❤ Du tindrar: december 2013

17 dec. 2013

Vem är den som skiljer sig?

”Det handlar egentligen inte så mycket om kärlek. Det är liksom mer frihet och konventioner som gör att jag inte orkar mer. Allt om hur man ska vara och hur man ska göra får mig att vilja spy. Jag måste få bestämma själv. Jag vill inte göra som andra vill att jag ska göra.”
Elna satt alldeles tyst och kunde inte tro vad det var hon hörde. Skulle Sara lämna Anton? Men det var ju de som hade det bra. De hade en relation som det slog gnistor om. Det var alltid de som såg mest kära ut, som slingrade in sig i varandras kroppar i alla sammanhang och lät sina åskådare smygtitta på förspelet till vad man i fantasin själv fick föreställa sig skulle hända när de kom hem.
”När bestämde ni det här?”
”Bestämde och bestämde... Jag har väl inte riktigt berättat för Anton än, men jag har kollat på lägenhet och så.”
”Så det blir du som flyttar?”
”Ja, jag vill absolut inte bo kvar här. Huset kväver mig precis som vår relation gjort de senaste åren. Jag måste börja om på nytt.”
”Så du har funderat på det här länge?”
”Nej, egentligen inte. Jag har väl tänkt att det inte varit bra ett tag, men jag trodde aldrig att jag skulle lämna honom på riktigt. Jag är liksom inte en som skiljer sig.”
”Nej, vem är det?”
”Nej, det är det som är grejen. Man är liksom insyltad i att den som stannar i samma relation hela livet är den som har lyckats. Jag har tänkt så hela tiden.”
”Ja, som att det är synd om de som skiljer sig.”
”Precis och därför går man omkring och drar på en massa lidande för att det ska se bra ut för andra. Jag kommer klara mig precis lika bra själv.”
”Kanske bättre.”
”Ja, antagligen. Tänk bara att slippa anpassa sig och behöva plocka upp andras skit. Det här känns helt galet, men så rätt.”
”Men tror du inte att du kommer sakna det ni hade någonting alls?”
”Jo, asmycket säkert. Jag kommer lipa mig igenom mängder av sömnlösa nätter, men jag måste. Jag bara måste.”
”Så du har inte träffat någon annan eller så?”
”Nej, verkligen inte. Som det känns nu vill jag aldrig ha någon annan heller. Jag vill bara ha mig för ett tag. Mig, mig, mig. Jag har ju typ aldrig varit bara jag.”

Hon bara stack

Tårarna rann sakta ner för Jakobs kinder och bildade allt större mörka fält på den limegröna filten han hade svept om sin ömmande kropp. Dagen var isande kall och alldeles nattsvart trots sensommarens rekordvärme och den gassande solens hånfulla strålar som envist trängde igenom det tunna molntäcket. Jakob satt på en vädersliten träbänk under ett dystert halvnaket lärkträd och Kim satt bredvid med armen hårt tryckt om hans axlar i ett fruktlöst försök att trösta.
”Jag trodde att jag hade förstått,” sa Jakob tyst, lyfte blicken och stirrade rakt fram ut i intet medan han fortsatte. ”Jag visste att hon inte älskade mig längre, att hon inte älskade det som var vi. Hon har sagt det flera gånger, men inte att hon skulle göra så här. Bara sticka...”
Kim minskade trycket mot Jakobs axlar och började istället sakta dra handen utmed hans muskulösa, men för stunden så kraftlösa överarm.
”Ja, det är så sjukt ofattbart. Ni hör ju liksom ihop,” sa han och försökte på bästa sätt dölja sin egen sorg som den här separationen innebar. ”Ni har ju varit ihop så länge.”
”Alltså, hon har ju inte ens velat röra vid mig på skitlänge. Jag har inte fått hålla om henne ens. Hon har bara... men hon var ju ändå min liksom.”
”Ja men är du säker då att det inte bara är en grej? Ge henne lite tid, hon kanske ångrar sig.” ”Va fan ska jag göra utan henne?”
”Det kommer gå bra. Om ett tag ska du se att det känns bättre.”
”Hon kommer inte ändra sig. Inte den här gången. Hon har stuckit.”
”Men vad var det som hände egentligen?”
”Ingenting!” nästan skrek han nu. ”Det är det som är så jävla surt. Ingen-fucking-ting har hänt! Och så gör hon slut. Hon hade till och med lagt skilsmässopappren på bordet.” Jakob reste sig hastigt och släppte taget om den tårindränkta filten som likt en ratad nallebjörn, övergiven, föll till marken.
”Vi hann ju fan knappt gifta oss. Så fort hon fått ringen på sitt förbannade finger så sticker hon. Vilken jävla subba!” Den inslutna, försiktigt tysta mannen som alldeles nyss satt på den åldersstigna träbänken försjunken i vemod hade plötsligt och helt oväntat förvandlats till ett exploderande kraftpaket. Inte alls så ömklig längre. Nu mer arg än ledsen. Och istället för att trösta, måste Kim försöka lugna ner Jakob.
”Du, det blir bra. Ni måste försöka prata med varandra, det löser sig. Kom, vi sticker till stan. Tänker på något annat. Det är ju United City idag.”

Bloggarkiv

17 dec. 2013

Vem är den som skiljer sig?

Hon bara stack