte vara. Det är det ingen annan som är. Allra minst han själv skulle jag tro.” Huck fortsätter att prata, som om han förstår alla mina frågor, men besparar mig obehaget att ställa dem.
     ”Jag förstod det nästan så fort vi öppnade säcken. Jag kände igen skjortan. Men det är ju så klart att många kan ha likadana skjortor, men jag visste att farsan hade på sig den när han försvann. Och så hittade jag plåtasken. Den hade han alltid med sig. Han hade alla sina piller i den.” Jag blir bara mer och mer förvirrad och jag får någon blandad känsla av rädsla och sorg, som nästan ger mig fysisk smärta. Det här händer inte.
     ”Se här!” Huck visar mig plåtasken.

     ”Det är en rätt kraftig buckla här. Det ser nästan ut som en kula har träffat där. Så jävla typiskt farsan att nästan komma undan av ren tur. Antagligen hade de fler kulor så att de kunde avsluta eländet ändå.” Jag är inte säker på att jag vill veta mer. Plötsligt får jag en i det närmaste klaustrofobisk känsla och tältet känns väldigt litet. Jag måste få komma ut för att kunna ta in det jag har hört och jag ursäktar mig med att jag behöver gå på toaletten. Huck tittar på mig med uppgiven blick.
     ”Du kommer väl tillbaka?”
     Aj vad de orden värker och aj vad de värmer. Jag vill som i alla obehagliga situationer helst av allt fly, men man flyr inte ifrån en vän i svårigheter. Jag går iväg en bit för att samla tankarna, men det är helt omöjligt att reda ut någonting i min så totalt förvirrade hjärna så jag kryper tillbaka in till Huck igen. Det kan i alla fall inte bli så mycket värre.
”Jag var inte med när de dödade honom, men jag visste om det. Alla visste. Han också och det besparade oss alla en massa lidande. En del människor kan inte hantera livet.” Är det så? Jag har aldrig tänkt tanken att man kan eller inte kan hantera livet. Jag trodde det helt enkelt var något man fick se till att hantera, men jag frågar inte Huck vidare om det nu. Istället försöker jag tänka ut ett bra sätt att föreslå att vi ska gå till polisen så att Huck kan berätta vad han vet.
    ”Tänker du berätta för någon mer?”
      ”Nej, alla som behöver veta vet redan.”
      ”Ja, men ska du inte berätta för polisen. De vet ju inte vem ...”
      ”Varför ska de veta? De kan ju inte göra något ändå. Nu vet vi att han
återfanns i en sopsäck. Slutet gott, allting gott.”
     Huck markerar tydligt att han inte villI fortsätta prata om det här nu och jag förstår honom, men i min värld är lik i sopsäckar inget gott slut. Och det måste ju ha varit någon eller några som dödade honom och la honom i den där sopsäcken. Och var är hans huvud? Mina tankar spelar mig obehagliga spratt och det går en isande rysning genom hela mig när jag tänker på den där kroppen utan huvud. Nu känns den väldigt obehaglig igen. På något sätt har den blivit än mer fruktansvärd nu när den har fått en identitet, men fortfarande inget ansikte. Jag försöker förstå Hucks resonemang, men kan inte låta bli att känna mig skyldig om vi inte berättar det för någon. Och vill inte Huck följa med till polisen i morgon, så får jag väl gå dit själv. Först känner jag mig rätt så nöjd med mitt beslut om att göra det jag vet är rätt, men så tänker jag på Huck. Om nu inte han tycker att polisen behöver veta och om jag ändå går dit, då förlorar jag kanske honom. Då kommer jag ju ändå få massa skuldkänslor och om det är så som Huck säger, så är det egentligen ingen, mer än möjligen polisen, som mår bättre av att allt avslöjas. Och om polisen gör sitt jobb så borde de väl komma på vem mannen i säcken är i alla fall. För jag vill inte förlora Huck. Och egentligen så har jag ju ingenting att berätta för polisen. Jag vet inte vem Hucks farsa är eller om det verkligen är han, så vad ska jag säga? Vi hittade en säck med ett lik och vi tittade lite på det, men sen lät vi det ligga kvar. Det kanske jag borde berätta, men skulle det göra situationen bättre och få mig att känna mig lugn? Nej, tror knappast det, så det är nog rätt som Huck säger - ingen mer behöver veta. Det är inte alltid man mår bäst av att handla rätt, och varför göra det när risken är att man då känner ännu mer obehag? Jag tänker inte gå till polisen och efter det beslutet somnar jag oförskämt gott och sover ostört hela natten.

Huck håller på att dra upp tältpinnarna när jag vaknar på morgonen. Jag blir lite sur och undrar varför och han svarar att vi inte kan ha kvar tältet på samma plats i fler nätter om vi inte vill dra uppmärksamhet till oss. Det låter logiskt, men jag ser på honom att han har andra planer och att han inte berättar allt för mig. Han verkar frånvarande på något sätt, lite tillknäppt och inte alls så alert som han brukar vara. Jag tycker synd om honom. Och jag tycker synd om mig. Jag känner så tydligt att det här är den tiden jag fick tillsammans med Huck. Han är redan på väg någon annanstans och jag kommer stå här ensam och vilse med ett tält, två kuddar och en filt under armen med loser intatuerat i pannan! Jag hjälper till att rycka upp och samla ihop tältpinnarna mest för att slippa tänka på vad som kommer att hända nu. Sedan skakar vi tillsammans tältet innan vi rullar ihop det och förvandlar det till det avlånga paket som Huck överraskade mig med inför vår andra natt tillsammans. Det var ju faktiskt en helt genialisk idé att låna ett tält. Där har vi haft vårt hem nästan en vecka nu, men jag tror inte att gänget på båten vi tog det ifrån är kvar i hamnen, så att vi kan lämna tillbaka tältet. Undrar om de har saknat det ...

Bloggarkiv