Vem är den som skiljer sig?

”Det handlar egentligen inte så mycket om kärlek. Det är liksom mer frihet och konventioner som gör att jag inte orkar mer. Allt om hur man ska vara och hur man ska göra får mig att vilja spy. Jag måste få bestämma själv. Jag vill inte göra som andra vill att jag ska göra.”
Elna satt alldeles tyst och kunde inte tro vad det var hon hörde. Skulle Sara lämna Anton? Men det var ju de som hade det bra. De hade en relation som det slog gnistor om. Det var alltid de som såg mest kära ut, som slingrade in sig i varandras kroppar i alla sammanhang och lät sina åskådare smygtitta på förspelet till vad man i fantasin själv fick föreställa sig skulle hända när de kom hem.
”När bestämde ni det här?”
”Bestämde och bestämde... Jag har väl inte riktigt berättat för Anton än, men jag har kollat på lägenhet och så.”
”Så det blir du som flyttar?”
”Ja, jag vill absolut inte bo kvar här. Huset kväver mig precis som vår relation gjort de senaste åren. Jag måste börja om på nytt.”
”Så du har funderat på det här länge?”
”Nej, egentligen inte. Jag har väl tänkt att det inte varit bra ett tag, men jag trodde aldrig att jag skulle lämna honom på riktigt. Jag är liksom inte en som skiljer sig.”
”Nej, vem är det?”
”Nej, det är det som är grejen. Man är liksom insyltad i att den som stannar i samma relation hela livet är den som har lyckats. Jag har tänkt så hela tiden.”
”Ja, som att det är synd om de som skiljer sig.”
”Precis och därför går man omkring och drar på en massa lidande för att det ska se bra ut för andra. Jag kommer klara mig precis lika bra själv.”
”Kanske bättre.”
”Ja, antagligen. Tänk bara att slippa anpassa sig och behöva plocka upp andras skit. Det här känns helt galet, men så rätt.”
”Men tror du inte att du kommer sakna det ni hade någonting alls?”
”Jo, asmycket säkert. Jag kommer lipa mig igenom mängder av sömnlösa nätter, men jag måste. Jag bara måste.”
”Så du har inte träffat någon annan eller så?”
”Nej, verkligen inte. Som det känns nu vill jag aldrig ha någon annan heller. Jag vill bara ha mig för ett tag. Mig, mig, mig. Jag har ju typ aldrig varit bara jag.”

Hon bara stack

Tårarna rann sakta ner för Jakobs kinder och bildade allt större mörka fält på den limegröna filten han hade svept om sin ömmande kropp. Dagen var isande kall och alldeles nattsvart trots sensommarens rekordvärme och den gassande solens hånfulla strålar som envist trängde igenom det tunna molntäcket. Jakob satt på en vädersliten träbänk under ett dystert halvnaket lärkträd och Kim satt bredvid med armen hårt tryckt om hans axlar i ett fruktlöst försök att trösta.
”Jag trodde att jag hade förstått,” sa Jakob tyst, lyfte blicken och stirrade rakt fram ut i intet medan han fortsatte. ”Jag visste att hon inte älskade mig längre, att hon inte älskade det som var vi. Hon har sagt det flera gånger, men inte att hon skulle göra så här. Bara sticka...”
Kim minskade trycket mot Jakobs axlar och började istället sakta dra handen utmed hans muskulösa, men för stunden så kraftlösa överarm.
”Ja, det är så sjukt ofattbart. Ni hör ju liksom ihop,” sa han och försökte på bästa sätt dölja sin egen sorg som den här separationen innebar. ”Ni har ju varit ihop så länge.”
”Alltså, hon har ju inte ens velat röra vid mig på skitlänge. Jag har inte fått hålla om henne ens. Hon har bara... men hon var ju ändå min liksom.”
”Ja men är du säker då att det inte bara är en grej? Ge henne lite tid, hon kanske ångrar sig.” ”Va fan ska jag göra utan henne?”
”Det kommer gå bra. Om ett tag ska du se att det känns bättre.”
”Hon kommer inte ändra sig. Inte den här gången. Hon har stuckit.”
”Men vad var det som hände egentligen?”
”Ingenting!” nästan skrek han nu. ”Det är det som är så jävla surt. Ingen-fucking-ting har hänt! Och så gör hon slut. Hon hade till och med lagt skilsmässopappren på bordet.” Jakob reste sig hastigt och släppte taget om den tårindränkta filten som likt en ratad nallebjörn, övergiven, föll till marken.
”Vi hann ju fan knappt gifta oss. Så fort hon fått ringen på sitt förbannade finger så sticker hon. Vilken jävla subba!” Den inslutna, försiktigt tysta mannen som alldeles nyss satt på den åldersstigna träbänken försjunken i vemod hade plötsligt och helt oväntat förvandlats till ett exploderande kraftpaket. Inte alls så ömklig längre. Nu mer arg än ledsen. Och istället för att trösta, måste Kim försöka lugna ner Jakob.
”Du, det blir bra. Ni måste försöka prata med varandra, det löser sig. Kom, vi sticker till stan. Tänker på något annat. Det är ju United City idag.”

Skrivandets rum

Det är någonstans bakom pannbenet där orden flyger omkring, kastas runt och formuleras till meningar. Det är ett oroligt ställe. Tankarna bubblar ostrukturerat som champagne i en skakad flaska. Ett pulserande tryck mot korken. En plats omöjlig att komma undan ifrån och det är det som gör platsen så underbar. Var jag än är så finns den alltid där och när jag än vill så kan jag alltid krypa in - i min värld, i mina tankar och stanna den stund jag behöver.

Och det är där, inuti, som allt är så självklart, så logiskt. Tankarna passar ihop och bildar en enhet. Det gäller att massera hjärncellerna varsamt, låta dem skapa i sin takt och tacksamt ta emot tankarna. Där inne, djupt inne i mitt alldeles egna rum, dit ingen annan kan gå, i en värld ingen annan kan nå, där dansar orden i sin egen takt och skapar en koreografi som inte ens jag kan styra över. Det är som en drog, ett beroende som aldrig stillas. Det kräver hela tiden starkare doser utan att begäret avtar. Okontrollerbart.

Till mitt rum kommer jag lättast när jag är ensam. Jag vill vara ensam när jag ska ta mig dit. Jag njuter av ensamheten när jag får dela den med virrvarret av tankar och det är en ynnest att alltid ha någonstans att vara ensam utan att känna sig övergiven.

Tystnaden existerar inte där inne. Livets ljuva ljud porlar och inspirerar till nytt liv i nya former. Inspirationen finns alltid där, ibland finns den alldeles för mycket och ibland tar den över, trycker på som den pulserande champagnekorken och det går inte att hålla igen.

Jag önskar att flödet vore lika lika starkt och kraftfullt med pennan i handen eller tangentbordet under fingrarna, men det är just det som gör min plats så unik. Det går inte att finna samma tryck och samma intensitet någon annanstans. Platsen är en gåva som jag måste lära mig att förvalta och om jag vill dela den med andra så krävs det hårt arbete och ett oändligt tålamod.

Vad är en bra bok?

För mig är en bra bok som en fin människa. Det går inte att se på utsidan vilka kvalitéer som finns inuti. Det är lätt att falla för skalet men det som verkligen räknas är vad som finns inuti. Och precis som när du möter en ny människa första gången så kan hen gripa tag i dig direkt och du blir blixtförälskad, som hypnotiserad av henoms blotta existens. Allt hen gör, säger och är ter sig perfekt och du vill inte spendera en enda sekund utan henom. Ibland kan en sådan här blixtförälskelse göra dig besviken och avtar lika fort som den uppkom, men ibland övergår den i en djupare vänskaps- eller kärleksrelation och du kan känna dig säker på att det du funnit är något äkta, något som berikar dig, som får dig att växa och utvecklas och som gör dig till en starkare och mer förstående människa.

Andra människor som du möter är lite svårare att komma in på livet. De kräver längre tålamod för att öppna upp sitt inre och låta dig komma åt kärnan. Någon som till en början nästan verkat lite svår och underlig kan, om du ändå söker vidare och ger henom den tid hen behöver för att visa vem hen är, visa sig vara den stora kärlek du så länge sökt, men som fram tills nu verkat vara ämnad endast för alla andra.

Oavsett om boken du läser är en blixtförälskelse eller en relation som växt sig starkare för varje sida så är det först när du läst ut boken som du kan veta om den efterlämnar sig den outhärdliga smärta bara en riktigt bra bok gör. Och det är saknad. Du känner dig övergiven. Att avsluta en riktigt bra bok är som att skiljas från en riktigt god vän. Det är sorgligt och det gör ont.

Jag tycker inte att det finns några generella krav som behöver uppfyllas för att jag ska anse att en bok är bra. Jag kan läsa romaner, dikter och andra texter och se tjusningen i textens storhet även om jag inte tycker att själva innehållet är bra. Jag har läst mycket som jag personligen inte tycker är bra men som jag ändå kan förstå att andra kan gilla och där jag kan imponeras av författarens tekniska förmåga, den sprudlande fantasin eller det fascinerande språket. Men det finns också böcker som jag tycker är bra trots att språket är torftigt och strukturen brister men där berättelsen är såpass gripande att allt det där andra blir förlåtet.

Enligt mig är vad som är en bra bok definitivt en subjektiv bedömning. Det beror på vem som läser, när hen läser och vilken livssituation hen befinner sig i. En bok kan uppfattas som lysande i en period av livet, men inte alls lika briljant varken förr eller senare. Man skulle kanske kunna tänka sig någon form av objektiv bedömning av en bok och då tänker jag att kriterier som att en bok som håller över olika tidsepoker, lockar läsare generation efter generation och lyckas förbli aktuell skulle kunna bedömas som bra. Men det går ju ändå aldrig att komma ifrån varje människas subjektiva bedömning om vad som är bra och det finns inte och kommer aldrig finnas någon bok som alla gillar. Däremot kan man ställa sig frågan huruvida en bok som lever sig kvar i minnet och gör sig påmind om och om igen fastän man inte gillade boken, är bra eller inte.

Ett barndomsminne

Det var fågelkvitter i luften, fullt av nykläckta små ungar som prövade sina duniga små vingar för första gången och skogen stod stolt och visade upp sin nuvunna skrud. Det doftade vår. Marken var våt och det gröna sken med hjälp av morgonens regndroppar som klistrat sig fast och nu fick alla löv och allt gräs att glänsa. Mia skulle åka med sin kompis Klara till berget och Mia jublade av lycka bara av tanken att åka dit. Berget, skogen, vattnet, djuren... Hon hade hört så mycket om det men aldrig tidigare varit där. Och de skulle ha fika med sig och leta fram några stubbar där de kunde ha picnic och det var snart sommar, det var ljust, det var nästan varmt och de skulle kanske få bada.

Mia och Klara sprang i det vårsanka gräset och såg hur sjön tornade upp sig framför dem. De tjöt av lycka och närmade sig med energisk förtjusning. Sjön var alldeles svart, blank som en spegel och Mia trodde nästan att himlen slukats av den, för så tydligt reflekterades allt som fanns däruppe. Tjejerna frågade i språnget om de fick bada och ökade på stegen ytterligare när de fick ett jakande svar. Mia sprang så fort hon orkade fram till sjön. Hon ville vara först att känna på det lena friska vattnet, som så nyss släppt vinterns tunga is och nu sög in vårens oskuldsfulla pånyttfödelse. Hon sprang, hon sprang fort, hon var riktigt nära och hon sjönk. Det gick fort, men ändå så långsamt. Hon satt fast och det var blött och hon kunde inte springa längre. Hon kom inte loss. Hon kom inte upp. Hon kom inte fram och hon kunde inte vända om. Men långsamt, långsamt sjönk hon. Fötterna var borta, slukade av den nyss så fridfulla sjön, och snart kunde man inte längre se kanten på hennes nya, blommiga gummistövlar. Hon blev rädd. Hon skrek. Alla började skrika. Hon såg människor springa, alla pratade högt och fort och Mia satt fast.

I novembernatten

På natten kommer demonerna åt honom. Hans sprängande lust och eggande åtrå stjäl all värdighet och empati. I ett annat medvetande blir sanningar till lögner och handlingar utan kontroll blir den nattsvarta hemlighet han senare vaknar upp till. En hemlighet han delar med henne, en hemlighet han långsamt viskat i hennes öra, smekt in i hennes hud och använt för att skända henne. En hemlighet som korta stunder skär genom deras oas, men som han vet förblir deras. Det är ingen som någonsin får veta och därför kan det fortsätta. Därför kommer han fortsätta att släppa in demonerna. De ger ett tillfälligt rus, en tillfällig njutning, så nära extas. Och trots att konsekvenserna svider i morgonljuset så kan han inte stå ut utan att ge sig hän. Det har hänt, natt efter natt och det kommer fortsätta att hända. Han kan inte säga stopp, ingen annan vet, ingen annan kommer få veta. Hon tiger som muren, hon upprätthåller deras fasad och han älskar henne för det. Hon låter det hända. Hon tillåter honom med sin tystnad och som hon lider för hans skull.

Om hon bara kunde sluta älska honom. Om hon bara kunde vända sig om och gå. Hon drömmer om en annan väg i en annan värld, men hon hittar inte dit. Hon vet inte hur hon ska kunna förändra och ta sig ur den djupa grav hon har grävt ner sig i. Det finns bara mörker, en sörjig gyttja där det är tungt att andas, tungt att ta sig fram. Det värker. Hon står stilla, trampar och trampar men kommer ingenstans. Hon har fastnat. Hon klamrar sig krampaktigt fast i en dröm hon vill leva, i en verklighet som hon låtsas finns. Om hon bara blundar för smärtan, förnedringen och lidandet, om hon bara håller ut kommer han respektera henne igen. Men hon kommer aldrig glömma. Hon kan inte gömma sig undan allt det onda. Hon är trasig, bit för bit faller hon sönder. Varje bit han tar från henne får henne att tappa balansen och när hon återfår någon liten liten uns av värdighet smäder han henne igen.

Ska de tiga sig igenom det här denna gången också? Sänka sina blickar och undvika varandra tills skärvorna slipats lena och den här natten blivit historia, precis som så många  gånger förr. Smärtan lindras men sorgen väger allt tyngre. 

Han kan inte be om förlåtelse. Han ångrar ingenting, har ingenting att ångra, men han vet att han sårat henne. Inte sig själv. Han vet inte varför det händer, han vet inte vad som driver honom, men han vet att det måste hända. Och han vet att det måste fortsätta. Det kommer fortsätta. Han njuter av våndan och skräcken. Han njuter av dominansen, hennes underlägsenhet och sina fjäderlätta smekningar som rispar stora sår i hennes själ. Hon blir så ömtålig och han får trösta, vara mjuk och fin för att väva ihop hennes spruckna sömmar. Han älskar den sköra kvinnan som blommar ut efter ett nattligt intrång. Hon driver honom till vansinne, varje cell i hennes sargade kropp är så nära bristningsgränsen och hennes nerver bildar ett brinnande eldhav under huden. Det är en känslomässig orkan som river upp allt i sin väg och efterlämnar sig en trasslig massa av ruiner, omöjliga att återskapa. Tragedin är nära. Misslyckandet. Drömmar som går i kras. Om och om och om igen. Hon är rädd för livet. Hon bär på tunga sorgesäckar och sliter för att hålla kroppen levande. Det ingen ser väger allt tyngre, det alla ser men blundar för slår undan benen. I sagan finns ljus och mörker, men det eviga är alltid vackert. Hennes evighet är helvetesröd och drabbad av förbannelser. Hennes ljus saknar låga.

En dikt om skönhet

Tro på skönhet

Låt oss tro att skönhet existerar.
Vad kan skönhetens hemlighet vara?
Vad kan göra dig vackrare än mig
och hur skulle det gå att förklara?
Skönheten avbildas och trånas efter.
Blir det då bättre, om vi når dithän?
Låt oss tro att skönhet existerar,
låt oss ta oss in
                        i denna domän.
           
Skönhet är en visdom som väcker liv.
Du når så kunskap och dess harmoni,
genom att vårda din egen kärlek,
våga ge av dig själv och din fantasi.
Skönhet är ödmjukhet och omtanke,
den lyfter en människa, högt och klart,
den lyser ur hennes klara ögon,
strålar i leendet
                        så uppenbart.

Den som äger lycka äger skönhet,
att sprida sin aura till andra.
Den som äger skönhet äger all makt,
men vi måste ta hand om varandra,
acceptera och njuta av skillnad,
förstå att alla tänker olika,
ty skönheten finns överallt runt oss,  
vi är alla lika
                        magnifika.




 

Ovissheten

Tyst är det aldrig i skogen men det går att höra tystnaden i varje steg. Alla små ljud blir så tydliga, varje rörelse skapar en ny ton och alla toner tillsammans sprider en känsla av lugn och välbehag. Det är fantastiskt att gå tillsammans med någon man tycker om i skogen, då går det inte att gå vilse. Med handen vilande i någon annans hand kan du känna dig trygg. Ni är tillsammans. Händerna länkar ihop era kroppar, er värme och era hjärtslag. Men på en tusendels sekund kan den tidigare så självklara enigheten splittras, den blå himlen kan bli hotande svart, den klara solen kan bli ett skrämmande eldklot och röken från en explosion du aldrig kunnat förutse kan för alltid komma att svärta ner ditt minne.

Välj en mening - vad händer sen?

"Det var min chans, och jag missade den". (Tretton skäl varför - Jay Asher) Om det inte hade varit för min förbannade moral hade jag fallit i hans armar och försiktigt smakat på hans vårfnasiga smultronsöta silkesläppar och våra tungor hade mötts i dunklet bakom tänder. Pulsen hade fyllts av ett glädjerus nära bristningsgränsen. Det pirrade och spände och jag ville. Jag ville så mycket, så gärna, så intensivt - men nej! Jag stod i hans armar, omringad av lust och åtrå. Jag såg längtan i blicken. Jag kände mig levande. Han gav mig liv och jag var så nära lyckan en snart sextonårig tjej kan vara - men jag backade ur.
Det var den enda chansen jag fick. Den första och den sista. Jag har aldrig ångrat mina val, men jag har många gånger funderat på valen jag inte gjorde, allt jag valde att inte välja. Är det bra att gå igenom livet utan att någonsin ångra sina val, att aldrig någonsin ha vågat chansa, handla utan förnuft och falla för impulser?

Med blåbärssoppa i mungipan...

Det här är mitt Vasalopp. Min svettiga väg genom snömodden där jag vet att jag kommer få brottas med mina ständigt närvarande pessimister. Men den här gången ska djävulen på min axel besegras av optimismens guru som ger mig mod att låta kreativiteten få liv, utan att döma. Detta ska bli kul! Även när händerna blöder så ska jag staka mig fram på mina ovallade skidor och nå mitt mål. Jag älskar att läsa och skriva, men det finns alltid så mycket annat att ägna sin tid åt, så om jag inte sätter press på mig så blir det aldrig något gjort. Mina vänner valde spåren mot första söndagen i mars. Jag valde det här. Det återstår att se vem som kommer först till Mora...

HAN HADE INTE PLANERAT DET.

HAN HADE INTE PLANERAT DET. Han hade funderat på det. Han hade längtat efter det och han hade fantiserat om det. Men han hade inte planerat att det skulle ske just där just då. Men det var som om tillfället skänktes åt honom och hans känsla var att man måste ta om man inte får. Och han tog. Han hade själv blivit bestulen så många gånger. På sin kropp. På sin själ. Och någonstans måste han försöka hitta sina delar igen. Han visste hur man skulle göra. Han hade iakttagit och väntat på att det skulle bli hans tur. Att han skulle vara i överläge och vara den som bestämde när, var och hur det skulle ske. Och det hade varit så enkelt. Tanken berusade honom. Tillfredsställelsen förtrollade honom. Han hade tagit sig ur sitt underläge och kunde nu hålla huvudet högt.
     Han hade fyllts av en euforisk känsla av makt redan första gången då hon redan låg naken i sängen, redo att ta emot vad han hade att erbjuda. Och hon hade älskat det. Den här gången hade hon inte varit lika medgörlig och det hade gjort honom ännu hårdare och ökat hans begär. Hon hade skrikit och protesterat, försökt att streta emot och vädja och det hade eggat honom, höjt graden av hans njutning och lust. Han hade inte behövt komma särskilt djupt in i henne förrän han nådde extas och tömde all sin säd. Ett fåtal sekunder av under och sedan fick han skynda iväg och han visste att han hade satt spår i henne som aldrig kunde suddas ut och att det nu var han som ägde makten.

Måndag 8 oktober

Jag vaknar av att det inte längre är tyst i lägenheten. Mamma försöker verkligen att smyga och inte göra några ljud, men jag hör trippandet och det svaga slamrandet in till mig i alla fall. Det är första gången sedan pappa lämnade oss som jag hör några livstecken från mamma tidigt på morgonen och det gör mig glad. Hon har bitit ihop och tagit sig upp bara för min skull. Hon har sakta börjat bli lite bättre. Hon dricker i alla fall inte längre och hon har börjat gå till en psykolog för att prata. Det kanske var bra att hon gav sig ut på stan och skämde ut sig så att hon fick sig en tankeställare. Det hade tydligen blivit tal om soc och vem som skulle ha vårdnaden om mig och då hade hon väl kommit på att hon måste skärpa sig.
     ”Med en enkel tulipan på bemärkelsedan, ja har den äran, ja har den äran att gratulera!”
     Idag är min födelsedag. Jag fyller 16 år, äntligen. Mamma kramar om mig och räcker över ett kuvert.
     ”Det finns inte så mycket över att köpa presenter för nu, men du får se om du kan hitta något fint själv.”
     Det låg åtta hundralappar i kuvertet. Det är vad jag vanligtvis brukar få i månadspeng och några sådana pengar har jag inte sett på väldigt länge nu. Jag ville bli arg på mamma för att hon gjorde det så enkelt för sig. Hon gav mig min månadspeng i födelsedagspresent. Hon hade inte gjort sig ansträngningen att ens försöka gå ut och köpa någonting till mig. Men jag kunde inte bli arg. På en bricka på sängen stod i alla fall den traditionella tårtan med sexton brinnande ljus och jag kände hur tårarna bara trängde fram och jag kunde inte längre hejda dem. Jag kröp ner under täcket och bara grät och grät och mamma lyfte bort tårtan och lade sig bredvid mig och grät hon också.

Jag blev fyra i tävlingen igår. Christer ringde mig på fredagen och sa att han hade anmält mig. Han hoppades att det var okej. Han sa att han hade sett att min licens inte var betald så han hade betalt den och sedan anmält mig till tävlingen. Men han tvingade mig inte att tävla. Det var ju bara om jag ville, när det dessutom var på hemmaplan. Han trodde att jag hade stora chanser att vinna och i normala fall så hade jag kanske haft det också. Vinnartiden var långt över mitt personliga rekord, men jag var inte ens nära att nå den tiden. Men jag kunde inte prestera. Kroppen var så himla tung och det var inte ens roligt. Jag brukar alltid älska att tävla, men den här gången kändes det mest som en plåga. Efteråt var jag så himla besviken så jag stack därifrån utan att prata med någon. Det kändes som jag hade svikit alla, särskilt Christer som hade betalat för att jag skulle kunna simma och så kunde jag inte leverera mer. Så förbannat kasst.

Jag går med tunga steg till dagens träning. Det här är den mest fruktansvärda födelsedag man kan tänka sig. Jag har varit hemma och grinat med mamma mest hela dagen. Hon tyckte att jag kunde få strunta i att gå till skolan, även om jag inte var sjuk. Hon tror att jag brukar vara där och hon är övertygad om att det går bra för mig också. ”Du som är så duktig” säger hon hela tiden utan att egentligen reflektera över vad det är hon säger och helt utan att faktiskt ha någonting konkret hon kan säga att jag har gjort bra. Hon vet ju ingenting om vad jag kan och inte kan. Hon vet ingenting om vem jag är. I hennes ögon är jag fortfarande hennes lilla barn som hon tycker att hon ska ta hand om och vårda (men det är ju inte precis vad hon ägnat sin tid åt de senaste veckorna) men hon har aldrig försökt lära känna mig. Hon vet inte vem det har blivit av det barnet hon har vårdat. Hon tror att hon vet. Men egentligen har hon en vilsen främling som är på väg att bli vuxen hemma hos sig och det där lilla behövande barnet är utbytt mot främlingen, som varken hon eller jag känner ännu, men som jag i alla fall vet har flyttat in - men som hon ännu inte lagt märke till. Det var inte pappa som tog med sig barnet ut, men han lämnade mer plats över för att främlingen skulle börja söka sin roll och barnet som han lämnade efter sig tynar sakta men säkert bort.

Det är ingen i omklädningsrummet när jag kommer till simhallen och det står ingen vid bassängkanten när jag kommer in dit heller. Den yngre gruppen som tränar före oss har precis avslutat sin träning och jag börjar fundera på om det var inställt idag eller om jag blivit helt galen och tagit fel på tiden eller så. Jag brukar visserligen komma ganska tidigt till träningen, men nu känner jag mig verkligen helt ensam och övergiven och funderar på om jag ska gå tillbaka och byta om igen och skita i alltihop. Jag sätter mig ner och låtsas ha koll på läget för att inte avslöja för de som precis avslutat sin träning att jag egentligen inte vet vad jag ska göra. De samlar ihop sina saker och går till duscharna, men fortfarande är det inte en människa av de i min grupp i sikte. Men då hör jag ett aggressivt vrål uppifrån taket och ut från hopptornet kommer en hel hög med människor springande och alla vrålar när de samtidigt kastar sig i vattnet och landar med ett ljudligt plask som nästan får vattnet i bassängen att skvalpa ur.
     ”GRATTIS!” skriker de alla i mun på varandra när de kommit upp till ytan och jag blir så glad att det faktiskt fortfarande finns ett ställe där det mesta fortfarande är som det brukar vara.

Efter träningen går jag och Ola till Mesut’s café och salladsbar. Det var han som föreslog att vi skulle gå ut och fira och det hade jag verkligen inget emot. Vi frågade om det var någon mer som ville hänga med, men det var ingen som kunde och det tyckte jag var ganska skönt. Vi hade inte pratat någonting om det som hände hemma hos honom förra helgen och jag vet inte om det var något som han var van vid, men jag hade i alla fall haft svårt att sluta tänka på det. Det var häftigt att äntligen få kyssa någon, även om det mest hade varit kyssar för att kyssas och inte kyssar av åtrå. Men kyssarna hade ändå väckt en del åtrå i mig och både Malvas och Olas kyssar hade ju fått det att pirra lite extra i magen på mig, men det var Olas kyssar som dröjde sig kvar i mitt medvetande efteråt. Det var dem jag mindes och dem som jag önskade att få smaka på igen och det är dem jag tänker på varje gång han pratar med mig.

När vi kommer in på Mesut’s är det Fatuuma Diries som möter oss med ett stort leende och visar oss vid vilket bord vi kan sitta. Hon är helt annorlunda med sin vita skjorta och sina svarta byxor. Den svarta sjalen är snyggt lindad runt håret och framhäver verkligen hennes ovala ansiktsform och hon ser så stilig ut. Hon ler hela tiden och hon pratar artigt med oss och jag börjar undra om det verkligen är hon. Jag har aldrig sett henne le förut och jag har knappt hört henne prata. Hon verkar inte ta någon särskild notis om mig, så kanske det inte är hon i alla fall, eller så känner hon inte igen mig eller så ignorerar hon mig bara. Jag vet inte hur jag ska tänka. Jag kan ju inte gärna fråga henne om inte hon går i min klass och berätta att det var jag som satte mig bredvid henne när jag blev utfryst av de andra - men bara då. Här finns det ingen tystnad runt henne som jag är van vid och det gör mig förvirrad. Kanske det inte är hon i alla fall.
     Ola beställer in en ost- och broccolipaj och en stor cola och jag väljer samma  för enkelhetens skull. Vi sitter tysta en liten stund och jag följer Fatuuma Diries, eller vem hon är, i förhoppning att verkligen kunna lista ut om det är hon eller inte. Jag lyckas inte och när Ola bryter tystnaden glömmer jag bort att tänka mer på det.
     ”Vet du att Nico hade sex med Nada efter jag hade gått hem från henne? Den jävla horan. Han sa att hon hade särat så villigt på benen när han hade gått in till henne i hennes rum. Jag visste ju egentligen att hon var en billig jävel, men fan vad förbannad jag blev. Nu fattar jag ju varför Nico inte har hört av sig också.”

HON HADE TYCKT OM DET.

HON HADE TYCKT OM DET. Hon hade tyckt om det så mycket, men hon visste ändå att han inte hade rätt att göra så. Han fick inte röra henne, men hon hade aldrig protesterat. Hon hade somnat och sedan långsamt vaknat igen till hans försiktiga smekningar. Handen hade långsamt rört sig över hennes rygg, ner innanför byxlinningen och sedan varsamt smekt hennes bara skinka. Först höger sida, långsamt varsamt och sedan vänster, lika långsamt och lika varsamt. Hon kände hur underlivet började pulsera och hur andningen blev allt häftigare samtidigt som hon kunde känna hans också allt häftigare andning mot sin blottade hals. Handen särade på fingrarna, lät ena fingret glida längs med skåran, fram och tillbaka i ovankant för att sedan följa hela vägen ner, runt, fram. Hon särade självmant på benen. Hon njöt när han smekte henne. Hon njöt skälvande när hans finger gled in i henne. Och hon njöt när han med ett tyst litet stön trängde in i henne bakifrån. Samlaget varade inte särskilt länge och när han glidit ur henne hade hon lyckligt vänt sig om. Men det var ju inte han! Det var inte Ola som var tillsammans med henne i hennes säng. Det var Nico. Olas odräglige kompis Nico.
     ”Tack för det här. Du verkar också ha gillat det,” sa han med ett belåtet flin på läpparna samtidigt som han drog på sina byxor och sedan lämnade lägenheten öde, i gapande smärta bakom sig.
     Nada hade suttit kvar länge i sängen. Förkrossad, blottad och hon kände sig så smutsig.