Ovissheten

Tyst är det aldrig i skogen men det går att höra tystnaden i varje steg. Alla små ljud blir så tydliga, varje rörelse skapar en ny ton och alla toner tillsammans sprider en känsla av lugn och välbehag. Det är fantastiskt att gå tillsammans med någon man tycker om i skogen, då går det inte att gå vilse. Med handen vilande i någon annans hand kan du känna dig trygg. Ni är tillsammans. Händerna länkar ihop era kroppar, er värme och era hjärtslag. Men på en tusendels sekund kan den tidigare så självklara enigheten splittras, den blå himlen kan bli hotande svart, den klara solen kan bli ett skrämmande eldklot och röken från en explosion du aldrig kunnat förutse kan för alltid komma att svärta ner ditt minne.

Välj en mening - vad händer sen?

"Det var min chans, och jag missade den". (Tretton skäl varför - Jay Asher) Om det inte hade varit för min förbannade moral hade jag fallit i hans armar och försiktigt smakat på hans vårfnasiga smultronsöta silkesläppar och våra tungor hade mötts i dunklet bakom tänder. Pulsen hade fyllts av ett glädjerus nära bristningsgränsen. Det pirrade och spände och jag ville. Jag ville så mycket, så gärna, så intensivt - men nej! Jag stod i hans armar, omringad av lust och åtrå. Jag såg längtan i blicken. Jag kände mig levande. Han gav mig liv och jag var så nära lyckan en snart sextonårig tjej kan vara - men jag backade ur.
Det var den enda chansen jag fick. Den första och den sista. Jag har aldrig ångrat mina val, men jag har många gånger funderat på valen jag inte gjorde, allt jag valde att inte välja. Är det bra att gå igenom livet utan att någonsin ångra sina val, att aldrig någonsin ha vågat chansa, handla utan förnuft och falla för impulser?

Med blåbärssoppa i mungipan...

Det här är mitt Vasalopp. Min svettiga väg genom snömodden där jag vet att jag kommer få brottas med mina ständigt närvarande pessimister. Men den här gången ska djävulen på min axel besegras av optimismens guru som ger mig mod att låta kreativiteten få liv, utan att döma. Detta ska bli kul! Även när händerna blöder så ska jag staka mig fram på mina ovallade skidor och nå mitt mål. Jag älskar att läsa och skriva, men det finns alltid så mycket annat att ägna sin tid åt, så om jag inte sätter press på mig så blir det aldrig något gjort. Mina vänner valde spåren mot första söndagen i mars. Jag valde det här. Det återstår att se vem som kommer först till Mora...

HAN HADE INTE PLANERAT DET.

HAN HADE INTE PLANERAT DET. Han hade funderat på det. Han hade längtat efter det och han hade fantiserat om det. Men han hade inte planerat att det skulle ske just där just då. Men det var som om tillfället skänktes åt honom och hans känsla var att man måste ta om man inte får. Och han tog. Han hade själv blivit bestulen så många gånger. På sin kropp. På sin själ. Och någonstans måste han försöka hitta sina delar igen. Han visste hur man skulle göra. Han hade iakttagit och väntat på att det skulle bli hans tur. Att han skulle vara i överläge och vara den som bestämde när, var och hur det skulle ske. Och det hade varit så enkelt. Tanken berusade honom. Tillfredsställelsen förtrollade honom. Han hade tagit sig ur sitt underläge och kunde nu hålla huvudet högt.
     Han hade fyllts av en euforisk känsla av makt redan första gången då hon redan låg naken i sängen, redo att ta emot vad han hade att erbjuda. Och hon hade älskat det. Den här gången hade hon inte varit lika medgörlig och det hade gjort honom ännu hårdare och ökat hans begär. Hon hade skrikit och protesterat, försökt att streta emot och vädja och det hade eggat honom, höjt graden av hans njutning och lust. Han hade inte behövt komma särskilt djupt in i henne förrän han nådde extas och tömde all sin säd. Ett fåtal sekunder av under och sedan fick han skynda iväg och han visste att han hade satt spår i henne som aldrig kunde suddas ut och att det nu var han som ägde makten.

Måndag 8 oktober

Jag vaknar av att det inte längre är tyst i lägenheten. Mamma försöker verkligen att smyga och inte göra några ljud, men jag hör trippandet och det svaga slamrandet in till mig i alla fall. Det är första gången sedan pappa lämnade oss som jag hör några livstecken från mamma tidigt på morgonen och det gör mig glad. Hon har bitit ihop och tagit sig upp bara för min skull. Hon har sakta börjat bli lite bättre. Hon dricker i alla fall inte längre och hon har börjat gå till en psykolog för att prata. Det kanske var bra att hon gav sig ut på stan och skämde ut sig så att hon fick sig en tankeställare. Det hade tydligen blivit tal om soc och vem som skulle ha vårdnaden om mig och då hade hon väl kommit på att hon måste skärpa sig.
     ”Med en enkel tulipan på bemärkelsedan, ja har den äran, ja har den äran att gratulera!”
     Idag är min födelsedag. Jag fyller 16 år, äntligen. Mamma kramar om mig och räcker över ett kuvert.
     ”Det finns inte så mycket över att köpa presenter för nu, men du får se om du kan hitta något fint själv.”
     Det låg åtta hundralappar i kuvertet. Det är vad jag vanligtvis brukar få i månadspeng och några sådana pengar har jag inte sett på väldigt länge nu. Jag ville bli arg på mamma för att hon gjorde det så enkelt för sig. Hon gav mig min månadspeng i födelsedagspresent. Hon hade inte gjort sig ansträngningen att ens försöka gå ut och köpa någonting till mig. Men jag kunde inte bli arg. På en bricka på sängen stod i alla fall den traditionella tårtan med sexton brinnande ljus och jag kände hur tårarna bara trängde fram och jag kunde inte längre hejda dem. Jag kröp ner under täcket och bara grät och grät och mamma lyfte bort tårtan och lade sig bredvid mig och grät hon också.

Jag blev fyra i tävlingen igår. Christer ringde mig på fredagen och sa att han hade anmält mig. Han hoppades att det var okej. Han sa att han hade sett att min licens inte var betald så han hade betalt den och sedan anmält mig till tävlingen. Men han tvingade mig inte att tävla. Det var ju bara om jag ville, när det dessutom var på hemmaplan. Han trodde att jag hade stora chanser att vinna och i normala fall så hade jag kanske haft det också. Vinnartiden var långt över mitt personliga rekord, men jag var inte ens nära att nå den tiden. Men jag kunde inte prestera. Kroppen var så himla tung och det var inte ens roligt. Jag brukar alltid älska att tävla, men den här gången kändes det mest som en plåga. Efteråt var jag så himla besviken så jag stack därifrån utan att prata med någon. Det kändes som jag hade svikit alla, särskilt Christer som hade betalat för att jag skulle kunna simma och så kunde jag inte leverera mer. Så förbannat kasst.

Jag går med tunga steg till dagens träning. Det här är den mest fruktansvärda födelsedag man kan tänka sig. Jag har varit hemma och grinat med mamma mest hela dagen. Hon tyckte att jag kunde få strunta i att gå till skolan, även om jag inte var sjuk. Hon tror att jag brukar vara där och hon är övertygad om att det går bra för mig också. ”Du som är så duktig” säger hon hela tiden utan att egentligen reflektera över vad det är hon säger och helt utan att faktiskt ha någonting konkret hon kan säga att jag har gjort bra. Hon vet ju ingenting om vad jag kan och inte kan. Hon vet ingenting om vem jag är. I hennes ögon är jag fortfarande hennes lilla barn som hon tycker att hon ska ta hand om och vårda (men det är ju inte precis vad hon ägnat sin tid åt de senaste veckorna) men hon har aldrig försökt lära känna mig. Hon vet inte vem det har blivit av det barnet hon har vårdat. Hon tror att hon vet. Men egentligen har hon en vilsen främling som är på väg att bli vuxen hemma hos sig och det där lilla behövande barnet är utbytt mot främlingen, som varken hon eller jag känner ännu, men som jag i alla fall vet har flyttat in - men som hon ännu inte lagt märke till. Det var inte pappa som tog med sig barnet ut, men han lämnade mer plats över för att främlingen skulle börja söka sin roll och barnet som han lämnade efter sig tynar sakta men säkert bort.

Det är ingen i omklädningsrummet när jag kommer till simhallen och det står ingen vid bassängkanten när jag kommer in dit heller. Den yngre gruppen som tränar före oss har precis avslutat sin träning och jag börjar fundera på om det var inställt idag eller om jag blivit helt galen och tagit fel på tiden eller så. Jag brukar visserligen komma ganska tidigt till träningen, men nu känner jag mig verkligen helt ensam och övergiven och funderar på om jag ska gå tillbaka och byta om igen och skita i alltihop. Jag sätter mig ner och låtsas ha koll på läget för att inte avslöja för de som precis avslutat sin träning att jag egentligen inte vet vad jag ska göra. De samlar ihop sina saker och går till duscharna, men fortfarande är det inte en människa av de i min grupp i sikte. Men då hör jag ett aggressivt vrål uppifrån taket och ut från hopptornet kommer en hel hög med människor springande och alla vrålar när de samtidigt kastar sig i vattnet och landar med ett ljudligt plask som nästan får vattnet i bassängen att skvalpa ur.
     ”GRATTIS!” skriker de alla i mun på varandra när de kommit upp till ytan och jag blir så glad att det faktiskt fortfarande finns ett ställe där det mesta fortfarande är som det brukar vara.

Efter träningen går jag och Ola till Mesut’s café och salladsbar. Det var han som föreslog att vi skulle gå ut och fira och det hade jag verkligen inget emot. Vi frågade om det var någon mer som ville hänga med, men det var ingen som kunde och det tyckte jag var ganska skönt. Vi hade inte pratat någonting om det som hände hemma hos honom förra helgen och jag vet inte om det var något som han var van vid, men jag hade i alla fall haft svårt att sluta tänka på det. Det var häftigt att äntligen få kyssa någon, även om det mest hade varit kyssar för att kyssas och inte kyssar av åtrå. Men kyssarna hade ändå väckt en del åtrå i mig och både Malvas och Olas kyssar hade ju fått det att pirra lite extra i magen på mig, men det var Olas kyssar som dröjde sig kvar i mitt medvetande efteråt. Det var dem jag mindes och dem som jag önskade att få smaka på igen och det är dem jag tänker på varje gång han pratar med mig.

När vi kommer in på Mesut’s är det Fatuuma Diries som möter oss med ett stort leende och visar oss vid vilket bord vi kan sitta. Hon är helt annorlunda med sin vita skjorta och sina svarta byxor. Den svarta sjalen är snyggt lindad runt håret och framhäver verkligen hennes ovala ansiktsform och hon ser så stilig ut. Hon ler hela tiden och hon pratar artigt med oss och jag börjar undra om det verkligen är hon. Jag har aldrig sett henne le förut och jag har knappt hört henne prata. Hon verkar inte ta någon särskild notis om mig, så kanske det inte är hon i alla fall, eller så känner hon inte igen mig eller så ignorerar hon mig bara. Jag vet inte hur jag ska tänka. Jag kan ju inte gärna fråga henne om inte hon går i min klass och berätta att det var jag som satte mig bredvid henne när jag blev utfryst av de andra - men bara då. Här finns det ingen tystnad runt henne som jag är van vid och det gör mig förvirrad. Kanske det inte är hon i alla fall.
     Ola beställer in en ost- och broccolipaj och en stor cola och jag väljer samma  för enkelhetens skull. Vi sitter tysta en liten stund och jag följer Fatuuma Diries, eller vem hon är, i förhoppning att verkligen kunna lista ut om det är hon eller inte. Jag lyckas inte och när Ola bryter tystnaden glömmer jag bort att tänka mer på det.
     ”Vet du att Nico hade sex med Nada efter jag hade gått hem från henne? Den jävla horan. Han sa att hon hade särat så villigt på benen när han hade gått in till henne i hennes rum. Jag visste ju egentligen att hon var en billig jävel, men fan vad förbannad jag blev. Nu fattar jag ju varför Nico inte har hört av sig också.”

HON HADE TYCKT OM DET.

HON HADE TYCKT OM DET. Hon hade tyckt om det så mycket, men hon visste ändå att han inte hade rätt att göra så. Han fick inte röra henne, men hon hade aldrig protesterat. Hon hade somnat och sedan långsamt vaknat igen till hans försiktiga smekningar. Handen hade långsamt rört sig över hennes rygg, ner innanför byxlinningen och sedan varsamt smekt hennes bara skinka. Först höger sida, långsamt varsamt och sedan vänster, lika långsamt och lika varsamt. Hon kände hur underlivet började pulsera och hur andningen blev allt häftigare samtidigt som hon kunde känna hans också allt häftigare andning mot sin blottade hals. Handen särade på fingrarna, lät ena fingret glida längs med skåran, fram och tillbaka i ovankant för att sedan följa hela vägen ner, runt, fram. Hon särade självmant på benen. Hon njöt när han smekte henne. Hon njöt skälvande när hans finger gled in i henne. Och hon njöt när han med ett tyst litet stön trängde in i henne bakifrån. Samlaget varade inte särskilt länge och när han glidit ur henne hade hon lyckligt vänt sig om. Men det var ju inte han! Det var inte Ola som var tillsammans med henne i hennes säng. Det var Nico. Olas odräglige kompis Nico.
     ”Tack för det här. Du verkar också ha gillat det,” sa han med ett belåtet flin på läpparna samtidigt som han drog på sina byxor och sedan lämnade lägenheten öde, i gapande smärta bakom sig.
     Nada hade suttit kvar länge i sängen. Förkrossad, blottad och hon kände sig så smutsig.