Skrivandets rum

Det är någonstans bakom pannbenet där orden flyger omkring, kastas runt och formuleras till meningar. Det är ett oroligt ställe. Tankarna bubblar ostrukturerat som champagne i en skakad flaska. Ett pulserande tryck mot korken. En plats omöjlig att komma undan ifrån och det är det som gör platsen så underbar. Var jag än är så finns den alltid där och när jag än vill så kan jag alltid krypa in - i min värld, i mina tankar och stanna den stund jag behöver.

Och det är där, inuti, som allt är så självklart, så logiskt. Tankarna passar ihop och bildar en enhet. Det gäller att massera hjärncellerna varsamt, låta dem skapa i sin takt och tacksamt ta emot tankarna. Där inne, djupt inne i mitt alldeles egna rum, dit ingen annan kan gå, i en värld ingen annan kan nå, där dansar orden i sin egen takt och skapar en koreografi som inte ens jag kan styra över. Det är som en drog, ett beroende som aldrig stillas. Det kräver hela tiden starkare doser utan att begäret avtar. Okontrollerbart.

Till mitt rum kommer jag lättast när jag är ensam. Jag vill vara ensam när jag ska ta mig dit. Jag njuter av ensamheten när jag får dela den med virrvarret av tankar och det är en ynnest att alltid ha någonstans att vara ensam utan att känna sig övergiven.

Tystnaden existerar inte där inne. Livets ljuva ljud porlar och inspirerar till nytt liv i nya former. Inspirationen finns alltid där, ibland finns den alldeles för mycket och ibland tar den över, trycker på som den pulserande champagnekorken och det går inte att hålla igen.

Jag önskar att flödet vore lika lika starkt och kraftfullt med pennan i handen eller tangentbordet under fingrarna, men det är just det som gör min plats så unik. Det går inte att finna samma tryck och samma intensitet någon annanstans. Platsen är en gåva som jag måste lära mig att förvalta och om jag vill dela den med andra så krävs det hårt arbete och ett oändligt tålamod.

Vad är en bra bok?

För mig är en bra bok som en fin människa. Det går inte att se på utsidan vilka kvalitéer som finns inuti. Det är lätt att falla för skalet men det som verkligen räknas är vad som finns inuti. Och precis som när du möter en ny människa första gången så kan hen gripa tag i dig direkt och du blir blixtförälskad, som hypnotiserad av henoms blotta existens. Allt hen gör, säger och är ter sig perfekt och du vill inte spendera en enda sekund utan henom. Ibland kan en sådan här blixtförälskelse göra dig besviken och avtar lika fort som den uppkom, men ibland övergår den i en djupare vänskaps- eller kärleksrelation och du kan känna dig säker på att det du funnit är något äkta, något som berikar dig, som får dig att växa och utvecklas och som gör dig till en starkare och mer förstående människa.

Andra människor som du möter är lite svårare att komma in på livet. De kräver längre tålamod för att öppna upp sitt inre och låta dig komma åt kärnan. Någon som till en början nästan verkat lite svår och underlig kan, om du ändå söker vidare och ger henom den tid hen behöver för att visa vem hen är, visa sig vara den stora kärlek du så länge sökt, men som fram tills nu verkat vara ämnad endast för alla andra.

Oavsett om boken du läser är en blixtförälskelse eller en relation som växt sig starkare för varje sida så är det först när du läst ut boken som du kan veta om den efterlämnar sig den outhärdliga smärta bara en riktigt bra bok gör. Och det är saknad. Du känner dig övergiven. Att avsluta en riktigt bra bok är som att skiljas från en riktigt god vän. Det är sorgligt och det gör ont.

Jag tycker inte att det finns några generella krav som behöver uppfyllas för att jag ska anse att en bok är bra. Jag kan läsa romaner, dikter och andra texter och se tjusningen i textens storhet även om jag inte tycker att själva innehållet är bra. Jag har läst mycket som jag personligen inte tycker är bra men som jag ändå kan förstå att andra kan gilla och där jag kan imponeras av författarens tekniska förmåga, den sprudlande fantasin eller det fascinerande språket. Men det finns också böcker som jag tycker är bra trots att språket är torftigt och strukturen brister men där berättelsen är såpass gripande att allt det där andra blir förlåtet.

Enligt mig är vad som är en bra bok definitivt en subjektiv bedömning. Det beror på vem som läser, när hen läser och vilken livssituation hen befinner sig i. En bok kan uppfattas som lysande i en period av livet, men inte alls lika briljant varken förr eller senare. Man skulle kanske kunna tänka sig någon form av objektiv bedömning av en bok och då tänker jag att kriterier som att en bok som håller över olika tidsepoker, lockar läsare generation efter generation och lyckas förbli aktuell skulle kunna bedömas som bra. Men det går ju ändå aldrig att komma ifrån varje människas subjektiva bedömning om vad som är bra och det finns inte och kommer aldrig finnas någon bok som alla gillar. Däremot kan man ställa sig frågan huruvida en bok som lever sig kvar i minnet och gör sig påmind om och om igen fastän man inte gillade boken, är bra eller inte.

Ett barndomsminne

Det var fågelkvitter i luften, fullt av nykläckta små ungar som prövade sina duniga små vingar för första gången och skogen stod stolt och visade upp sin nuvunna skrud. Det doftade vår. Marken var våt och det gröna sken med hjälp av morgonens regndroppar som klistrat sig fast och nu fick alla löv och allt gräs att glänsa. Mia skulle åka med sin kompis Klara till berget och Mia jublade av lycka bara av tanken att åka dit. Berget, skogen, vattnet, djuren... Hon hade hört så mycket om det men aldrig tidigare varit där. Och de skulle ha fika med sig och leta fram några stubbar där de kunde ha picnic och det var snart sommar, det var ljust, det var nästan varmt och de skulle kanske få bada.

Mia och Klara sprang i det vårsanka gräset och såg hur sjön tornade upp sig framför dem. De tjöt av lycka och närmade sig med energisk förtjusning. Sjön var alldeles svart, blank som en spegel och Mia trodde nästan att himlen slukats av den, för så tydligt reflekterades allt som fanns däruppe. Tjejerna frågade i språnget om de fick bada och ökade på stegen ytterligare när de fick ett jakande svar. Mia sprang så fort hon orkade fram till sjön. Hon ville vara först att känna på det lena friska vattnet, som så nyss släppt vinterns tunga is och nu sög in vårens oskuldsfulla pånyttfödelse. Hon sprang, hon sprang fort, hon var riktigt nära och hon sjönk. Det gick fort, men ändå så långsamt. Hon satt fast och det var blött och hon kunde inte springa längre. Hon kom inte loss. Hon kom inte upp. Hon kom inte fram och hon kunde inte vända om. Men långsamt, långsamt sjönk hon. Fötterna var borta, slukade av den nyss så fridfulla sjön, och snart kunde man inte längre se kanten på hennes nya, blommiga gummistövlar. Hon blev rädd. Hon skrek. Alla började skrika. Hon såg människor springa, alla pratade högt och fort och Mia satt fast.

I novembernatten

På natten kommer demonerna åt honom. Hans sprängande lust och eggande åtrå stjäl all värdighet och empati. I ett annat medvetande blir sanningar till lögner och handlingar utan kontroll blir den nattsvarta hemlighet han senare vaknar upp till. En hemlighet han delar med henne, en hemlighet han långsamt viskat i hennes öra, smekt in i hennes hud och använt för att skända henne. En hemlighet som korta stunder skär genom deras oas, men som han vet förblir deras. Det är ingen som någonsin får veta och därför kan det fortsätta. Därför kommer han fortsätta att släppa in demonerna. De ger ett tillfälligt rus, en tillfällig njutning, så nära extas. Och trots att konsekvenserna svider i morgonljuset så kan han inte stå ut utan att ge sig hän. Det har hänt, natt efter natt och det kommer fortsätta att hända. Han kan inte säga stopp, ingen annan vet, ingen annan kommer få veta. Hon tiger som muren, hon upprätthåller deras fasad och han älskar henne för det. Hon låter det hända. Hon tillåter honom med sin tystnad och som hon lider för hans skull.

Om hon bara kunde sluta älska honom. Om hon bara kunde vända sig om och gå. Hon drömmer om en annan väg i en annan värld, men hon hittar inte dit. Hon vet inte hur hon ska kunna förändra och ta sig ur den djupa grav hon har grävt ner sig i. Det finns bara mörker, en sörjig gyttja där det är tungt att andas, tungt att ta sig fram. Det värker. Hon står stilla, trampar och trampar men kommer ingenstans. Hon har fastnat. Hon klamrar sig krampaktigt fast i en dröm hon vill leva, i en verklighet som hon låtsas finns. Om hon bara blundar för smärtan, förnedringen och lidandet, om hon bara håller ut kommer han respektera henne igen. Men hon kommer aldrig glömma. Hon kan inte gömma sig undan allt det onda. Hon är trasig, bit för bit faller hon sönder. Varje bit han tar från henne får henne att tappa balansen och när hon återfår någon liten liten uns av värdighet smäder han henne igen.

Ska de tiga sig igenom det här denna gången också? Sänka sina blickar och undvika varandra tills skärvorna slipats lena och den här natten blivit historia, precis som så många  gånger förr. Smärtan lindras men sorgen väger allt tyngre. 

Han kan inte be om förlåtelse. Han ångrar ingenting, har ingenting att ångra, men han vet att han sårat henne. Inte sig själv. Han vet inte varför det händer, han vet inte vad som driver honom, men han vet att det måste hända. Och han vet att det måste fortsätta. Det kommer fortsätta. Han njuter av våndan och skräcken. Han njuter av dominansen, hennes underlägsenhet och sina fjäderlätta smekningar som rispar stora sår i hennes själ. Hon blir så ömtålig och han får trösta, vara mjuk och fin för att väva ihop hennes spruckna sömmar. Han älskar den sköra kvinnan som blommar ut efter ett nattligt intrång. Hon driver honom till vansinne, varje cell i hennes sargade kropp är så nära bristningsgränsen och hennes nerver bildar ett brinnande eldhav under huden. Det är en känslomässig orkan som river upp allt i sin väg och efterlämnar sig en trasslig massa av ruiner, omöjliga att återskapa. Tragedin är nära. Misslyckandet. Drömmar som går i kras. Om och om och om igen. Hon är rädd för livet. Hon bär på tunga sorgesäckar och sliter för att hålla kroppen levande. Det ingen ser väger allt tyngre, det alla ser men blundar för slår undan benen. I sagan finns ljus och mörker, men det eviga är alltid vackert. Hennes evighet är helvetesröd och drabbad av förbannelser. Hennes ljus saknar låga.

En dikt om skönhet

Tro på skönhet

Låt oss tro att skönhet existerar.
Vad kan skönhetens hemlighet vara?
Vad kan göra dig vackrare än mig
och hur skulle det gå att förklara?
Skönheten avbildas och trånas efter.
Blir det då bättre, om vi når dithän?
Låt oss tro att skönhet existerar,
låt oss ta oss in
                        i denna domän.
           
Skönhet är en visdom som väcker liv.
Du når så kunskap och dess harmoni,
genom att vårda din egen kärlek,
våga ge av dig själv och din fantasi.
Skönhet är ödmjukhet och omtanke,
den lyfter en människa, högt och klart,
den lyser ur hennes klara ögon,
strålar i leendet
                        så uppenbart.

Den som äger lycka äger skönhet,
att sprida sin aura till andra.
Den som äger skönhet äger all makt,
men vi måste ta hand om varandra,
acceptera och njuta av skillnad,
förstå att alla tänker olika,
ty skönheten finns överallt runt oss,  
vi är alla lika
                        magnifika.