Jag har barrikaderat mig med sandsäckar allt för länge nu. Vågorna utanför slår allt högre och även om min höga mur fortfarande står stadigt, så blev det, när E. helt oförutsett lyfte på en av mina väl strukturerade säckar, allt för tydligt hur förödande konsekvenserna kommer bli om dämningarna brister utan att jag stabiliserat det jag försöker skydda. Flödet av känslor och tårar var oväntat men inte förvånande. Jag visste att sorgen fanns där, men inte att den gjorde så ont. Att den låg där och pulserade som en tickande bomb, som jag inte kunde kontrollera och som jag inte visste när den skulle detonera, kom som en fullständig chock. Det var tre veckor sedan. Remissen skrevs direkt och idag startade jag min långa, antagligen mer sargade än jag någonsin kunnat ana, väg ut ur dimmorna in i ljuset.
Och nu känner jag mig avskalad, naken och förnedrad. Jag har blottat mitt inre och visat mig sårbar. Jag har svikit min fejkade fasad. Jag ångrar mig! Varför kan jag inte bara bita ihop? Låta det som är få vara och inte hela tiden försöka få allt så jävla perfekt. Och så försöker jag få problemet till att vara att jag hela tiden försöker få allt så perfekt och så är det ju precis det jag förstärker genom att försöka lösa problemet. Kan jag inte bara acceptera att jag inte är perfekt? Inte på utsidan och inte på insidan. Och jag kommer inte att bli perfekt genom att fläka ut mina innersta tankar inför en, vad det visar sig, inte alls främmande människa. Vad är det som gör att jag måste exponera mig så? Jag borde inte ha låtit det ske.
