Mitt möte med Huck

Första kapitlet 

Jag får inte packa för mycket, för allt måste få plats i min ryggsäck och det får inte vara för tungt. Det räcker nog med ett par byxor. Jag kan ju ta med ett par shorts också, som jag kan ha när det är varmt och så kan jag passa på att tvätta byxorna då. Jag tar på mig mina sneakers och de får fungera oavsett väder. Jag har verkligen inte plats för fler skor. Underkläder måste jag ju ha och byta med en del och t-shirtar för jag vill inte lukta svett. Deon måste jag lägga ner och tandborsten så klart. Kanske hårborsten också. Undrar om det är något mer. Just det en handduk och badkläder. Det är ju inte så säkert att jag kan bada naken varje gång jag vill tvätta mig, men det får bli en liten handduk. Och en bok. Det kan nog vara smart att ha en pocketbok att plocka upp, för då ser man väldigt fokuserad ut och människor börjar inte fundera på varför jag är där jag är. Jag tar med en långärmad tröja också och så tar jag på mig jackan. Det får räcka. Jag borde klara mig så.
     Jag trodde inte att det skulle vara så enkelt att rymma hemifrån. När idén slog mig någon gång i vintras föreställde jag mig att det skulle vara en väldig massa planering och att jag skulle behöva smyga ut mitt i natten och skynda mig för att ha hunnit så långt som möjligt innan det uppdagades att jag var borta. Jag trodde att jag skulle behöva komma på något riktigt smart för att inte morsan och farsan skulle börja leta efter mig direkt, något som var säkrare än att bara lita på turen att jag skulle ha hunnit tillräckligt långt bort innan de saknade mig. Men nu vet jag att jag behöver inte ha hunnit långt bort alls och att det inte är någon som kommer att sakna mig på flera veckor. Morsan bokade en resa med sin nya gubbe till Mallorca. De ska vara borta i tre veckor. Hon gav mig pengar till mat och annat innan de åkte och sa att jag var stor nog att klara mig själv. Det handlade ju dessutom bara om två veckor som jag skulle behöva vara ensam, tyckte hon, eftersom jag skulle vara hos farsan mittenveckan. Det är konstigt att de inte klarade av att leva ihop, morsan och farsan, för de tänker ju i alla fall så lika. Farsan ska nämligen också resa bort. Han ska till Tyskland eller något. Jag vet inte riktigt hur länge han ska vara där, men han kommer i alla fall vara borta hela den veckan som morsan trodde att jag skulle bo hos honom. Han berättade det för mig för ett par veckor sedan, men uppenbarligen har han inte sagt något till morsan och jag tänker inte vara någon jävla telefonlinje mellan dem. Jag klarar mig själv.

     Jag är självklart lite nervös nu när jag ska ge mig av. Jag har inte riktigt bestämt vart jag ska, bara att jag ska bort och helst aldrig komma tillbaka igen. Det måste finnas ett liv och en tillvaro som känns mer meningsfull än den jag lever i nu. Det måste det finnas.
     Jag stänger dörren försiktigt när jag går och försöker låsa den så tyst som möjligt, som om det ändå skulle vara någon där inne som faktiskt bryr sig om att jag försvinner. Det känns mer på riktigt då. Det blir så tydligt för mig själv att nu gör jag faktiskt det här. Nu tar jag min väska och går. Nu ger jag mig av. Jag vet inte vart. Bort, kanske långt bort eller inte, men det är det som känns så befriande. Jag har ett mål och det är att komma bort och nu är jag på väg. Jag är på väg bort från det gamla. Nu. Äntligen.


På stationen är det alldeles stilla. Jag går in för att titta efter vart jag kan åka. Det är några få som sitter och väntar på sina bussar eller tåg, men det är ingen annan som rör sig. Cafeterian är stängd och det är biljettluckan också. Alla vet var de ska och alla har sina biljetter redan klara. Men inte jag. Jag tänker hoppa på första bästa tåg och så löser jag biljett på tåget. Jag ska fråga var tåget går och bestämma mig där och då var jag ska gå av.
     ”Jag heter Huck.” Jag rycker till och vänder mig om för att se var rösten kom ifrån. På golvet i ett hörn en bit ifrån mig sitter en kille nerhasad med en slarvigt knäppt jacka och hatt på huvudet. Han har ett par säckiga byxor och ett par rätt slitna och oknutna gympaskor på sig. Han tittar ner i golvet och verkar inte alls vara den som precis sa något, men det finns ingen annan i närheten heller. Jag börjar tro att jag bara inbillade mig, så jag fortsätter förbi honom.
     ”Nästa tåg går till Skee. Om en kvart.” Han pratar verkligen med mig. Det gör han. Han tittar fortfarande inte upp, men jag går fram och sätter mig bredvid honom.
     ”Hej Huck!” Huck, vad är det för ett namn egentligen och varför ville han att jag skulle känna till det? Vi sitter tysta bredvid varandra. Vi tittar inte ens på varandra och vi säger inget mer. Det behövs inte. Vi förstår varandra ändå. Han vill att jag ska sitta här och jag tycker att det är rätt skönt med lite sällskap. Vi sitter där tysta tillsammans tills de ropar ut i högtalaren att tåget till Skee snart kommer in på spår ett. Jag reser mig och tänker gå rakt fram till spåret, men Huck visar att jag ska följa med honom en bit längre bort längs med rälsen och när tåget kommer in och stannar visar det sig att dörren till tågets sista vagn hamnar precis framför oss. Vi går in och sätter oss och det pirrar rätt rejält i min mage. Nu är det på riktigt. Jag tar ett djupt andetag, blundar och håller andan och släpper inte ut luften förrän tåget sakta börjar rulla iväg. Då öppnar jag ögonen igen.

     ”Jag har ingen biljett.”
     ”Nej, jag förstod det, men om du sitter kvar här, så kommer jag snart.” 
     Huck tar av sin hatt och lägger den på sätet bredvid mig och börjar sedan gå framåt i tåget. Jag sitter kvar. Upprymd och förvirrad. Och när Huck kommer tillbaka sätter han sig bara lugnt bredvid mig, lutar sig tillbaka och lägger huvudet åt sidan för att försöka sova en stund. Jag har inte ro att slappna av. Jag tittar ut genom fönstret och ser mig själv försvinna bort. I en rasande fart passerar vi vägar och skog och åkrar och jag är verkligen på väg någonstans. När konduktören kommer in i vår vagn blir jag alldeles stel. Jag vet ju inte vart jag ska. Jag famlar osäkert i min väska för att leta upp mina pengar, men Huck stöter försiktigt armbågen i mig och säger:
     ”Det är lugnt. Det är fixat.” 
     Och när konduktören går förbi oss tittar Huck upp och nickar mot konduktören, som förstående nickar tillbaka för att sedan titta på mig och le så där lite välkomnande. Jag fattar ingenting och det är inte förrän vi springer av tåget i Tanum, som Huck berättar för mig.
     ”Jag sa bara som det var, att du var en liten tonåring som hade tänkt att rymma hemifrån. Jag sa att du hade berättat för mig att du skulle åka hela vägen till Skee, för att ta dig vidare in mot Strömstad och ta båten till Norge, så jag föreslog för konduktören att vi skulle spela med och sedan se till att polisen hämtade upp dig när tåget kom fram.”
     ”Det gjorde du inte.” Jag stannar upp och all min iver förbyts snabbt till ren ilska och en fruktansvärd rädsla och jag springer så fort jag kan åt ett annat håll. Vem var den där Huck, som verkade så spännande och sedan visar sig vara en falsk skitstövel. Jag vill inte ha något mer med honom att göra och jag springer och springer, men blir alldeles för trött och måste snabbt hitta någonstans att vila. Jag sätter mig bakom ett av alla de stora träden. Jag har åkt till en skog. Jag sitter ensam i en jävla skog. Ja, det kan man kalla att ta sig bort. Snacka om att vara borta. Det känns som ett stort hånfullt skämt och jag känner mig så förbannat dum och naiv och korkad och det är väl bara att gå tillbaka till den där ruffiga stationen och vänta på ett tåg tillbaka igen. Var det det här som var min tid i friheten?

     Huck står snart bredvid mig och flinar upp sig med sin solkiga hatt på sned och med sina äckligt förnöjsamt glittrande ögon stirrande på mig.
     ”Blev du sur? Jag tänkte bara skoja lite med dig, men det skulle jag förstås inte ha gjort om jag visste att du skulle bli sur.” Han sätter sig ner bredvid mig och börjar berätta:
     ”Jag sa till konduktören att din mamma hade blivit sjuk och att din pappa skulle hämta dig vid tåget, men att du inte hade haft tid att lösa någon biljett eftersom du hade varit tvungen att skynda dig så mycket. Egentligen skulle din pappa ha hämtat dig hela vägen, därför hade du inte pengar att lösa biljetten på tåget heller, men eftersom din mamma nu var så sjuk så kunde han inte lämna henne ensam så lång tid, så då var det bättre om du tog tåget och eftersom du skulle åka hela vägen till Skee skulle det finnas tid för din pappa att betala biljetten när han hämtade upp dig. Och jag hade blivit tvungen att följa med i all hast eftersom de var oroliga för hur du skulle må på resan och om du skulle klara att sitta alldeles själv med såna starka tankar och känslor som kan dyka upp i ett litet barn när det vet att ens mamma ligger hemma och är jättesjuk, så din pappa hade sagt att han skulle betala för mig med. Och jag skulle dessutom åka med vändande tåg tillbaka, så det där med betalningen skulle i vilket fall som helst lösa sig, bara vi inte gjorde dig mer upprörd i det här läget och började noja om biljetter och pengar för då fanns det risk att du skulle bryta ihop och i så fall hade vi behövt tillkalla en doktor till tåget och det hade inneburit att tåget hade blivit väldigt försenat och det skulle ju göra alla andra resenärer väldigt irriterade och så skulle de begära ersättning för att de blivit försenade och det hade ju blivit betydligt dyrare än om två barn åkte tåg utan att betala.”
     Jag tittar på Huck och han sitter helt oberörd bredvid mig och leker med ett långt grässtrå som han plockat nere vid trädroten. Det går inte att se på honom om han talar sanning eller om han bara suttit och hittat på allt, men det går inte heller att vara arg på honom.

     ”Så det kommer ingen polis i alla fall?” Jag känner mig genast lite lugnare och jag är väldigt glad över att Huck faktiskt kom efter mig. Det hade känts väldigt misslyckat att ensam behöva åka hem och stå där med svansen mellan benen. Att inte ens lyckas försvinna en dag. Jag tror att jag tycker om Huck, men det gäller nog att vara uppmärksam i hans sällskap.
     Vi säger inte så mycket till varandra medan vi går i den riktning vi tycker känns bäst. Vi har inget bestämt mål och det är väldigt avkopplande att bara gå i tystnaden längs med en landsväg. Ibland kommer det bilar som kör i en väldig fart förbi oss och vi måste hoppa ner i diket för att inte bli mosade och bli nästa dags förstasidesstoff i den lokala tidningen, men de försvinner lika fort som de kommit och så blir det tyst igen. Vi går ganska långt och efter en stund börjar det kännas i benen. Det börjar mörkna också och jag börjar bli hungrig. Det där med mat hade jag visst glömt bort. Men så stannar plötsligt Huck och pekar mot ett fint hus, som ligger en bit in på en liten grusväg som ligger i anslutning till den landsväg vi går utmed. Det lyser i huset och två bilar står parkerade på uppfarten.
     ”Ska vi se om det är någon hemma där? De kanske har lite mat att bjuda på.” Jag hade inte haft med tanken på att gå hem till okända människor och tigga mat i min planering, men det är inte precis att det finns så många alternativ, så jag hänger med. Vi går fram och Huck knackar på dörren. Jag vet inte vad han tänker säga och känner mig väldigt olustig till mods när jag hör steg inifrån.
     Det är en man som öppnar. I sextioårsåldern ungefär. Han ser snäll ut, men sådant kan man ju egentligen inte veta genom att bara se på någon.
     ”Hej, vi undrar om ni har en karta eller så över området här. Vi är på väg hem till vår moster och vi trodde att hon bodde i närheten av tågstationen, men nu har vi gått och gått och vi kommer inte fram till någon moster och nu vet vi inte längre var vi är.” Mannen tittar förvånat på oss, men låter oss gå in i hallen och ropar på sin fru som lite fnissande kommer ner för trappan.
     ”Har vi fått gäster? Vika är ni?” Mannen berättar att vi är på väg till vår moster och frun vill naturligtvis veta vad hon heter, för hon känner till alla som bor här i området, men Huck finner sig snabbt och berättar att vi inte kan avslöja det för det ska vara en överraskning att vi kommer och hon bor bara här på sommaren. Hon har just köpt ett litet hus och det är första gången hon är där på sin semester. Paret accepterar det svaret och plockar fram en karta över området och visar oss. Huck frågar om alla detaljer på kartan och han lyssnar tålmodigt när paret berättar om sin hembygd. Han ställer frågor och får paret att verkligen lysa av stolthet. Jag sitter mest tyst och beundrar och förundras över hur äkta allt han säger låter och innan jag vet ordet av det sitter vi tillsammans med dem vid matbordet och gästsoffan är bäddad åt oss inför natten.

 Andra kapitlet 

Vi går vidare nästa morgon direkt efter frukost. Vi såg på kartan att vi befann oss ute på kusten och vi tar sikte mot havet och de bohuslänska klipporna. Vi går till Grebbestad och där myllrar det av turister och sommargäster en varm och het sommardag som den här. Jag bjuder Huck på pizza på bryggan. En snordyr pizza, men den smakar gudomligt, så vi njuter av varje tugga och häller i oss vatten som man faktiskt kunde få gratis på den här pizzerian. Vi blir rejält mätta och belåtna efter maten och bestämmer oss för att gå ut bland båtarna i gästhamnen för att softa lite och kolla på folk.
     Hur Huck gör för att nästla sig in överallt och vinna fördelar i varje situation är mig en gåta, men utan att jag knappt hunnit blinka har han lyckats få oss ombord på en stor segelbåt. Det är ett gäng lite överförfriskade tjugoåringar som befinner sig på båten. Antagligen kan ingen av dem segla och det är nog ingen av dem som äger båten heller. Däremot kan det vara precis vem som helst av dem som har en tillräckligt rik morsa eller farsa för att kunna äga både två och tre och åtta sådana här båtar. Det syns på kläderna och det välvaxade håret. De bjuder på öl och jag tackar ja, men Huck avböjer. Det gör mig lite skamsen, men jag gillar öl och har snart fått i mig den och ytterligare tre stycken. Man ska passa på när tillfälle bjuds.
Mina steg känns mer avslappnade och alldeles lätta när vi går av båten och Huck tackar för sig och ser så där finurlig ut i ansiktet när vi lämnar bryggan. Han går med spikrak rygg, och säger ingenting på hela vägen. Jag försöker prata och snacka om gänget på båten, för ölen har satt igång motorn i munnen på mig och den mal liksom automatiskt utan att jag egentligen vet vad jag ska säga och varför. Jag fortsätter att prata fastän jag inte får några svar och börjar tycka att Huck är en rätt så lam person att umgås med, om han aldrig kan få för sig att släppa loss lite. Jag undrar om han är sur på något sätt, men Huck tittar inte ens på mig utan går bara där med sin raka rygg och ett otydbart stone-face. Kul sällskap, not! Men så kommer vi en bit ifrån det värsta myllret och Huck andas äntligen ut och visar vad han har bak på ryggen. Ur byxlinningen innanför skjortan halar han, med en mycket belåten min, upp en avlång, smal tältpåse, stor nog för att rymma ett tvåmannatält.

     ”Va fan, har du snott ett tält?” Jag blir glad över att det inte längre verkar som om han är sur på mig, men känner väl kanske inte att det smartaste vi kunde ha gjort på den där båten var att sno en massa grejer. De hade ju varit schysta och bjudit in oss och så tackar vi med att roffa åt oss när vi går därifrån.
     ”Ja men vi måste ju faktiskt ha nånstans att sova. Och jag har inte snott det. Jag har lånat det.”
     ”Vad då lånat? Frågade du eller?”
     ”Nej, jag lånade det. Min farsa brukade alltid säga att man lånar saker man behöver, för sen kan man ju lämna tillbaka dom när man inte behöver dom längre. Vi behöver ett tält. Jag hörde att vädret inte ska hålla i sig och nånstans måste vi ju ta vägen.” Det är sant, någonstans måste vi ta vägen, men jag hade inte börjat fundera på var vi skulle sova än. Vi tar i alla fall tältet och går och sätter upp det på en avskild plats. Jag kan, så här i efterhand, hålla med om att det var en ganska bra idé, för det är skönt att ha någonstans att bara kunna lägga ifrån sig väskan.
     Vädret höll inte i sig. När vi vaknar nästa morgon blåser det verkligen storm ute och om vi inte hade legat inne i tältet hade nog både det och vi blåst iväg för länge sedan. Regnar gör det också och det är lite rått och kallt. Huck har nog lite mer erfarenhet av det här lösdrivarlivet än vad jag har för han lyckades övertala mig om att det var nödvändigt att låna sånt man behöver, så nu ligger vi här på var sitt liggunderlag med var sin kudde och en stor filt att dela på. Det är inte ens säkert att de vi lånat grejerna av märker någonting. Det mesta vi lånade låg nedpackat i avlägsna förvaringsutrymmen i folks husvagnar och i lådor ute på altanerna. Och det lär ju inte vara någon som tänker sig att sitta ute och grilla en sådan här dag.
     Vi har det riktigt skönt. Det var bra att jag tog med min bok så att jag kan fördriva tiden lite genom att läsa den, men egentligen är det rätt så skönt att bara vara. Vi säger fortfarande inte särskilt mycket till varandra, Huck och jag, och det behövs inte. Han är nog den bästa kompisen som jag någonsin haft, även om jag inte var helt på det klara med det vare sig efter tågresan eller igår efter mitt lilla ölkalas så märks det att han är äkta. När vi är tillsammans är det ingen som behöver hävda sig och verka stursk. Det räcker med att bara hålla ihop och dela på maten. Jag funderar så klart mycket på vem Huck egentligen är och varför han inte ligger hemma i sin renbäddade säng och äter hemlagade köttbullar, men jag är rädd att den här magin skulle försvinna om vi visste för mycket. Det är som sagt skönt att bara vara och om vi börjar snacka om hur det är hemma kan vi nog inte bara vara längre.

     Stormen drog över på ett dygn ungefär. Det skakade ordentligt i tältet under de värsta byarna under natten, men jag sov ändå riktigt bra. Det är utmattande att ligga stilla och lyssna på vinden och det smattrande regnet en hel dag och det är befriande att veta att jag kan ligga kvar en hel dag till om jag vill. Jag sträcker på mig och känner att insidan av tältduken blir fuktig, när jag rör vid den, och att det börjar blidas droppar. Jag rör försiktigt vid duken ovanför Hucks ansikte så att en droppe växer sig stor och trillar ner på kinden på honom. Han rycker hastigt till, men slumrar vidare, så jag fortsätter och snart är det fler droppar som träffar hans ansikte.
     ”Va fan,” säger han yrvaket och sätter sig upp, men då slår han hela huvudet i tältet och känner direkt hur fuktigt det är.
     ”Va fan, regnar det in?” Jag kan inte låta bli att skatta och säger godmorgon och att det har slutat regna, så att vi kan hoppas på att tältet kommer torka upp under dagen. Han tycker att det låter bra och gäspar stort när vi samlar ihop oss för att krypa ur vår bunker. Vi låter tältet stå kvar och vi lämnar filten och kuddarna. Det är nog ganska liten risk att någon annan skulle komma och ta det.

Tredje kapitlet 

På löpsedlarna inne i samhället ser vi att det är en känd filmregissör som har försvunnit precis här i trakterna. Han hade varit ute och rekat inför en film igår och antagligen ramlat i vattnet. De hade letat efter honom ett bra tag, men tydligen är strömmarna väldigt vanskliga där man tror att han ramlat i så de har inte hittat honom än.
     ”Vi går dit och kollar!” säger Huck lyckligt och jag ser hur entusiasmen blänker i hans ögon.
     ”Det är inte ofta man befinner sig så här nära händelsernas centrum. Det tar inte lång tid att gå till Tjurvikbukten härifrån. Kom!” Jag tycker att det låter som en ganska galen, men otroligt spännande idé och vill naturligtvis hänga på.
     När vi kommer fram till klipporna börjar vi snart upptäcka att det inte är alldeles lätt att ta sig fram i området. På många ställen är klipporna väldigt branta och det krävs rätt så avancerad klättring för att ta sig fram och där terrängen är något mer lättillgänglig kryllar det av poliser och andra som vill delta i sökandet. Vi vill helst inte behöva presentera oss, så vi försöker smälta in så gott vi kan. Det är inte så svårt eftersom alla andra är väldigt upptagna med vad de gör och inte verkar ha en tanke på att lägga fokus på vad som händer runt omkring dem. Jag rör mig något enklare än Huck i bergen, men han hänger med ganska bra när jag visar vägen och tipsar om vilka bergsskrevor som är bra att ta fäste i. Man vet inte exakt var det var som regissören föll i och egentligen vet man inte exakt om han har fallit i heller utan det man har att utgå ifrån är var han sist sågs. Vi förmodar att han lyckades ta sig ganska långt ut så vi klättrar så långt vi bara vågar.
     Det är tur att det inte blåser så mycket idag som det gjorde igår, för då hade nog vågorna gått upp betydligt högre och klipporna skulle bli hala som is och då hade det blivit problem. Det var kanske det som ställde till det för regissören. Det kan ju räcka med att det är en våg som slår in lite högre än de andra utan att man har märkt det och så halkar man till och slår huvudet i klippväggen innan man kanar ner i vattnet och försvinner bort. Jag blir lite nervös när jag tänker på det. Hur bara ett litet snedsteg kan påverka resten av ditt liv, eller gör så att resten av ditt liv faktiskt redan har passerat.

     ”Kolla där nere! Är det en stor säck, eller vad tror du att det kan vara?” Huck pekar mot något mörkt som ligger och guppar alldeles intill berget några meter nedanför oss. Det ser verkligen ut som en säck som flyter där nere och vi kan givetvis inte låta bli att försöka komma åt den. Vi letar först upp en lång pinne och sedan hjälps vi åt för att komma ner till bergets nedersta avsats. Den är väldigt liten och rymmer nätt och jämt två personer, men det går när vi tränger ihop oss riktigt ordentligt. Huck tar pinnen och sträcker sig så långt ut han kan över vattnet och försöker få tag i säcken. Det är så nära att han lyckas dra den med sig, men den visar sig vara tyngre än vi trodde och han tappar den nästan genast. Vi funderar om det kan gå på något annat sätt. Det är ju ingen av oss som vill hoppa i vattnet här ute där det finns så mycket strömmar, men så ser vi att det lite längre bort finns en liten strand inkilad i berget och om vi skulle kunna ta oss bort dit och samtidigt föra säcken med oss med hjälp av pinnen skulle vi nog kunna få se vad som fanns däri.
     Vi klättrar försiktigt, en i taget, längs med bergets branta väggar. Det finns små klykor att sätta händer och fötter i, men vi måste verkligen balansera på tåspetsarna och nypa fast ordentligt med fingertopparna för att hålla oss kvar. Pinnen sätter Huck fast bak i byxlinningen, precis som han gjort med tältet några dagar tidigare, medan han klättrar. Ett steg i taget och sedan tar han upp pinnen, för säcken i rätt riktning och sätter tillbaka pinnen igen när det är dags för nästa steg. Det gäller verkligen att vi håller oss koncentrerade om vi ska klara det här. Jag känner spänningen i magen. Den blandas med lite rädsla och jag hinner ångra mig både en och två gånger på vägen fram till den lilla stranden, men den eufori jag känner när vi båda väl nått fram är obeskrivlig. Adrenalinet pumpar verkligen ut i blodet och jag känner mig oövervinnelig. Och säcken har vi fått med oss. Den ligger och vajar i de nätta vågorna och nu är den bara en armslängd ifrån oss. Jag sträcker mig efter den och drar upp den på stranden. Det pirrar i hela kroppen när vi försiktigt knyter upp knuten och kikar in. Först är det svårt att se vad det är där inne och kanske framförallt svårt att förstå vad det är vi egentligen har hittat. Vi tittar på varandra för att se om det vi tror vi ser verkligen är det vi ser och det ser ut som om vi ser samma sak. Förskräckt tittar vi på varandra och helst av allt skulle jag bara vilja springa så fort jag kan därifrån, men vi sitter på en liten strand omringade av branta höga klippor med en otäck svart säck framför oss och en sådan här säck kan man inte fly ifrån. Jag tycker att vi ska knyta ihop säcken på en gång och lämna den här så att någon annan kan få hitta den istället. Men Huck vill inte riktigt släppa den ännu.

     ”Vi måste titta lite närmare först,” säger han förväntansfullt och fortsätter;
     ”Sen låter vi den ligga kvar, för jag har ingen lust att ha något med polisen att göra.”
     ”Men om vi rör nåt kommer de ju hitta våra fingeravtryck.” Jag känner hur oron är på väg att ta över alla mina tankar och jag börjar bli illamående, men jag vill inte visa Huck hur obehagligt jag tycker att det här är så jag säger inget mer.
     ”Finns du med i polisens register?” Jag skakar på huvudet.
     ”Inte jag heller så då är det lugnt. Allt är så vått också och jag är inte säker på att det blir så mycket avtryck då. Vi är försiktiga.”
     Huck rullar långsamt undan säcken och fast jag inte vill se något mer så kan jag inte låta bli att titta. Det är en kropp i säcken. En riktig människokropp. Den är ganska sargad och den har inget huvud, men det är ändå ingen tvekan om det. Jag ryser, vill fortfarande inte se men kan inte ta ögonen ifrån den döda kroppen. En huvudlös kropp med knäppt skjorta. Det känns helt overkligt, så overkligt att jag inte är rädd längre. Jag hade trott att en död kropp skulle vara läskig och hotfull på något sätt, men den här kroppen är bara död - och huvudlös. Jag känner mig med ens lugnare och smittas lite av Hucks nyfikenhet. Jag har aldrig sett en död människa förut och jag har definitivt aldrig sett en halv människa förut och samtidigt som jag hoppas att jag aldrig kommer se det igen, skräms jag lite av den fascination jag ändå känner. Vi tittar en liten stund till och jag funderar över vem det kan vara och vad som hänt. Att det inte är regissören kan vi lista ut, men den här personen verkar inte ha dött av en olyckshändelse precis. Vi tittar en sista gång innan vi ska knyta ihop säcken igen och då får Huck se att det ligger något i bröstfickan på skjortan. Vi blir nyfikna, Huck knäpper försiktigt upp knappen och fiskar upp en liten plåtask. Den stoppar han i fickan och så packar vi in kroppen igen och låter säcken ligga kvar på stranden. Vi lämnar vattnet och klipporna i Tjurvikbukten bakom oss och kryper efter en lång och ansträngande dag in i vårt lilla tält och försöker ta in vad det är vi har varit med om.

Fjärde kapitlet 

Huck ligger och fingrar på den lilla plåtasken. Jag tycker fortfarande att det känns lite obehagligt att vi tog den från en död kropp. Bara vetskapen om att vi såg en död kropp är väldigt obehaglig. Vi fick veta tidigare idag att polisen har hittat kroppen, men att de fortfarande inte vet vem det är. Jag vet inte hur många fler delar av kroppen som de hittade, men det gick ju inte att se på den delen vi hittade vem det var precis. Regissören däremot är fortfarande spårlöst försvunnen.
     ”Det var min farsa i säcken.” Hucks kommentar kommer helt oväntat och jag måste vända mig mot honom för att se att det verkligen är han som pratar.
     ”Va?” Jag hör naturligtvis vad Huck säger. Vi ligger bredvid varandra i ett minimalt tvåmannatält, så det är inga ljud what-so-ever som går att dölja här, men jag kan inte tro på att det han säger är sant. Han fortsätter utan att titta på mig och utan att reflektera över om det han säger kommer att tas på allvar eller inte.
     ”Det hade han inte räknat med. Att sluta sin verksamma tid på jorden i en svart sopsäck.” Det är svårt att tolka sarkasmen i Hucks röst. Ligger han här och bara driver med mig? Jag hoppas förstås att det är så, men innerst inne förstår jag att Huck är på väg att avslöja en mörk hemlighet och jag vet inte om jag är beredd på att ta emot den.
     ”Jag är ledsen,” säger jag mest för att ha någonting att säga och för att försöka lura ut om allt i alla fall bara är ett obehagligt skämt, men det här är inget skämt.
     ”Det behöver du inte vara. Det är det ingen annan som är. Allra minst han själv skulle jag tro.” Huck fortsätter att prata, som om han förstår alla mina frågor, men besparar mig obehaget att ställa dem.
     ”Jag förstod det nästan så fort vi öppnade säcken. Jag kände igen skjortan. Men det är ju så klart att många kan ha likadana skjortor, men jag visste att farsan hade på sig den när han försvann. Och så hittade jag plåtasken. Den hade han alltid med sig. Han hade alla sina piller i den.” Jag blir bara mer och mer förvirrad och jag får någon blandad känsla av rädsla och sorg, som nästan ger mig fysisk smärta. Det här händer inte.
     ”Se här!” Huck visar mig plåtasken.

     ”Det är en rätt kraftig buckla här. Det ser nästan ut som en kula har träffat där. Så jävla typiskt farsan att nästan komma undan av ren tur. Antagligen hade de fler kulor så att de kunde avsluta eländet ändå.” Jag är inte säker på att jag vill veta mer. Plötsligt får jag en i det närmaste klaustrofobisk känsla och tältet känns väldigt litet. Jag måste få komma ut för att kunna ta in det jag har hört och jag ursäktar mig med att jag behöver gå på toaletten. Huck tittar på mig med uppgiven blick.
     ”Du kommer väl tillbaka?”
     Aj vad de orden värker och aj vad de värmer. Jag vill som i alla obehagliga situationer helst av allt fly, men man flyr inte ifrån en vän i svårigheter. Jag går iväg en bit för att samla tankarna, men det är helt omöjligt att reda ut någonting i min så totalt förvirrade hjärna så jag kryper tillbaka in till Huck igen. Det kan i alla fall inte bli så mycket värre.
”Jag var inte med när de dödade honom, men jag visste om det. Alla visste. Han också och det besparade oss alla en massa lidande. En del människor kan inte hantera livet.” Är det så? Jag har aldrig tänkt tanken att man kan eller inte kan hantera livet. Jag trodde det helt enkelt var något man fick se till att hantera, men jag frågar inte Huck vidare om det nu. Istället försöker jag tänka ut ett bra sätt att föreslå att vi ska gå till polisen så att Huck kan berätta vad han vet.
      ”Tänker du berätta för någon mer?”
      ”Nej, alla som behöver veta vet redan.”
      ”Ja, men ska du inte berätta för polisen. De vet ju inte vem ...”
      ”Varför ska de veta? De kan ju inte göra något ändå. Nu vet vi att han
återfanns i en sopsäck. Slutet gott, allting gott.” 
     Huck markerar tydligt att han inte villI fortsätta prata om det här nu och jag förstår honom, men i min värld är lik i sopsäckar inget gott slut. Och det måste ju ha varit någon eller några som dödade honom och la honom i den där sopsäcken. Och var är hans huvud? Mina tankar spelar mig obehagliga spratt och det går en isande rysning genom hela mig när jag tänker på den där kroppen utan huvud. Nu känns den väldigt obehaglig igen. På något sätt har den blivit än mer fruktansvärd nu när den har fått en identitet, men fortfarande inget ansikte. Jag försöker förstå Hucks resonemang, men kan inte låta bli att känna mig skyldig om vi inte berättar det för någon. Och vill inte Huck följa med till polisen i morgon, så får jag väl gå dit själv. Först känner jag mig rätt så nöjd med mitt beslut om att göra det jag vet är rätt, men så tänker jag på Huck. Om nu inte han tycker att polisen behöver veta och om jag ändå går dit, då förlorar jag kanske honom. Då kommer jag ju ändå få massa skuldkänslor och om det är så som Huck säger, så är det egentligen ingen, mer än möjligen polisen, som mår bättre av att allt avslöjas. Och om polisen gör sitt jobb så borde de väl komma på vem mannen i säcken är i alla fall. För jag vill inte förlora Huck. Och egentligen så har jag ju ingenting att berätta för polisen. Jag vet inte vem Hucks farsa är eller om det verkligen är han, så vad ska jag säga? Vi hittade en säck med ett lik och vi tittade lite på det, men sen lät vi det ligga kvar. Det kanske jag borde berätta, men skulle det göra situationen bättre och få mig att känna mig lugn? Nej, tror knappast det, så det är nog rätt som Huck säger - ingen mer behöver veta. Det är inte alltid man mår bäst av att handla rätt, och varför göra det när risken är att man då känner ännu mer obehag? Jag tänker inte gå till polisen och efter det beslutet somnar jag oförskämt gott och sover ostört hela natten.

     Huck håller på att dra upp tältpinnarna när jag vaknar på morgonen. Jag blir lite sur och undrar varför och han svarar att vi inte kan ha kvar tältet på samma plats i fler nätter om vi inte vill dra uppmärksamhet till oss. Det låter logiskt, men jag ser på honom att han har andra planer och att han inte berättar allt för mig. Han verkar frånvarande på något sätt, lite tillknäppt och inte alls så alert som han brukar vara. Jag tycker synd om honom. Och jag tycker synd om mig. Jag känner så tydligt att det här är den tiden jag fick tillsammans med Huck. Han är redan på väg någon annanstans och jag kommer stå här ensam och vilse med ett tält, två kuddar och en filt under armen med loser intatuerat i pannan! Jag hjälper till att rycka upp och samla ihop tältpinnarna mest för att slippa tänka på vad som kommer att hända nu. Sedan skakar vi tillsammans tältet innan vi rullar ihop det och förvandlar det till det avlånga paket som Huck överraskade mig med inför vår andra natt tillsammans. Det var ju faktiskt en helt genialisk idé att låna ett tält. Där har vi haft vårt hem nästan en vecka nu, men jag tror inte att gänget på båten vi tog det ifrån är kvar i hamnen, så att vi kan lämna tillbaka tältet. Undrar om de har saknat det ...