❤ Du tindrar: december 2011

22 dec. 2011

Höst

Så andas de då äntligen ut
Skogens alla träd lättar sina axlar
Släpper alla löv till marken
Skalar tyst och försiktigt av ytan
och står åter nakna inför oss

Lyssna på vinden och lövens fallande melodi
Hör tystnaden
Se det vackra skådespel som utspelar sig
framför dig, bakom dig, runt omkring
Den öppna ridån är sakta på väg ned
Akten är slut och vilan är på intåg.

Möt min Skepnad

Jag smyger in när du som minst anar det
när solen strålar som varmast
gör jag dig yr
Jag får din värld att snurra
marken under dig att att gunga
och dina steg att sluta fungera

Jag gör dig illamående
och du blir rädd
Jag skapar oro och får dig att stanna upp
Jag låter dig tänka och undra, förfäras och våndas
Jag kommer och slår ner mina rötter
bestämmer mig för att här ska jag stanna

Jag påkallar din uppmärksamhet
gör tillvaron suddig
Jag skrämmer dig och stjäl din energi
Jag förvrider din syn
låter dig se i dubbla perspektiv
suddar ut och stänger av

Jag är ett delta och fortsätter att breda ut mig i din kropp
Jag går min egen väg
Jag sprider ut mig - som jag vill, när jag vill
det är Din energi jag använder
det är Du som får bekosta min framfart
och det är Dig jag erövrar

Jag får dig att känna dig otillräcklig och att tvivla
Jag gör dig förvirrad och orkeslös
Jag försätter dig i ett utanförskap - som ingen annan ser
Jag tvingar dig att välja och prioritera
Jag tvingar dig att avstå
Jag sprider ovisshet och jag gör dig ledsen

Jag gör så att det värker
Jag gör så att du skakar
Jag gör så att du gråter
Jag stänger av och jag sätter på
Jag tar kontrollen över ditt liv
och jag gör dig trött
trött
trött

Jag gör dig sårbar och osäker
Jag påverkar din omgivning
Jag påfrestar din relation
Jag testar din partner
Och jag kan inte besegras
Jag kan inte stoppas, jag kan inte ledas och jag kan inte förutspås

Jag är överraskningen
Jag är chocken
Jag är lidandet
Jag skrämmer, hackar sönder och isär
Jag delar och klyver, splittrar och tar

Jag är oförutsägbar
Jag begränsar dig och jag stjäl ditt inre
Jag finns alltid med i dina tankar, gör dig sömnlös, orörlig och orsakar smärta
Och det enda du kan veta säkert - det är att jag har kommit för att stanna.

På natten ❤

.dasaf ne rä arab negad åp mos ted
,tehgilkrev tlla rä nettan åP
.alla röf akil ted rä nettan åP
.ednaravnårf tlla snnäk nettan åP
.ylf etni nam nak nettan åP
.gis ajräv etni nam nak nettan åP
.tgidräv tevil rä nettan åP
.adnulronna tlla rä nettan åP

.es hco adnulB

nettan åP

På natten

Blunda och se.

På natten är allt annorlunda.
På natten är livet värdigt.
På natten kan man inte värja sig.
På natten kan man inte fly.
På natten känns allt frånvarande.
På natten är det lika för alla.
På natten är allt verklighet,
det som på dagen bara är en fasad.

Mitt möte med Huck

1. Textuppgift 3

Första kapitlet

Jag får inte packa för mycket, för allt måste få plats i min ryggsäck och det får inte vara för tungt. Det räcker nog med ett par byxor. Jag kan ju ta med ett par shorts också, som jag kan ha när det är varmt och så kan jag passa på att tvätta byxorna då. Jag tar på mig mina sneakers och de får fungera oavsett väder. Jag har verkligen inte plats för fler skor. Underkläder måste jag ju ha och byta med en del och t-shirtar för jag vill inte lukta svett. Deon måste jag lägga ner och tandborsten så klart. Kanske hårborsten också. Undrar om det är något mer. Just det en handduk och badkläder. Det är ju inte så säkert att jag kan bada naken varje gång jag vill tvätta mig, men det får bli en liten handduk. Och en bok. Det kan nog vara smart att ha en pocketbok att plocka upp, för då ser man väldigt fokuserad ut och människor börjar inte fundera på varför jag är där jag är. Jag tar med en långärmad tröja också och så tar jag på mig jackan. Det får räcka. Jag borde klara mig så.
Jag trodde inte att det skulle vara så enkelt att rymma hemifrån. När idén slog mig någon gång i vintras föreställde jag mig att det skulle vara en väldig massa planering och att jag skulle behöva smyga ut mitt i natten och skynda mig för att ha hunnit så långt som möjligt innan det uppdagades att jag var borta. Jag trodde att jag skulle behöva komma på något riktigt smart för att inte morsan och farsan skulle börja leta efter mig direkt, något som var säkrare än att bara lita på turen att jag skulle ha hunnit tillräckligt långt bort innan de saknade mig. Men nu vet jag att jag behöver inte ha hunnit långt bort alls och att det inte är någon som kommer att sakna mig på flera veckor. Morsan bokade en resa med sin nya gubbe till Mallorca. De ska vara borta i tre veckor. Hon gav mig pengar till mat och annat innan de åkte och sa att jag var stor nog att klara mig själv. Det handlade ju dessutom bara om två veckor som jag skulle behöva vara ensam, tyckte hon, eftersom jag skulle vara hos farsan mittenveckan. Det är konstigt att de inte klarade av att leva ihop, morsan och farsan, för de tänker ju i alla fall så lika. Farsan ska nämligen också resa bort. Han ska till Tyskland eller något. Jag vet inte riktigt hur länge han ska vara där, men han kommer i alla fall vara borta hela den veckan som morsan trodde att jag skulle bo hos honom. Han berättade det för mig för ett par veckor sedan, men uppenbarligen har han inte sagt något till morsan och jag tänker inte vara någon jävla telefonlinje mellan dem. Jag klarar mig själv.

     Jag är självklart lite nervös nu när jag ska ge mig av. Jag har inte riktigt bestämt vart jag ska, bara att jag ska bort och helst aldrig komma tillbaka igen. Det måste finnas ett liv och en tillvaro som känns mer meningsfull än den jag lever i nu. Det måste det finnas.
     Jag stänger dörren försiktigt när jag går och försöker låsa den så tyst som möjligt, som om det ändå skulle vara någon där inne som faktiskt bryr sig om att jag försvinner. Det känns mer på riktigt då. Det blir så tydligt för mig själv att nu gör jag faktiskt det här. Nu tar jag min väska och går. Nu ger jag mig av. Jag vet inte vart. Bort, kanske långt bort eller inte, men det är det som känns så befriande. Jag har ett mål och det är att komma bort och nu är jag på väg. Jag är på väg bort från det gamla. Nu. Äntligen.

På stationen är det alldeles stilla. Jag går in för att titta efter vart jag kan åka. Det är några få som sitter och väntar på sina bussar eller tåg, men det är ingen annan som rör sig. Cafeterian är stängd och det är biljettluckan också. Alla vet var de ska och alla har sina biljetter redan klara. Men inte jag. Jag tänker hoppa på första bästa tåg och så löser jag biljett på tåget. Jag ska fråga var tåget går och bestämma mig där och då var jag ska gå av.
     ”Jag heter Huck.” Jag rycker till och vänder mig om för att se var rösten kom ifrån. På golvet i ett hörn en bit ifrån mig sitter en kille nerhasad med en slarvigt knäppt jacka och hatt på huvudet. Han har ett par säckiga byxor och ett par rätt slitna och oknutna gympaskor på sig. Han tittar ner i golvet och verkar inte alls vara den som precis sa något, men det finns ingen annan i närheten heller. Jag börjar tro att jag bara inbillade mig, så jag fortsätter förbi honom.
     ”Nästa tåg går till Skee. Om en kvart.” Han pratar verkligen med mig. Det gör han. Han tittar fortfarande inte upp, men jag går fram och sätter mig bredvid honom.
     ”Hej Huck!” Huck, vad är det för ett namn egentligen och varför ville han att jag skulle känna till det? Vi sitter tysta bredvid varandra. Vi tittar inte ens på varandra och vi säger inget mer. Det behövs inte. Vi förstår varandra ändå. Han vill att jag ska sitta här och jag tycker att det är rätt skönt med lite sällskap. Vi sitter där tysta tillsammans tills de ropar ut i högtalaren att tåget till Skee snart kommer in på spår ett. Jag reser mig och tänker gå rakt fram till spåret, men Huck visar att jag ska följa med honom en bit längre bort längs med rälsen och när tåget kommer in och stannar visar det sig att dörren till tågets sista vagn hamnar precis framför oss. Vi går in och sätter oss och det pirrar rätt rejält i min mage. Nu är det på riktigt. Jag tar ett djupt andetag, blundar och håller andan och släpper inte ut luften förrän tåget sakta börjar rulla iväg. Då öppnar jag ögonen igen.

     ”Jag har ingen biljett.”
     ”Nej, jag förstod det, men om du sitter kvar här, så kommer jag snart.”
     Huck tar av sin hatt och lägger den på sätet bredvid mig och börjar sedan gå framåt i tåget. Jag sitter kvar. Upprymd och förvirrad. Och när Huck kommer tillbaka sätter han sig bara lugnt bredvid mig, lutar sig tillbaka och lägger huvudet åt sidan för att försöka sova en stund. Jag har inte ro att slappna av. Jag tittar ut genom fönstret och ser mig själv försvinna bort. I en rasande fart passerar vi vägar och skog och åkrar och jag är verkligen på väg någonstans. När konduktören kommer in i vår vagn blir jag alldeles stel. Jag vet ju inte vart jag ska. Jag famlar osäkert i min väska för att leta upp mina pengar, men Huck stöter försiktigt armbågen i mig och säger:
     ”Det är lugnt. Det är fixat.”
     Och när konduktören går förbi oss tittar Huck upp och nickar mot konduktören, som förstående nickar tillbaka för att sedan titta på mig och le så där lite välkomnande. Jag fattar ingenting och det är inte förrän vi springer av tåget i Tanum, som Huck berättar för mig.
     ”Jag sa bara som det var, att du var en liten tonåring som hade tänkt att rymma hemifrån. Jag sa att du hade berättat för mig att du skulle åka hela vägen till Skee, för att ta dig vidare in mot Strömstad och ta båten till Norge, så jag föreslog för konduktören att vi skulle spela med och sedan se till att polisen hämtade upp dig när tåget kom fram.”
     ”Det gjorde du inte.” Jag stannar upp och all min iver förbyts snabbt till ren ilska och en fruktansvärd rädsla och jag springer så fort jag kan åt ett annat håll. Vem var den där Huck, som verkade så spännande och sedan visar sig vara en falsk skitstövel. Jag vill inte ha något mer med honom att göra och jag springer och springer, men blir alldeles för trött och måste snabbt hitta någonstans att vila. Jag sätter mig bakom ett av alla de stora träden. Jag har åkt till en skog. Jag sitter ensam i en jävla skog. Ja, det kan man kalla att ta sig bort. Snacka om att vara borta. Det känns som ett stort hånfullt skämt och jag känner mig så förbannat dum och naiv och korkad och det är väl bara att gå tillbaka till den där ruffiga stationen och vänta på ett tåg tillbaka igen. Var det det här som var min tid i friheten?

     Huck står snart bredvid mig och flinar upp sig med sin solkiga hatt på sned och med sina äckligt förnöjsamt glittrande ögon stirrande på mig.
     ”Blev du sur? Jag tänkte bara skoja lite med dig, men det skulle jag förstås inte ha gjort om jag visste att du skulle bli sur.” Han sätter sig ner bredvid mig och börjar berätta:
     ”Jag sa till konduktören att din mamma hade blivit sjuk och att din pappa skulle hämta dig vid tåget, men att du inte hade haft tid att lösa någon biljett eftersom du hade varit tvungen att skynda dig så mycket. Egentligen skulle din pappa ha hämtat dig hela vägen, därför hade du inte pengar att lösa biljetten på tåget heller, men eftersom din mamma nu var så sjuk så kunde han inte lämna henne ensam så lång tid, så då var det bättre om du tog tåget och eftersom du skulle åka hela vägen till Skee skulle det finnas tid för din pappa att betala biljetten när han hämtade upp dig. Och jag hade blivit tvungen att följa med i all hast eftersom de var oroliga för hur du skulle må på resan och om du skulle klara att sitta alldeles själv med såna starka tankar och känslor som kan dyka upp i ett litet barn när det vet att ens mamma ligger hemma och är jättesjuk, så din pappa hade sagt att han skulle betala för mig med. Och jag skulle dessutom åka med vändande tåg tillbaka, så det där med betalningen skulle i vilket fall som helst lösa sig, bara vi inte gjorde dig mer upprörd i det här läget och började noja om biljetter och pengar för då fanns det risk att du skulle bryta ihop och i så fall hade vi behövt tillkalla en doktor till tåget och det hade inneburit att tåget hade blivit väldigt försenat och det skulle ju göra alla andra resenärer väldigt irriterade och så skulle de begära ersättning för att de blivit försenade och det hade ju blivit betydligt dyrare än om två barn åkte tåg utan att betala.”
     Jag tittar på Huck och han sitter helt oberörd bredvid mig och leker med ett långt grässtrå som han plockat nere vid trädroten. Det går inte att se på honom om han talar sanning eller om han bara suttit och hittat på allt, men det går inte heller att vara arg på honom.

     ”Så det kommer ingen polis i alla fall?” Jag känner mig genast lite lugnare och jag är väldigt glad över att Huck faktiskt kom efter mig. Det hade känts väldigt misslyckat att ensam behöva åka hem och stå där med svansen mellan benen. Att inte ens lyckas försvinna en dag. Jag tror att jag tycker om Huck, men det gäller nog att vara uppmärksam i hans sällskap.
     Vi säger inte så mycket till varandra medan vi går i den riktning vi tycker känns bäst. Vi har inget bestämt mål och det är väldigt avkopplande att bara gå i tystnaden längs med en landsväg. Ibland kommer det bilar som kör i en väldig fart förbi oss och vi måste hoppa ner i diket för att inte bli mosade och bli nästa dags förstasidesstoff i den lokala tidningen, men de försvinner lika fort som de kommit och så blir det tyst igen. Vi går ganska långt och efter en stund börjar det kännas i benen. Det börjar mörkna också och jag börjar bli hungrig. Det där med mat hade jag visst glömt bort. Men så stannar plötsligt Huck och pekar mot ett fint hus, som ligger en bit in på en liten grusväg som ligger i anslutning till den landsväg vi går utmed. Det lyser i huset och två bilar står parkerade på uppfarten.
     ”Ska vi se om det är någon hemma där? De kanske har lite mat att bjuda på.” Jag hade inte haft med tanken på att gå hem till okända människor och tigga mat i min planering, men det är inte precis att det finns så många alternativ, så jag hänger med. Vi går fram och Huck knackar på dörren. Jag vet inte vad han tänker säga och känner mig väldigt olustig till mods när jag hör steg inifrån.
     Det är en man som öppnar. I sextioårsåldern ungefär. Han ser snäll ut, men sådant kan man ju egentligen inte veta genom att bara se på någon.
     ”Hej, vi undrar om ni har en karta eller så över området här. Vi är på väg hem till vår moster och vi trodde att hon bodde i närheten av tågstationen, men nu har vi gått och gått och vi kommer inte fram till någon moster och nu vet vi inte längre var vi är.” Mannen tittar förvånat på oss, men låter oss gå in i hallen och ropar på sin fru som lite fnissande kommer ner för trappan.
     ”Har vi fått gäster? Vika är ni?” Mannen berättar att vi är på väg till vår moster och frun vill naturligtvis veta vad hon heter, för hon känner till alla som bor här i området, men Huck finner sig snabbt och berättar att vi inte kan avslöja det för det ska vara en överraskning att vi kommer och hon bor bara här på sommaren. Hon har just köpt ett litet hus och det är första gången hon är där på sin semester. Paret accepterar det svaret och plockar fram en karta över området och visar oss. Huck frågar om alla detaljer på kartan och han lyssnar tålmodigt när paret berättar om sin hembygd. Han ställer frågor och får paret att verkligen lysa av stolthet. Jag sitter mest tyst och beundrar och förundras över hur äkta allt han säger låter och innan jag vet ordet av det sitter vi tillsammans med dem vid matbordet och gästsoffan är bäddad åt oss inför natten.

Andra kapitlet

Vi går vidare nästa morgon direkt efter frukost. Vi såg på kartan att vi befann oss ute på kusten och vi tar sikte mot havet och de bohuslänska klipporna. Vi går till Grebbestad och där myllrar det av turister och sommargäster en varm och het sommardag som den här. Jag bjuder Huck på pizza på bryggan. En snordyr pizza, men den smakar gudomligt, så vi njuter av varje tugga och häller i oss vatten som man faktiskt kunde få gratis på den här pizzerian. Vi blir rejält mätta och belåtna efter maten och bestämmer oss för att gå ut bland båtarna i gästhamnen för att softa lite och kolla på folk.
Hur Huck gör för att nästla sig in överallt och vinna fördelar i varje situation är mig en gåta, men utan att jag knappt hunnit blinka har han lyckats få oss ombord på en stor segelbåt. Det är ett gäng lite överförfriskade tjugoåringar som befinner sig på båten. Antagligen kan ingen av dem segla och det är nog ingen av dem som äger båten heller. Däremot kan det vara precis vem som helst av dem som har en tillräckligt rik morsa eller farsa för att kunna äga både två och tre och åtta sådana här båtar. Det syns på kläderna och det välvaxade håret. De bjuder på öl och jag tackar ja, men Huck avböjer. Det gör mig lite skamsen, men jag gillar öl och har snart fått i mig den och ytterligare tre stycken. Man ska passa på när tillfälle bjuds.
Mina steg känns mer avslappnade och alldeles lätta när vi går av båten och Huck tackar för sig och ser så där finurlig ut i ansiktet när vi lämnar bryggan. Han går med spikrak rygg, och säger ingenting på hela vägen. Jag försöker prata och snacka om gänget på båten, för ölen har satt igång motorn i munnen på mig och den mal liksom automatiskt utan att jag egentligen vet vad jag ska säga och varför. Jag fortsätter att prata fastän jag inte får några svar och börjar tycka att Huck är en rätt så lam person att umgås med, om han aldrig kan få för sig att släppa loss lite. Jag undrar om han är sur på något sätt, men Huck tittar inte ens på mig utan går bara där med sin raka rygg och ett otydbart stone-face. Kul sällskap, not! Men så kommer vi en bit ifrån det värsta myllret och Huck andas äntligen ut och visar vad han har bak på ryggen. Ur byxlinningen innanför skjortan halar han, med en mycket belåten min, upp en avlång, smal tältpåse, stor nog för att rymma ett tvåmannatält.

     ”Va fan, har du snott ett tält?” Jag blir glad över att det inte längre verkar som om han är sur på mig, men känner väl kanske inte att det smartaste vi kunde ha gjort på den där båten var att sno en massa grejer. De hade ju varit schysta och bjudit in oss och så tackar vi med att roffa åt oss när vi går därifrån.
     ”Ja men vi måste ju faktiskt ha nånstans att sova. Och jag har inte snott det. Jag har lånat det.”
     ”Vad då lånat? Frågade du eller?”
     ”Nej, jag lånade det. Min farsa brukade alltid säga att man lånar saker man behöver, för sen kan man ju lämna tillbaka dom när man inte behöver dom längre. Vi behöver ett tält. Jag hörde att vädret inte ska hålla i sig och nånstans måste vi ju ta vägen.” Det är sant, någonstans måste vi ta vägen, men jag hade inte börjat fundera på var vi skulle sova än. Vi tar i alla fall tältet och går och sätter upp det på en avskild plats. Jag kan, så här i efterhand, hålla med om att det var en ganska bra idé, för det är skönt att ha någonstans att bara kunna lägga ifrån sig väskan.
     Vädret höll inte i sig. När vi vaknar nästa morgon blåser det verkligen storm ute och om vi inte hade legat inne i tältet hade nog både det och vi blåst iväg för länge sedan. Regnar gör det också och det är lite rått och kallt. Huck har nog lite mer erfarenhet av det här lösdrivarlivet än vad jag har för han lyckades övertala mig om att det var nödvändigt att låna sånt man behöver, så nu ligger vi här på var sitt liggunderlag med var sin kudde och en stor filt att dela på. Det är inte ens säkert att de vi lånat grejerna av märker någonting. Det mesta vi lånade låg nedpackat i avlägsna förvaringsutrymmen i folks husvagnar och i lådor ute på altanerna. Och det lär ju inte vara någon som tänker sig att sitta ute och grilla en sådan här dag.
     Vi har det riktigt skönt. Det var bra att jag tog med min bok så att jag kan fördriva tiden lite genom att läsa den, men egentligen är det rätt så skönt att bara vara. Vi säger fortfarande inte särskilt mycket till varandra, Huck och jag, och det behövs inte. Han är nog den bästa kompisen som jag någonsin haft, även om jag inte var helt på det klara med det vare sig efter tågresan eller igår efter mitt lilla ölkalas så märks det att han är äkta. När vi är tillsammans är det ingen som behöver hävda sig och verka stursk. Det räcker med att bara hålla ihop och dela på maten. Jag funderar så klart mycket på vem Huck egentligen är och varför han inte ligger hemma i sin renbäddade säng och äter hemlagade köttbullar, men jag är rädd att den här magin skulle försvinna om vi visste för mycket. Det är som sagt skönt att bara vara och om vi börjar snacka om hur det är hemma kan vi nog inte bara vara längre.

     Stormen drog över på ett dygn ungefär. Det skakade ordentligt i tältet under de värsta byarna under natten, men jag sov ändå riktigt bra. Det är utmattande att ligga stilla och lyssna på vinden och det smattrande regnet en hel dag och det är befriande att veta att jag kan ligga kvar en hel dag till om jag vill. Jag sträcker på mig och känner att insidan av tältduken blir fuktig, när jag rör vid den, och att det börjar blidas droppar. Jag rör försiktigt vid duken ovanför Hucks ansikte så att en droppe växer sig stor och trillar ner på kinden på honom. Han rycker hastigt till, men slumrar vidare, så jag fortsätter och snart är det fler droppar som träffar hans ansikte.
     ”Va fan,” säger han yrvaket och sätter sig upp, men då slår han hela huvudet i tältet och känner direkt hur fuktigt det är.
     ”Va fan, regnar det in?” Jag kan inte låta bli att skatta och säger godmorgon och att det har slutat regna, så att vi kan hoppas på att tältet kommer torka upp under dagen. Han tycker att det låter bra och gäspar stort när vi samlar ihop oss för att krypa ur vår bunker. Vi låter tältet stå kvar och vi lämnar filten och kuddarna. Det är nog ganska liten risk att någon annan skulle komma och ta det.

Tredje kapitlet

På löpsedlarna inne i samhället ser vi att det är en känd filmregissör som har försvunnit precis här i trakterna. Han hade varit ute och rekat inför en film igår och antagligen ramlat i vattnet. De hade letat efter honom ett bra tag, men tydligen är strömmarna väldigt vanskliga där man tror att han ramlat i så de har inte hittat honom än.
     ”Vi går dit och kollar!” säger Huck lyckligt och jag ser hur entusiasmen blänker i hans ögon.
     ”Det är inte ofta man befinner sig så här nära händelsernas centrum. Det tar inte lång tid att gå till Tjurvikbukten härifrån. Kom!” Jag tycker att det låter som en ganska galen, men otroligt spännande idé och vill naturligtvis hänga på.
     När vi kommer fram till klipporna börjar vi snart upptäcka att det inte är alldeles lätt att ta sig fram i området. På många ställen är klipporna väldigt branta och det krävs rätt så avancerad klättring för att ta sig fram och där terrängen är något mer lättillgänglig kryllar det av poliser och andra som vill delta i sökandet. Vi vill helst inte behöva presentera oss, så vi försöker smälta in så gott vi kan. Det är inte så svårt eftersom alla andra är väldigt upptagna med vad de gör och inte verkar ha en tanke på att lägga fokus på vad som händer runt omkring dem. Jag rör mig något enklare än Huck i bergen, men han hänger med ganska bra när jag visar vägen och tipsar om vilka bergsskrevor som är bra att ta fäste i. Man vet inte exakt var det var som regissören föll i och egentligen vet man inte exakt om han har fallit i heller utan det man har att utgå ifrån är var han sist sågs. Vi förmodar att han lyckades ta sig ganska långt ut så vi klättrar så långt vi bara vågar.
     Det är tur att det inte blåser så mycket idag som det gjorde igår, för då hade nog vågorna gått upp betydligt högre och klipporna skulle bli hala som is och då hade det blivit problem. Det var kanske det som ställde till det för regissören. Det kan ju räcka med att det är en våg som slår in lite högre än de andra utan att man har märkt det och så halkar man till och slår huvudet i klippväggen innan man kanar ner i vattnet och försvinner bort. Jag blir lite nervös när jag tänker på det. Hur bara ett litet snedsteg kan påverka resten av ditt liv, eller gör så att resten av ditt liv faktiskt redan har passerat.

”Kolla där nere! Är det en stor säck, eller vad tror du att det kan vara?” Huck pekar mot något mörkt som ligger och guppar alldeles intill berget några meter nedanför oss. Det ser verkligen ut som en säck som flyter där nere och vi kan givetvis inte låta bli att försöka komma åt den. Vi letar först upp en lång pinne och sedan hjälps vi åt för att komma ner till bergets nedersta avsats. Den är väldigt liten och rymmer nätt och jämt två personer, men det går när vi tränger ihop oss riktigt ordentligt. Huck tar pinnen och sträcker sig så långt ut han kan över vattnet och försöker få tag i säcken. Det är så nära att han lyckas dra den med sig, men den visar sig vara tyngre än vi trodde och han tappar den nästan genast. Vi funderar om det kan gå på något annat sätt. Det är ju ingen av oss som vill hoppa i vattnet här ute där det finns så mycket strömmar, men så ser vi att det lite längre bort finns en liten strand inkilad i berget och om vi skulle kunna ta oss bort dit och samtidigt föra säcken med oss med hjälp av pinnen skulle vi nog kunna få se vad som fanns däri.
Vi klättrar försiktigt, en i taget, längs med bergets branta väggar. Det finns små klykor att sätta händer och fötter i, men vi måste verkligen balansera på tåspetsarna och nypa fast ordentligt med fingertopparna för att hålla oss kvar. Pinnen sätter Huck fast bak i byxlinningen, precis som han gjort med tältet några dagar tidigare, medan han klättrar. Ett steg i taget och sedan tar han upp pinnen, för säcken i rätt riktning och sätter tillbaka pinnen igen när det är dags för nästa steg. Det gäller verkligen att vi håller oss koncentrerade om vi ska klara det här. Jag känner spänningen i magen. Den blandas med lite rädsla och jag hinner ångra mig både en och två gånger på vägen fram till den lilla stranden, men den eufori jag känner när vi båda väl nått fram är obeskrivlig. Adrenalinet pumpar verkligen ut i blodet och jag känner mig oövervinnelig. Och säcken har vi fått med oss. Den ligger och vajar i de nätta vågorna och nu är den bara en armslängd ifrån oss. Jag sträcker mig efter den och drar upp den på stranden. Det pirrar i hela kroppen när vi försiktigt knyter upp knuten och kikar in. Först är det svårt att se vad det är där inne och kanske framförallt svårt att förstå vad det är vi egentligen har hittat. Vi tittar på varandra för att se om det vi tror vi ser verkligen är det vi ser och det ser ut som om vi ser samma sak. Förskräckt tittar vi på varandra och helst av allt skulle jag bara vilja springa så fort jag kan därifrån, men vi sitter på en liten strand omringade av branta höga klippor med en otäck svart säck framför oss och en sådan här säck kan man inte fly ifrån. Jag tycker att vi ska knyta ihop säcken på en gång och lämna den här så att någon annan kan få hitta den istället. Men Huck vill inte riktigt släppa den ännu.

     ”Vi måste titta lite närmare först,” säger han förväntansfullt och fortsätter;
     ”Sen låter vi den ligga kvar, för jag har ingen lust att ha något med polisen att göra.”
     ”Men om vi rör nåt kommer de ju hitta våra fingeravtryck.” Jag känner hur oron är på väg att ta över alla mina tankar och jag börjar bli illamående, men jag vill inte visa Huck hur obehagligt jag tycker att det här är så jag säger inget mer.
     ”Finns du med i polisens register?” Jag skakar på huvudet.
     ”Inte jag heller så då är det lugnt. Allt är så vått också och jag är inte säker på att det blir så mycket avtryck då. Vi är försiktiga.”
     Huck rullar långsamt undan säcken och fast jag inte vill se något mer så kan jag inte låta bli att titta. Det är en kropp i säcken. En riktig människokropp. Den är ganska sargad och den har inget huvud, men det är ändå ingen tvekan om det. Jag ryser, vill fortfarande inte se men kan inte ta ögonen ifrån den döda kroppen. En huvudlös kropp med knäppt skjorta. Det känns helt overkligt, så overkligt att jag inte är rädd längre. Jag hade trott att en död kropp skulle vara läskig och hotfull på något sätt, men den här kroppen är bara död - och huvudlös. Jag känner mig med ens lugnare och smittas lite av Hucks nyfikenhet. Jag har aldrig sett en död människa förut och jag har definitivt aldrig sett en halv människa förut och samtidigt som jag hoppas att jag aldrig kommer se det igen, skräms jag lite av den fascination jag ändå känner. Vi tittar en liten stund till och jag funderar över vem det kan vara och vad som hänt. Att det inte är regissören kan vi lista ut, men den här personen verkar inte ha dött av en olyckshändelse precis. Vi tittar en sista gång innan vi ska knyta ihop säcken igen och då får Huck se att det ligger något i bröstfickan på skjortan. Vi blir nyfikna, Huck knäpper försiktigt upp knappen och fiskar upp en liten plåtask. Den stoppar han i fickan och så packar vi in kroppen igen och låter säcken ligga kvar på stranden. Vi lämnar vattnet och klipporna i Tjurvikbukten bakom oss och kryper efter en lång och ansträngande dag in i vårt lilla tält och försöker ta in vad det är vi har varit med om.

Fjärde kapitlet

Huck ligger och fingrar på den lilla plåtasken. Jag tycker fortfarande att det känns lite obehagligt att vi tog den från en död kropp. Bara vetskapen om att vi såg en död kropp är väldigt obehaglig. Vi fick veta tidigare idag att polisen har hittat kroppen, men att de fortfarande inte vet vem det är. Jag vet inte hur många fler delar av kroppen som de hittade, men det gick ju inte att se på den delen vi hittade vem det var precis. Regissören däremot är fortfarande spårlöst försvunnen.
     ”Det var min farsa i säcken.” Hucks kommentar kommer helt oväntat och jag måste vända mig mot honom för att se att det verkligen är han som pratar.
     ”Va?” Jag hör naturligtvis vad Huck säger. Vi ligger bredvid varandra i ett minimalt tvåmannatält, så det är inga ljud what-so-ever som går att dölja här, men jag kan inte tro på att det han säger är sant. Han fortsätter utan att titta på mig och utan att reflektera över om det han säger kommer att tas på allvar eller inte.
     ”Det hade han inte räknat med. Att sluta sin verksamma tid på jorden i en svart sopsäck.” Det är svårt att tolka sarkasmen i Hucks röst. Ligger han här och bara driver med mig? Jag hoppas förstås att det är så, men innerst inne förstår jag att Huck är på väg att avslöja en mörk hemlighet och jag vet inte om jag är beredd på att ta emot den.
     ”Jag är ledsen,” säger jag mest för att ha någonting att säga och för att försöka lura ut om allt i alla fall bara är ett obehagligt skämt, men det här är inget skämt.
     ”Det behöver du inte vara. Det är det ingen annan som är. Allra minst han själv skulle jag tro.” Huck fortsätter att prata, som om han förstår alla mina frågor, men besparar mig obehaget att ställa dem.
     ”Jag förstod det nästan så fort vi öppnade säcken. Jag kände igen skjortan. Men det är ju så klart att många kan ha likadana skjortor, men jag visste att farsan hade på sig den när han försvann. Och så hittade jag plåtasken. Den hade han alltid med sig. Han hade alla sina piller i den.” Jag blir bara mer och mer förvirrad och jag får någon blandad känsla av rädsla och sorg, som nästan ger mig fysisk smärta. Det här händer inte.
     ”Se här!” Huck visar mig plåtasken.

     ”Det är en rätt kraftig buckla här. Det ser nästan ut som en kula har träffat där. Så jävla typiskt farsan att nästan komma undan av ren tur. Antagligen hade de fler kulor så att de kunde avsluta eländet ändå.” Jag är inte säker på att jag vill veta mer. Plötsligt får jag en i det närmaste klaustrofobisk känsla och tältet känns väldigt litet. Jag måste få komma ut för att kunna ta in det jag har hört och jag ursäktar mig med att jag behöver gå på toaletten. Huck tittar på mig med uppgiven blick.
     ”Du kommer väl tillbaka?”
     Aj vad de orden värker och aj vad de värmer. Jag vill som i alla obehagliga situationer helst av allt fly, men man flyr inte ifrån en vän i svårigheter. Jag går iväg en bit för att samla tankarna, men det är helt omöjligt att reda ut någonting i min så totalt förvirrade hjärna så jag kryper tillbaka in till Huck igen. Det kan i alla fall inte bli så mycket värre.
”Jag var inte med när de dödade honom, men jag visste om det. Alla visste. Han också och det besparade oss alla en massa lidande. En del människor kan inte hantera livet.” Är det så? Jag har aldrig tänkt tanken att man kan eller inte kan hantera livet. Jag trodde det helt enkelt var något man fick se till att hantera, men jag frågar inte Huck vidare om det nu. Istället försöker jag tänka ut ett bra sätt att föreslå att vi ska gå till polisen så att Huck kan berätta vad han vet.
    ”Tänker du berätta för någon mer?”
      ”Nej, alla som behöver veta vet redan.”
      ”Ja, men ska du inte berätta för polisen. De vet ju inte vem ...”
      ”Varför ska de veta? De kan ju inte göra något ändå. Nu vet vi att han
återfanns i en sopsäck. Slutet gott, allting gott.”
     Huck markerar tydligt att han inte villI fortsätta prata om det här nu och jag förstår honom, men i min värld är lik i sopsäckar inget gott slut. Och det måste ju ha varit någon eller några som dödade honom och la honom i den där sopsäcken. Och var är hans huvud? Mina tankar spelar mig obehagliga spratt och det går en isande rysning genom hela mig när jag tänker på den där kroppen utan huvud. Nu känns den väldigt obehaglig igen. På något sätt har den blivit än mer fruktansvärd nu när den har fått en identitet, men fortfarande inget ansikte. Jag försöker förstå Hucks resonemang, men kan inte låta bli att känna mig skyldig om vi inte berättar det för någon. Och vill inte Huck följa med till polisen i morgon, så får jag väl gå dit själv. Först känner jag mig rätt så nöjd med mitt beslut om att göra det jag vet är rätt, men så tänker jag på Huck. Om nu inte han tycker att polisen behöver veta och om jag ändå går dit, då förlorar jag kanske honom. Då kommer jag ju ändå få massa skuldkänslor och om det är så som Huck säger, så är det egentligen ingen, mer än möjligen polisen, som mår bättre av att allt avslöjas. Och om polisen gör sitt jobb så borde de väl komma på vem mannen i säcken är i alla fall. För jag vill inte förlora Huck. Och egentligen så har jag ju ingenting att berätta för polisen. Jag vet inte vem Hucks farsa är eller om det verkligen är han, så vad ska jag säga? Vi hittade en säck med ett lik och vi tittade lite på det, men sen lät vi det ligga kvar. Det kanske jag borde berätta, men skulle det göra situationen bättre och få mig att känna mig lugn? Nej, tror knappast det, så det är nog rätt som Huck säger - ingen mer behöver veta. Det är inte alltid man mår bäst av att handla rätt, och varför göra det när risken är att man då känner ännu mer obehag? Jag tänker inte gå till polisen och efter det beslutet somnar jag oförskämt gott och sover ostört hela natten.

Huck håller på att dra upp tältpinnarna när jag vaknar på morgonen. Jag blir lite sur och undrar varför och han svarar att vi inte kan ha kvar tältet på samma plats i fler nätter om vi inte vill dra uppmärksamhet till oss. Det låter logiskt, men jag ser på honom att han har andra planer och att han inte berättar allt för mig. Han verkar frånvarande på något sätt, lite tillknäppt och inte alls så alert som han brukar vara. Jag tycker synd om honom. Och jag tycker synd om mig. Jag känner så tydligt att det här är den tiden jag fick tillsammans med Huck. Han är redan på väg någon annanstans och jag kommer stå här ensam och vilse med ett tält, två kuddar och en filt under armen med loser intatuerat i pannan! Jag hjälper till att rycka upp och samla ihop tältpinnarna mest för att slippa tänka på vad som kommer att hända nu. Sedan skakar vi tillsammans tältet innan vi rullar ihop det och förvandlar det till det avlånga paket som Huck överraskade mig med inför vår andra natt tillsammans. Det var ju faktiskt en helt genialisk idé att låna ett tält. Där har vi haft vårt hem nästan en vecka nu, men jag tror inte att gänget på båten vi tog det ifrån är kvar i hamnen, så att vi kan lämna tillbaka tältet. Undrar om de har saknat det ...

Nytt liv

Det var upplagt för en alldeles strålande midsommarfest. Gästerna väntades dyka upp inom kort och molnen lyste med sin frånvaro på den ljusblå himlen. Det skulle dukas upp med sill och potatis på de nytvättade borden, som burits ut på gräsmattan och redan var dekorerade med såväl snapsglas och vishäften som nyplockade ängsblommor och blå-gula servetter. Carla Josefsson var fullt upptagen med att färdigställa de sista förberedelserna, så att allt skulle vara perfekt när den första bilen anlände. Hon hade förberett sig inför den här dagen länge. Äntligen hade hon något eget att visa upp, vara stolt över och kanske väcka en del avund med. Hon och Patrik hade köpt den lilla sommarstugan i höstas och renoverat till vansinne under hela vintern, för att få den färdig och användbar till sommaren. De var inte riktigt klara ännu, men det som återstod var mest små detaljer, som de tänkte färdigställa under semestern. Stugan låg fint placerad på en bergssluttning med en vidunderlig utsikt över havet och med skogen i anslutning till tomtgränsen. Här kunde Carla se sina barn springa omkring och leka och hon kunde föreställa sig själv odla potatis och grönsaker, som hon sedan kunde tillreda och servera när de fick gäster. Hon hade inte hunnit fixa det där grönsakslandet till den här sommaren och hon och Patrik hade inga barn än, men det var nu ett litet frö som hade börjat växa i henne.
     Carla hade länge drömt om att få barn tillsammans med Patrik. Det var en dröm hon tyvärr inte delade med honom. Patrik var ingen drömmare. Han var realist och även om han nog trodde att han också ville ha barn en dag, så var det ett alltför stort steg att ta om han inte kände sig fullständigt övertygad. Han hade inte alls varit beredd, när Carla talade om för honom att hon var gravid, men han hade funnit sig i situationen och firat tillsammans med henne. Han behövde tid att vänja sig vid tanken på att bli pappa och den tiden hade blivit kortare än han hade önskat, men han hoppades att den skulle räcka.
     Anna och Mats kom i den första bilen och de hade tvillingarna med sig. Mats och Patrik hade spelat tennis ihop när de var yngre. De hade hållit en relativt hög klass båda två upp till fjortonårsåldern ungefär, men då hade tonårshormonerna irrat in Patrik på andra banor och tennisbanorna hade inte längre varit lika attraktiva som mascarasvarta flackande ögonfransar, moppemeck i garaget och självsäkerheten som infann sig, när promillehalten i blodet ökade bara av att höra ljudet från en ölburk som öppnades. Mats hade däremot fortsatt att satsa hårt på tennisen och faktiskt varit på väg att lyckas riktigt bra. Men då hade en problematisk axelskada stoppat honom och han hade utbildat sig till ekonom istället. Anna var några år äldre än Mats. De hade skaffat barn bara några månader efter de hade blivit ett par och Mats hade, även han, till en början fått lite kalla fötter inför det faktum att han skulle bli pappa. Men Anna, som hade känt sin biologiska klocka ticka redan långt innan hon träffade Mats, lät honom förstå att det var hans val om han ville finnas med i sina barns liv eller inte. Hon hade i första hand känt att det var hög tid att bli mamma och förhoppningen att faktiskt leva ihop med barnens far var för henne inte alls ett obligatorium, utan mer en överraskande bonus. Och Mats kärlek till Anna var lika stark som hennes längtan efter barn och nu representerade de den exemplariska kärnfamiljen, med två välartade barn, villa och kombi. De var de enda i kompisgänget som hade barn och skulle därför inte stanna över natten. De parkerade på ängen framför Carlas och Patriks tomt och alla fyra tog sig med stor iver ut ur bilen och gick emot Carla, som med ett strålande leende kom springande emot dem.
     ”Men, åh, vad fint ni har det här,” sa Anna i samma andetag som hon sträckte ut armarna och omfamnade Carla.
     ”Hej, vad kul att ni kunde komma. Tack, javisst är det underbart,” svarade Carla samtidigt som hon släppte kramen och tog ett steg åt sidan, för att också sluta armarna om och välkomna Mats.
     ”Hej, kul att se er,” sa hon medan hon kramade Mats och barnen och när hela välkomstproceduren var avklarad tog de följe upp mot stugan där Patrik mötte upp med en välkomstdrink till var och en.
     ”De alkoholfria är de med sugrör, så ni får väl slåss om vem som ska köra hem i natt. Ni vet att det finns plats om ni vill stanna.”
     ”Ja, vi vet. Det hade varit kul, men...”
     ”Jag kör hem. Det är lugnt. Sugrör till mig tack, gärna ett grönt,” sa Mats när han avbröt Anna och samtidigt hördes fler bilar närma sig på den smala grusvägen och i ett stort dammoln såg de de övriga gästerna komma i en karavan på tre bilar, som svängde in efter varandra på uppfarten till Carlas och Patriks lilla stuga. Patrik sprang till mötes för att styra upp hur och var de kunde parkera och när det var avklarat hälsades alla välkomna med kramar och drinkar och det var genast en härlig feststämning som bredde ut sig över vännerna, som samlats för att fira midsommar tillsammans.
     ”Dricker du alkoholfritt?” utbrast Amira förvånat när hon såg sugröret i Carlas glas. Det blev för en sekund väldigt tyst och allas blickar vändes mot Carla. Hon tittade med ett kärleksfullt leende mot Patrik och de båda strålade tillsammans med solen.
     ”Ja, skål allihop! Vi väntar barn,” sa Patrik och höjde sitt glas. Nyheten togs emot med stor entusiasm och när alla hade skålat och gratulerat och kramat om de blivande föräldrarna var det dags att slå sig ner vid bordet för att äta sill och potatis, eller korv och köttbullar, som serverades till de som inte riktigt kunde med den salta smaken och konsistensen av rå fisk.
     Amira var Carlas allra bästa vän. De hade vuxit upp tillsammans och följt varandra genom förskolan, grundskolan och gymnasiet. När de var på en charterresa på Kreta för några år sedan hade Amira träffat Filip och flyttat till honom i Göteborg, men trots att det fysiska avståndet hade blivit längre mellan vännerna hade de ändå funnits i varandras närhet så gott som dagligen och det var alltid självklart att de skulle fira stora högtider, som midsommarafton, tillsammans.
     ”Varför har du inte berättat det här?” Amiras röst var förvånad, men hon delade absolut Carlas glädje och kramade om henne lite extra där de satt bredvid varandra vid bordet.
     ”Ja, jag vet att jag borde sagt något till dig först, men Patrik ville så gärna vara den som berättade. Han har liksom haft lite svårt att förlika sig med tanken, så han ville inte att vi skulle berätta något direkt.”
     ”Men hur lång tid har det gått då? När kommer bebisen?”
     ”Jag tror att jag är i vecka tolv nu, så det blir nog någon gång runt årsskiftet. Femte januari har jag fått som datum, men det ändrar väl sig när vi ska göra ultraljud.”
     ”Men vad häftigt. Jag visste ju inte ens att ni försökte. Jag visste att du ville, men du har ju sagt att Patrik inte ...”
     ”Nej, det var väl kanske inte helt planerat, men det kommer bli bra. Ska vi ta en snapsvisa?” Carla avslutade samtalet genom att höja sitt snapsglas, som för dagen var fyllt med Fanta och blicka ut över de andra gästerna.
     ”Vad sägs om helan går?” Alla vid bordet följde hennes handling, lyfte sina glas och tog i allt vad de orkade när de sjöng den traditionella strofen.

Efter maten samlade alla ihop sig för att gå till midsommardansen, som arrangerades på en äng en bit bort. Där skulle det resas en stor midsommarstång, som skulle kläs med blommor och blad för att sedan omringas av alla midsommarfirare i en skönsjungande och svajande ringdans. Efter ringdansen var det ett band som skulle spela och framåt kvällen skulle det också tändas upp stora grillar. De packade med sig picknick-korgar fulla med såväl sötsaker och snacks som härliga grillrätter, öl och flera flaskor vin och gav sig iväg med filtar under armarna och härligt förväntansfulla sinnen.
     Patrik tog täten tillsammans med Eddie och hans nya tjej Cilla. Det var första gången hon var med som Eddies respektive på en sådan här större tillställning. Hon hade träffat de flesta av de andra i mer vardagliga situationer tidigare, men eftersom de inte hade varit ett par så länge, så hade de inte firat någon högtid ihop förut. Cilla var väldigt vacker. Hon hade en stark karisma och en kaxig självsäkerhet, som till och med fick Eddie att verka tillbakadragen. Cilla kunde nog vara en bra tjej för Eddie. Eddie och Patrik hade varit kompisar i ganska många år, men de kunde väl egentligen inte definiera exakt när deras vänskap hade uppstått. De hade båda gillat att hänga ute på pubar och klubbar lite oftare än de flesta andra och gärna tagit både en eller två extra öl, när andra tyckt att det räckte och det var väl någonstans där som de hade blivit de som var kvar, när de andra gick hem. I alkoholens dimmor och på efterfesternas desperata sista-minuten-hångel hittade de en gemenskap som varade även när Patriks pub- och klubbesök avtog alltmer efter han träffat Carla. Istället hade de umgåtts mer hemma hos varandra och Carla hade blivit en del av deras gemenskap, medan tjejerna i Eddis liv hade passerat en efter en utan att lämna några större avtryck efter sig än ett par klamydiatest och en schampobehandling av flatlöss. Men den här gången verkade han kär på riktigt och Patrik kunde se hur hans ögon lyste lite extra varje gång han tittade på Cilla och hur han nickade medhållande och gav henne kärleksfulla beröringar varje gång hon sa eller gjorde något.
     ”Vilken idyllisk plats. Hur kom ni över den här stugan? Den måste varit dyr”, Cilla såg sig drömmande omkring medan de gick längs med grusvägen och hon försökte röra vid varje buske och varje blad hon kom åt. Hon stannade upp och plockade ett par smörblommor i dikesrenen och räckte inställsamt över dem till Eddie.
     ”Jag känner mig lite smörig”, sa hon med ett fniss och Eddie fångade in henne i sina armar och gav henne en kärleksfull kyss. Samtidigt pratade Patrik på om sommarstugan och läget och köpet, eftersom han uppfattat det som om Cilla faktiskt ville veta, men avbröt sig hastigt då han upptäckte att det inte var någon som var intresserad av vad han hade att säga.
     ”Ja men ni behöver väl inte hålla på och hångla här. Jag känner mig liksom lite i vägen.”
     ”Nej gumman, hör du det? Inte här. Du får lugna dig.” Eddie släppte taget om Cilla och fattade istället tag i hennes hand.
     ”Jag har försökt att tygla henne, men det är fan inte lätt.” sa Eddie lite skämtsamt till Patrik samtidigt som han kastade en kärleksfull blick åt Cillas håll och gav henne en puss på kinden.

När de kom fram till ängen stod midsommarstången redan ståtligt på plats och stora blomsterprydda kransar hängde på korsarmens båda ändar. Carla, som tillsammans med Anna, Mats och tvillingarna, Amira och Filip och Nora och Timmy, hade gått en bit bakom Patrik, Eddie och Cilla tog sig nu fram i täten för att styra upp var de skulle lägga ut sina filtar och ställa ifrån sig picknick-korgarna, för nu var det dags för dans och hon ville inte missa en sekund av det.

Efter att ha skrattat och gråtit och skrattat så de gråtit, hoppat och dansat, släckt törsten med öl och vin, ätit välsmakande grillmat och hoppat och dansat, sjungit och roat sig ut i fingerspetsarna i flera timmar, tog de den stämningen med sig när det fram på kvällningen var dags att gå tillbaka till stugan. Mats och tvillingarna skulle åka hem, men för de andra hade festen bara börjat. Nora drog allas blickar till sig, när hon, precis efter de hade vinkat efter Mats och tvillingarna när de åkte iväg i bilen, slet av sig alla sina kläder och rusade ner mot stranden.
     ”Nu badar vi!” skrek hon i all sin iver och de andra var inte sena att hänga på. Nora var en impulsernas kvinna och hon funderade aldrig över hur andra kunde uppfatta henne eller tycka och tänka om hur hon var och betedde sig. Nora gick sin egen väg. Hon gjorde det på sitt sätt, men hon gjorde det aldrig på bekostnad av någon annan. Det var det Carla hade fastnat för när de lärde känna varandra på gymnasiet. Nora hade av många uppfattats som en kuf, konstig och oberäknelig. Och Carla hade väl till en början följt flocken och antagit att hon var en udda figur som det var bäst att hålla sig undan ifrån. Men så var det vid ett tillfälle, när Carla hade gått till matsalen själv eftersom de hade haft prov och hennes andra kompisar hade varit klara långt före henne och redan hunnit äta, som hon såg Nora. Och när Nora skulle välja plats sökte inte hon, som de flesta andra, efter personer hon redan kände, utan hon såg att Carla satt alldeles ensam och när Carla insåg att Nora var på väg mot henne tittade hon ner för att undvika ögonkontakt och för att på så sätt förhoppningsvis få Nora att sätta sig någon annanstans. Men Nora gick med bestämde steg fram till Carla och frågade om platsen bredvid henne var ledig. Deras umgänge startade något trevande och Carla försökte på inget sätt uppmuntra Noras initiativ, men Nora var fängslande och efter en stund var det nästan som om Carla kände sig frälst av att ha blivit utvald av henne. Nora hade den förmågan, att fånga upp människor och bara tack vare sin personlighet, få andra att känna sig starka. Det var efter vad Carla hört, också så som Nora och Timmy hade blivit vänner. Timmy hade fått utstå en del glåpord och trakasserier i sin gamla skola och valde därför, när han kom till gymnasiet, att ofta vara för sig själv. Han tyckte det kändes lugnast så och han hade varit nöjd över att bara bli lämnad i fred. Nora hade en dag sökt upp honom också och funnit en fantastisk själ i en människa, som några få ynkliga småungar sett som en måltavla och varit på väg att stänga in för alltid. Nu var Timmy en trygg man, med en bra utbildning och en självklar självkänsla och det var han som var den som utmanade Nora på väg ner till stranden;
     ”Sisten i får städa stugan i morgon”, ropade han när han sprang förbi henne på stigen som ledde ner mot vattnet. Det blev en tuff tävling ner till stranden och alla slängde sig utan att tveka i det sjuttongradiga vattnet. De var kvar och badade en liten stund och satt sedan och torkade på de avsvalnande klipporna medan de sakta såg solen sänka sig bakom öarna i skärgården framför dem.

På väg upp mot stugan igen, gled Carla försiktigt upp bredvid Eddie och krokade tag om hans arm. Det gick en behaglig rysning genom Eddies kropp och han tittade på henne.
     ”Kan vi prata lite?” bad hon och tog honom med en bit in i skogen så att de kunde få vara för sig själva. Hon hade förberett det här samtalet många gånger, men aldrig riktigt kommit fram till hur hon skulle göra. Nu fanns det ingen återvändo.
     ”Är du säker på att det är jag?” Han lät nästan rädd och Carla ångrade genast att hon valt att berätta det nu. Hon hade tänkt att alkoholen i det här fallet skulle lindra reaktionerna, men nu insåg hon att det här var alldeles för stort för att finna någon lindring alls.
     ”Ja, det kan inte vara någon annan.” Carla försökte hålla sig lugn, för hon såg att Eddie redan var på väg att tappa besinningen och nu när hon hade gett sig in i det här var hon tvungen att nå hela vägen fram.
     ”Ja, men Patrik då?” Eddies röst blev allt mer irriterad, nästan aggressiv.
     ”Han var på tjänsteresa då. Minns du?”
     ”Ja men, så jävla exakt kan man väl inte veta? Det kanske blev några dagar före eller efter.”
     ”Nä, jag vet.” Carla visste att det inte kunde vara någon annan än Eddie. Eddie var snygg och han var intelligent. Han var omtyckt av alla, charmig och attraktiv. Men han var svag för inbjudande kvinnor och det gjorde honom perfekt.
     ”Är du helt sjuk eller? Det går inte fattar du väl?” Eddie nästan skrek och intensiteten i hans röst blev allt häftigare.
     ”Vad då går inte? Vad ska vi göra då? Det var ju inte så att jag tvingade dig att ligga med mig.” Irritationen växte i Carla. Det här skulle bli svårare än hon hade föreställt sig, men det var för sent att ångra någonting nu.
     ”Ja men, det skulle ju för fan bara vara där och då. Vi bestämde att det var en gång, aldrig mer och att ingen någonsin skulle få veta.”
     ”Jag vet, men nu blir det inte så. Eller så får ingen veta.” Det blev tyst. De kunde höra sorlet från sina vänner på festen en bit bort. Där var stämningen livad. Det hördes sång och musik och glada tillrop, men här var det som om tiden långsamt tickade nedåt för att plötsligt fullkomligt explodera då Eddie insåg vad det var Carla just hade sagt.
     ”Vad menar du? Ska vi inte berätta?”
     ”Nej, det får bli vårt barn, mitt och Patriks. Du slipper. Vi pratar aldrig om det. Ingen får veta.”
     ”Men är du helt skadad eller? Du kan ju inte ha en unge som inte får veta vem som är hans farsa.”
     ”Vad då han? Det kan ju vara en tjej också.”
     ”Ja men, det är väl fan skit samma. Han eller hon eller det eller vad fan som helst. Vi kan inte ha någon jävla unge.”
     ”Jag vill ha det här barnet.”
     ”Är du seriös? Fan, du skrämmer mig. Det fattar du väl att det aldrig skulle funka. Till slut kommer det fram och det skulle aldrig Patrik eller Cilla eller någon fixa. Det är illa nog att vi har legat med varann. Fan vad jag ångrar det.”
     ”Det gjorde du inte när du trängde in i mig och skrek att det var den skönaste fittan du någonsin känt.” Carla kunde inte hålla fattningen längre och skrek ut sin frustration. Hon hade tappat kontrollen över situationen och det skrämde henne.
     ”Ja men, det är väl för helvete inte samma sak”, skrek Eddie tillbaka. ”Jag kan knulla tusen brudar hur skönt som helst, men jag vill väl för helvete inte ha ungar med dom.”
     ”Om du har missat något, så blir det ungar när man knullar.”
     ”Jag trodde väl att du hade något skydd.”
     ”Varför skulle jag ha skydd? Du då?”
     ”Du är ju helt störd. Du får ta bort den där jävla ungen.”
     ”Jag gör inte det. Jag vill ha det här barnet.”
     ”Då får väl jag fixa det då”, Eddie lät hotfull och nu var det Carla som började bli rädd.
     ”Jag måste gå och prata med Patrik.”
     ”Det gör du inte.” Carla kände själv hur desperationen tagit över hennes förnuft. Det här skulle aldrig gå. Hon måste hitta en utväg, och det snabbt, om hon överhuvudtaget skulle ha en chans att gå vidare efter det här.
     ”Skojar du? Har du inte sagt något till honom? Har du sagt att han ska bli farsa när du vet att det är min unge? Fattar du inte vad du håller på med?” Eddie lämnade Carla. Hur kunde han ha varit en sådan idiot? Han trodde att han var starkare än styvheten i hans penis, men den där eftermiddagen hemma hos Carla för ett par månader sedan hade han kapitulerat helt, när han hade sett hennes välformade nakna bröst genom bara ett tunt linne. Det hade varit som om de förtrollade honom och drog honom till sig utan att han kunde streta emot och byxorna hade förmodligen sprängts sönder om inte Carla helt ogenerat hade knäppt upp och befriat hans pulserande stånd. Han visste att Patrik inte var hemma när han åkte dit, men han hade aldrig kunnat ana den attraktionen som hade uppstått.

Eddie tog sig snabbt tillbaka till stugan, men undvek medvetet att stöta på någon, gick in och hämtade en flaska whisky och smet snabbt undan från festen igen. Han behövde vara för sig själv nu. Han visste inte om han skulle tro på vad Carla just hade sagt till honom. Det hela kändes som en obehaglig mardröm, som etsade sig fast trots att medvetandet återgått till verkligheten, men det var verkligheten han befann sig i och det var den han var tvungen att möta. Han gick en bit genom skogen och tog sig upp på toppen av det berg som Carlas och Patriks stuga vilade på. Det sluttade brant nedför mot havet, som låg alldeles tyst och stilla och var djupt svart i nattens skymning. Eddie öppnade flaskan och började dricka. Den brännande drycken gled lätt ner och en tår började långsamt pressa sig ut ur ögonvrån.

Carla satt ensam kvar i skogen. Hon grät och hon var besviken och rädd för vilka konsekvenser hennes handlande kunde få. Hon hade aldrig kunnat föreställa sig den ilska hon hade sett i Eddies mörka ögon och då hade hon ännu inte pratat med Patrik. Hon blundade och önskade sig bort från den stundande katastrofen. Hon ville bara sjunka genom jorden och försvinna. Plötsligt knakade det till i grenarna bakom Carla och Anna snubblade fram och krånglade sig ner bredvid henne och la armen om hennes hals.
     ”Jag har varit med Nora,” fnissade hon fram med en sluddrig och lite överförfriskad stämma.
     ”Alltså, jag känner mig som en tonåring igen. Jag har aldrig ens rört en tjej förut.” Carla hummade till svar för att visa Anna att hon faktiskt hört vad hon hade sagt, men det fanns inga krafter över hos Carla till att reagera på det hon just fick veta och egentligen var det inga svar Anna sökte heller. Hon bara svämmade över av iver att få berätta om sina nya upptäckter.
     ”Vilka mjuka läppar och det var verkligen en tjej som visste var man skulle leta.” Annas drömmande entusiasm visade inga gränser och hon kröp närmare intill Carla och var som en liten flicka som funnit en verklig skatt.
     ”Jag menar, hon hittade rätt direkt och att det var så mysigt att klämma på en annan kvinnas bröst. De är så mjuka, varma och... Du säger inget.” Anna stannade upp och tittade för första gången på Carla. Natten hade nu gått in i sitt begränsade sommarmörker och avslöjade därför inte Carlas rödgråtna ögon, så för att flytta fokus tillbaka till Anna frågade hon bara kort;
     ”Vad tror du Mats tycker då?” Mats och barnen hade åkt hem efter midsommardansen, men Anna hade redan då hunnit få i sig ganska många glas vin och kommit i rätt stämning, så hon hade inte alls velat följa med dem. I stället hade Mats, inte helt överensstämmande, fått åka hem själv och Anna kunde få skjuts med Nora som ju hade platser över i sin bil. Det var vid det beslutet som Anna och Nora hade funnit varandras likheter och när kvällen hade blivit natt och vinflaskorna gapade tomma hade nyfikenheten tagit över.
     ”Åh gud, nej, jag vet inte om jag ska säga något. Eller han kanske skulle gilla det. Så långt har jag inte tänkt. Men vad gör du själv här?” Carla ville inte göra allt värre än vad det redan var, om det nu skulle kunna bli värre. I alla fall var inte Anna den hon ville skulle veta i vilket helvete hon befann sig.
     ”Hormoner,” svarade hon lite undvikande.
     ”Ja, jag fattar det. När jag väntade tvillingarna ...”, det fanns inget stopp på Anna och Carla såg ingen annan utväg än att resa sig och gå tillbaka till stugan och lämna av Anna med de andra alkoholstinna midsommarfirarna. Natten var fortfarande ung och festen skulle pågå långt in i gryningen, men Carla ville inte längre delta. Om Eddie hade pratat med Patrik skulle allt de hade byggt upp tillsammans vara förbi. Det stack till, som av tusentals knivar, i magen på Carla, men hon måste bli av med Annas ihållande monolog så hon tog risken att möta dem. Berusningsnivån bland de andra var överväldigande och Anna tog genast plats bland de likasinnade och Carla kunde smita iväg. Ingen skulle märka att hon var borta. Hon tänkte att hon skulle säga till Patrik att hon skulle lägga sig, men han var djupt inne i ett samtal med Filip och Timmy, så hon bestämde sig för att inte störa och gick tyst därifrån.

     ”Ja men jag kan inte fatta hur hon kan ha blivit gravid.” Det märktes tydligt på Patriks röst och tonläge att han var påtagligt påverkad av all alkohol han hunnit med att dricka under dagen och Filip och Timmy lyssnade uppmärksamt och försökte koncentrera sig på vad Patrik sa, trots att det snurrade till i huvudet då och då och att deras fokus verkade leva ett eget, mer kringflackande liv.
     ”Alltså, jag vill väl ha barn och så, men inte nu! Jag blev svinförbannad när hon sa att hon väntade barn.” Patriks röst blev allt mer irriterad och känslorna började koka över inom honom och det var som om han bara var tvungen att få ur sig den frustrationen han burit inom sig i så många veckor.
     ”Visst, vi har haft sex och det är så det blir barn. Det vet jag. Men jag har alltid kunnat styra mina småkillar och bestämt själv när och var jag ska få utlösning. Jag har aldrig kommit i henne utan kondom. Jag har inte det.”
     ”Men om ni haft avbrutet samlag någon gång då. Då kan ju spermierna smita i förväg.” Timmys röst var släpig, men lät ändå förnuftig. Han hade lyssnat på Patrik och ville stötta honom.
     ”Dessutom är ju inte kondomer hundra procent säkra heller. Inga preventivmedel är det.” Det var Filip som också ville hjälpa Patrik att ta sig igenom rädslan han ställts inför.
     ”Det är väl en riktigt enveten fan som växer inne i Carlas mage. En som redan från början bestämde sig för att ta sig förbi alla avspärrningar. Den ungen kommer ni få ha i koppel.” Timmys sista kommentar löste upp alla spänningar i Patrik och de skrattade avspänt tillsammans. Han kände att det här kanske inte var så dumt ändå och att det nog skulle bli rätt roligt att få se en ny människa växa upp. En som han själv varit med om att skapa.
     ”Ja, det skålar vi för. fattar ni, jag ska bli farsa!” Killarna höjde sina ölflaskor och svepte sedan innehållet innan de ställde ifrån sig de tomma flaskorna, ryckte åt sig var sin ny och anslöt sig till tjejerna som hade höjt volymen på stereon och precis var på väg att börja dansa.

Eddie var fortfarande kvar uppe vid bergsbranten och han kände att alkoholen fullständigt hade tagit kontroll över hans kropp. Det hade blivit alldeles för många glas redan under dagen och kvällen och att avsluta det med att tömma en flaska whisky var kanske inte den bästa, men efter omständigheterna den enda lösningen i stunden. Han hade varit berusad förut och otaliga var de gånger då han dagen efter inte kunde minnas annat än vaga fragment. Men den här gången kändes det annorlunda. Så här illa hade det aldrig någonsin varit förut. Han kände hur ögonlocken bara blev tyngre och tyngre, synen, som naturligtvis redan var påverkad av de enorma mängder alkohol han hade hällt i sig, blev märkbart ännu suddigare och allt runt omkring honom utspelade sig som i slow motion. Det var som om han blivit bortplockad från verkligheten. Hans huvud började sakta nicka fram och tillbaka och tillsammans med ögonlocken var det på väg att falla ihop där och då och han kände sig hjälplös. Benen bar honom inte och överkroppen vägde tungt ner mot marken. Han hade inte någon kraft att röra sig och han hade inte längre förmågan att samarbeta med sin kropp. Orken svek honom, det sved ordentligt i ögonen och det enda han kunde göra var att ge efter. Han kunde inte längre hålla emot kroppens starka signaler, så han la sig tillrätta, slöt ögonen och lät sig fångas av den oemotståndliga kraften som hade tagit över hans kropp. Det sista han kände innan han somnade var en behaglig känsla av yrsel, som om huvudet snurrade ett par extra varv och sedan sov han djupt, omedveten om vad som hände runt omkring honom och oförmögen att åter komma till sans.

Skratten bildade symbios med den höga musiken inne i stugan, där midsommarfesten ökat i intensitet i samband med att solen åter börjat sprida sitt ljus i den klara sommarnatten. Nora och Anna dansade, tätt omslingrade och vilt påhejade av de andra, något som kunde liknas vid en primitiv form av parningslek och var och en av åskådarna bjöds i tur och ordning in i leken. Dansen blev mer och mer vågad och alkoholen flödade. Ingen la märke till Carla, som sedan hon hade återvänt till stugan igen, hade stått och betraktat det spektakulära skådespelet och efter att hon konstaterat att alla verkade vara i väldigt god form och att var och en av hennes vänner nu var dränkta av alkoholens självupptagenhet, kände hon ett lugn spridas genom kroppen. Hon vände blicken ner mot sin mage och log försiktigt samtidigt som hon varsamt smekte den lilla bulan som snart skulle växa sig stor och just innan hon gick in i sovrummet tittade hon på Patrik och allt kändes så rätt.
     Långsamt kröp Carla ner under de vita lakanen och somnade.

Amira hade hittat Eddie i vattnet, när hon på morgonen skulle ta ett svalkande dopp för att, vad hon trodde, skölja av sig resterna efter den långa nattens vilda festande och lindra den annalkande bakfyllan. Men istället hade hennes hjärtskärande skrik skurit som isande knivar genom den lätta sommarbrisen och morgonens rofyllda, långsamma uppvaknande hade förvandlats till ett panikslaget och kaotiskt slagfält. Nu satt Amira invirad i en filt och skakade medan tårarna rann i en stril ström nedför hennes kinder och bildade våta fläckar på tyget som svepte om henne. Hennes tänder klapprade i små intensiva rörelser och hennes kropp gungade försiktigt fram och tillbaka, där hon satt och försökte få chocken att avta. Filip satt alldeles tyst bredvid och bara höll om henne. Han omfamnade hennes skakade kropp, ville vara nära, ville skydda och ville trösta. Han la försiktigt sin kind mot hennes hår, varsamt, som om han rörde vid ett litet barn, smekte han hennes arm och även hans tårar rann.
     Det var Filip, Patrik och Timmy som hade rusat ner till stranden när de hört Amiras skrik. Eddie hade legat vid bergskanten och vattnet hade i varje våg sköljt över hans ansikte och sakta flyttat hans kropp fram och tillbaka i takt med vågornas rörelse. De hade på en gång sett att det redan var för sent. Han låg där så lugnt. De kunde se honom, men de såg också att han var borta. Timmy gick fram för att ändå vara helt säker och drog upp kroppen på land. Filip satte sig hos Amira. Patrik vände tillbaka till stugan. Han gick med tunga steg och plockade samtidigt upp sin iPhone och slog 112. Han fick ett snabbt svar och både polis och ambulans skulle komma inom kort. När han kom tillbaka till stugan undrade alla varför Amira hade skrikit så och Cilla, som inte vaknat av skriket, kom yrvaken ut från det lilla sovrummet och undrade om det var någon som hade sett Eddie. Hon hade lagt sig före honom igår och nu verkade det som om han inte alls hade sovit hos henne i natt. När hon vände upp blicken och såg Patrik högg det till i henne. Hon såg från honom vidare på de andra och såg att det var något som inte stämde. Alla såg så oroliga ut. Alla verkade så ledsna.
     ”Amira hittade Eddie i vattnet”, sa Patrik tyst och dämpat. Han kämpade för att hålla tårarna tillbaka, men de trängde ändå fram.
     ”Jag har ringt 112, de är på väg.” Skräcken bredde ut sig över stugan och en hysteri av gråt och skrik och tystnad överföll vännerna som försökte förstå vad det egentligen var Patrik hade sagt. Vad då hittat? Hur då?
     ”Är han, är han död?” Noras röst var så låg, nästan viskande, ändå var det som skrik som ekade i öronen på alla som undrat samma sak, men inte vågat säga orden högt. De förstod att de inte ville veta svaret, men de var tvungna att få veta för att kunna försöka förstå. Patrik tittade försiktigt mot Nora och i hans ögon fanns svaret. Det behövdes inga ord. Han nickade bara varsamt och sjönk ner på golvet.

Att synas och bli sedd

Sofia vaknade av morgonsolens förväntansfulla strålar, som nyfiket letade sig in genom springorna i fönstrets nerdragna persienner och försiktigt kittlade henne i ansiktet. Till en början valde hon att behålla ögonen slutna ännu en stund, för att vänja kroppen vid att, efter nattens djupa och rofyllda sömn, åter röra på sig och för att njuta av den behagliga värmen, som hennes mjuka säng spred genom hela hennes utvilade kropp. Hon kände sig oförskämt fräsch, för även om natten givit henne en härlig sömn, så började den inte förrän långt in på småtimmarna och gårdagen hade varit oerhört intensiv och händelserik. Det var alldeles tyst i hennes rum, liksom i resten av huset och hon kunde inte heller höra några ljud utifrån, vare sig från människor eller från trafik, ändå visste hon att morgonen redan var på väg att bli dag och att aktiviteten utanför hemmets trygga väggar var i full gång för dem som behagade stiga ur sängen även på lördagar. Hon lyssnade till sina andetag. De var lugna och djupa. Hennes puls var låg och hon kände hur det sakta började rycka i hennes mungipor och hur ett leende långsamt spred sig från läpparna och vidare ut över hennes ansikte för att mynna ut i ett ljus, som fullständigt bländade henne under de stängda ögonlocken och tvingade henne att öppna ögonen och njuta av känslan som erövrade hennes nyvakna sinne, känslan av lycka, känslan av att existera fullt ut och att våga njuta av vad livet har att erbjuda. Det var en ny och starkare Sofia som hade vaknat den här morgonen. Hon hade äntligen lyckats övervinna den inre rädslan och osäkerheten och funnit tron på sig själv.

                                                          ❤     ❤     ❤

Nu låg Sofia där i sin säng och njöt av smaken av att faktiskt vara med och dela på livets sötma. Igår hade hon, efter nio långa år, äntligen slutat grundskolan. Hon hade haft det bra i skolan. Hon hade haft många vänner och riktigt bra betyg, men nu kände hon att det var dags att ta ett nytt steg och att ta sig ur de invanda mönster en till synes trygg skolmiljö kan skapa och som kan vara så svåra att förändra. Hon var redo för att vidga sina vyer och hon var redo för att ta en ny plats, en ny roll i ett större sammanhang. Hon var nyfiken på vem hon egentligen var och om hon skulle bli den hon ville vara eller om den hon nu var var hennes sanna jag. Hon ville våga och igår hade hon vågat. Hon hade vågat sänka sin sköld. Hon hade vågat visa sig och då också blivit sedd. Det hade varit en dag fylld med förväntan och lite vemod den där speciella dagen igår. Att sluta nian var ett stort steg att ta, en känsla av att i alla fall titta in genom fönstret in till vuxenvärlden och det var spännande. Det fanns så mycket förväntningar om vad den nya sfären kunde ha att erbjuda och det lockade Sofia. Nu när hon hade tagit adjö av den ömtåliga lilla fågelunge, som tidigare haft sitt bo inom henne, gjorde hon sig redo att ta sig an framtiden. Nu när hon hade lärt sig att både ge och ta och vågade blotta sig för att nå dit hon ville, växte lyckan inom henne. Igår hade varit en underbar kväll med mycket skratt och gråt, kyssar och kramar och hon hade spanat och fått bekräftelse var än hon hade sökt. Det var det hon mindes i alla fall och det var det hon ville minnas. Hon kunde nu själv göra sig synlig för att bli sedd och så skulle det förbli.
     Hon skulle fylla sexton om bara ett par dagar, men egentligen spelade det inte någon större roll. Hon gillade att få vara lite extra en dag och hon gillade att få presenter, men själva händelsen att fylla år och att få plussa på ytterligare ett år om någon frågade hur gammal hon var, hade inte längre så stor betydelse. Förra året hade hon firat sin födelsedag i England. Hon hade varit där på språkresa tillsammans med sin bästa vän Lina, och eftersom Sofias födelsedag infinner sig i början av sommarlovet varje år, så hade den det året sammanfallit med deras resa till England. Det hade känts lite underligt att fira sin födelsedag så långt hemifrån och utan sin familj, men födelsedagen hade blivit en naturlig öppning för andra, som var med på resan, att ta kontakt och börja prata med henne och det hade visat sig vara ett lyckorecept för att lära känna nya och spännande människor. Sofia hade skaffat sig värdefulla erfarenheter under tiden i England och hon hade börjat växa som människa och individ. Den späda lilla fjortonåriga flickan som för första gången i sitt liv lämnade Sveriges gränser utan sin mamma eller sin pappa hade efter tre veckor kommit tillbaka som en livssökande femtonårig med lite mer skinn på näsan och med en nyväckt törst på vad livet faktiskt kunde ha att erbjuda. Hon hade någonstans i bruset av vågorna, som slog emot den steniga stranden vid Englands södra kust, börjat ana att livet fanns till även för henne. Bakom den yttre fasaden av en öppen och alert tjej, som gärna och lätt fick kontakt med andra, fanns fortfarande en osäker och rädd liten rodnande flicka, som kände sig osynlig och ännu inte hade insett sitt eget värde, men hon hade där börjat ana att det fanns något mer även för henne.
     Hon hade alltid haft många kompisar, såväl riktiga vänner som ytligt bekanta. Hon var utifrån sett trygg med att vara den glada tjejen, som kom ihåg allas födelsedagar och som månade om att alla runt omkring henne skulle få vara med och vara delaktiga och att alla skulle må bra. Hon hade varit den man anförtrodde irritation över kompisar och kärleksbekymmer och hon hade varit den som hade medlat i de mest besynnerliga konflikter, men den största konflikten hade hon burit inom sig själv. Den hade hon skrivit om i sina dagböcker och den skavde alldeles invid hennes hjärta. Det var längtan efter att få finnas till på riktigt. Det var längtan efter att finna sin identitet, att få känna sig värdefull och att duga som den hon var. Det var längtan efter att våga visa vad hon innerst inne känner och längtan efter att någon såg bara henne och ville visa världen runt omkring att hon var värd att älskas.
     Övertygelsen om sin egen oduglighet hade börjat hos Sofia ganska tidigt. I skolan var hon omtyckt och hon hade alltid någon att vara med. Hon hade väldigt lätt att lära och lyckades alltid få bra resultat när det var några prov eller andra inlämningar. Hon var ambitiös och hon satte upp höga krav på sig själv. Hon skulle vara bäst för att känna sig nöjd. Men att alltid vara bäst blev mer en vana än ett tillfälle för bekräftelse. Det var ingen som höjde på ögonbrynen när hon än en gång visade upp bästa resultat, utan det förväntade man sig snarast. De gångerna som någon uppmärksammade henne var de få gångerna då hon inte hade presterat fullt på topp. Då ville alla gärna stoltsera med att de hade fått bättre resultat än Sofia och det enda misslyckandet, som för de allra flesta ändå hade varit ett mycket bra resultat, fick mer fokus än alla hennes framgångar tillsammans och det var det som etsade sig fast i hennes tankar om sig själv. När hon kom hem och var ledsen en sådan gång försökte hennes mamma trösta med att man inte kan vara bäst jämt och att man får misslyckas. Hon visste att hon hade misslyckats. Alla fina resultat som skyndats över med en kort klapp på axeln, men när det gick dåligt, då kunde man prata om det.
     Sofia hade i hela sitt liv levt i skuggan av sin syster. Inte i skuggan av sin systers framgångar, utan snarare i skuggan av sin systers motgångar. I deras hem hade fokus oftast varit att dämpa Sofias framgångar för att inte få hennes syster att känna sig mindervärdig. I skolan hade hennes tre år äldre syster fått kämpa hårt inför varje prov och trots ihärdigt kämpande nådde hon aldrig några högre betyg, förutom i idrott. Där var hon duktig och det var Sofia också. De spelade handboll båda två och hyllades som kvicka och snabbtänkta målskyttar, men så skadade Sofias syster ryggen och blev tvungen att sluta och visst var väl deras föräldrar säkert stolta när Sofia ändå lyckades bli uttagen i distriktslaget och få spela med och mot de allra bästa i Sverige i hennes åldersgrupp, men det fick inte synas hur stolta de var. Och Sofia höll god min. Hon nästan ursäktade sig för sina framgångar, försökte få det att verka som att det var brist på annat, som gett henne den platsen, istället för att det var hennes talang och kunnande och det faktum att hon var riktigt duktig, som gjorde att det var henne de ville ha. När hon kom hem efter en match berättade hon ofta om de misslyckade skotten och om sina och andras misstag. Att fokusera på misstagen var ett framgångsrecept för att få uppmärksamhet. Det kunde man prata om och älta över.
     Sofia verkade alltid klara sig bra själv. Hon var en till synes exemplarisk dotter och hennes föräldrar kunde inte skylla sina bekymmersrynkor på henne. Men Sofia ville ha bekräftelse från sin omgivning. Hon behövde få veta att hon var bra, men det fanns ingen tid över för att fokusera på det som fungerade bra och Sofia dolde tappert sitt inre kaos. Hon höll sig flytande av egen kraft, men osäkerheten växte sig allt starkare inom henne.
     Det var någon gång i början av åttan som Sofia hade slutat äta. Hon hade börjat vantrivas med sig själv i sin kropp och hon visste inte hur hon skulle hantera det. Hon hade systematiskt plockat bort allt fett ifrån maten, minskat drastiskt på portionerna och undvikit att äta om hon hade möjlighet. Hon hade varit noga med att laga maten om hon var ensam hemma, lägga upp den på tallriken och använda de bestick som förväntades, för att sedan samla ihop all maten i papper och spola ner den i toaletten, så att det skulle verka som om hon hade ätit. Fanns det inte möjlighet att undvika maten hade hon övat upp sin kräkreflex så att det gick snabbt och ljudlöst att gå in på toaletten och göra sig av med maten strax efter hon hade ätit. Egentligen visste hon väl att hon inte var för tjock, men hon trivdes inte med den hon var i sin kropp och sökte vägar för att finna sig själv någonstans där inne. Hon gick inte ner i vikt under den här tiden, men hon gick inte heller upp i vikt, vilket kanske skulle förväntas av en växande fjortonåring. Hennes mens upphörde, vilket hon inte bekymrade sig särskilt över, eftersom hon fann det väldigt bekymmersamt varje gång hon hade haft mens tidigare. Hon fortsatte istället att, trots det fullständiga kaos som höll på att hacka sönder hennes inre, upprätthålla sin yttre fasad. Hon var alltid glad och hon deltog fysiskt i alla upptåg, som vilken annan tonåring som helst, men djupt inom henne fanns alltid smärtan. Hon önskade så att det skulle ha varit någon som hade sett. Men ingen såg henne heller nu. Hon ville så gärna bli sedd och det smärtade så fruktansvärt i henne, när hennes klasskompis Johanna, tjejen som alla ville ha och alla ville vara med, fick gå till skolsyster för att prata om sina kostvanor eftersom hon hade börjat träna mycket och äta keso. Hon syntes, men Sofia som redan tidigare hade tränat mycket och som inte pratade om sina förändrade kostvanor, henne hade det fortfarande inte varit någon som såg.
     Men nu ville Sofia synas och hon ville bli sedd. Hon ville inte längre röra sig i skuggan av andra. Hon ville ha sitt eget ljus tänt och hon ville få brinna för den hon var.
     Det var Victor, som hade varit den som först någonstans bakom Sofias sköld, långt in i skuggorna hade sett att där också fanns ett ljus som ville tändas. Victor hade sett henne och blivit förälskad. Han var ihärdig i sitt uppvaktande, ringde flitigt och gav inte upp trots att hon till en början besvarade hans ansträngning med ett tydligt motstånd och med försvarsskölden högt höjd för att inte blotta några svagheter eller att bjuda in och riskera ett fall. Men Victor fortsatte. Han visste vad han ville och han var villig att ta riskerna och att kämpa för det han ville ha. Hon kapitulerade till slut. Hon sänkte sitt vapen och lät honom komma förbi hennes försvarsmur. Hon släppte honom in på livet och han hade genom sin kärlek lyft ut henne i det fria och hjälpt henne att tända sitt ljus och låta sin låga brinna. Det var han som först verkligen hade sett henne och det var han som hade visat att hennes ljus var unikt, att hennes ljus var lika skinande som alla andras, som lyckades hålla sina ljus brinnande. Sofia hade efter ett par månader sagt till Victor att hon älskade honom, men egentligen visste hon nog att det inte var kärleken hon hade funnit hos honom. Hon hade snarare funnit en del av sig själv genom honom. Han hade gjort henne synlig. Han hade hjälpt henne att gräva fram en del av henne, en del som tidigare varit undangömd, men som nu hade fått liv och berikat hennes själ och för det älskade hon honom och för det skulle hon vara honom för evigt tacksam.

                                                            ❤ ❤ ❤

Sofia sträckte ut kroppen och slängde smidigt benen över sängkanten för att komma upp och ta sig an återstoden av dagen. Det doftade sommar och sommarvärme. Hon öppnade fönstret och möttes av en smekande ljum bris och en klar luft full med syre. Det luktade nyklippt gräs och nyutslagna sommarblommor och långt bort i fjärran hörde hon ett ivrigt fågelkvitter, som generöst spred energi över sin omgivning. Sofia söp in doften genom näsan och fyllde sina lungor med nytt bränsle, bränsle som skulle ta henne genom livet.

Bloggarkiv