Sofia vaknade av morgonsolens förväntansfulla strålar, som nyfiket letade sig in genom springorna i fönstrets nerdragna persienner och försiktigt kittlade henne i ansiktet. Till en början valde hon att behålla ögonen slutna ännu en stund, för att vänja kroppen vid att, efter nattens djupa och rofyllda sömn, åter röra på sig och för att njuta av den behagliga värmen, som hennes mjuka säng spred genom hela hennes utvilade kropp. Hon kände sig oförskämt fräsch, för även om natten givit henne en härlig sömn, så började den inte förrän långt in på småtimmarna och gårdagen hade varit oerhört intensiv och händelserik. Det var alldeles tyst i hennes rum, liksom i resten av huset och hon kunde inte heller höra några ljud utifrån, vare sig från människor eller från trafik, ändå visste hon att morgonen redan var på väg att bli dag och att aktiviteten utanför hemmets trygga väggar var i full gång för dem som behagade stiga ur sängen även på lördagar. Hon lyssnade till sina andetag. De var lugna och djupa. Hennes puls var låg och hon kände hur det sakta började rycka i hennes mungipor och hur ett leende långsamt spred sig från läpparna och vidare ut över hennes ansikte för att mynna ut i ett ljus, som fullständigt bländade henne under de stängda ögonlocken och tvingade henne att öppna ögonen och njuta av känslan som erövrade hennes nyvakna sinne, känslan av lycka, känslan av att existera fullt ut och att våga njuta av vad livet har att erbjuda. Det var en ny och starkare Sofia som hade vaknat den här morgonen. Hon hade äntligen lyckats övervinna den inre rädslan och osäkerheten och funnit tron på sig själv.
❤ ❤ ❤
Nu låg Sofia där i sin säng och njöt av smaken av att faktiskt vara med och dela på livets sötma. Igår hade hon, efter nio långa år, äntligen slutat grundskolan. Hon hade haft det bra i skolan. Hon hade haft många vänner och riktigt bra betyg, men nu kände hon att det var dags att ta ett nytt steg och att ta sig ur de invanda mönster en till synes trygg skolmiljö kan skapa och som kan vara så svåra att förändra. Hon var redo för att vidga sina vyer och hon var redo för att ta en ny plats, en ny roll i ett större sammanhang. Hon var nyfiken på vem hon egentligen var och om hon skulle bli den hon ville vara eller om den hon nu var var hennes sanna jag. Hon ville våga och igår hade hon vågat. Hon hade vågat sänka sin sköld. Hon hade vågat visa sig och då också blivit sedd. Det hade varit en dag fylld med förväntan och lite vemod den där speciella dagen igår. Att sluta nian var ett stort steg att ta, en känsla av att i alla fall titta in genom fönstret in till vuxenvärlden och det var spännande. Det fanns så mycket förväntningar om vad den nya sfären kunde ha att erbjuda och det lockade Sofia. Nu när hon hade tagit adjö av den ömtåliga lilla fågelunge, som tidigare haft sitt bo inom henne, gjorde hon sig redo att ta sig an framtiden. Nu när hon hade lärt sig att både ge och ta och vågade blotta sig för att nå dit hon ville, växte lyckan inom henne. Igår hade varit en underbar kväll med mycket skratt och gråt, kyssar och kramar och hon hade spanat och fått bekräftelse var än hon hade sökt. Det var det hon mindes i alla fall och det var det hon ville minnas. Hon kunde nu själv göra sig synlig för att bli sedd och så skulle det förbli.
Hon skulle fylla sexton om bara ett par dagar, men egentligen spelade det inte någon större roll. Hon gillade att få vara lite extra en dag och hon gillade att få presenter, men själva händelsen att fylla år och att få plussa på ytterligare ett år om någon frågade hur gammal hon var, hade inte längre så stor betydelse. Förra året hade hon firat sin födelsedag i England. Hon hade varit där på språkresa tillsammans med sin bästa vän Lina, och eftersom Sofias födelsedag infinner sig i början av sommarlovet varje år, så hade den det året sammanfallit med deras resa till England. Det hade känts lite underligt att fira sin födelsedag så långt hemifrån och utan sin familj, men födelsedagen hade blivit en naturlig öppning för andra, som var med på resan, att ta kontakt och börja prata med henne och det hade visat sig vara ett lyckorecept för att lära känna nya och spännande människor. Sofia hade skaffat sig värdefulla erfarenheter under tiden i England och hon hade börjat växa som människa och individ. Den späda lilla fjortonåriga flickan som för första gången i sitt liv lämnade Sveriges gränser utan sin mamma eller sin pappa hade efter tre veckor kommit tillbaka som en livssökande femtonårig med lite mer skinn på näsan och med en nyväckt törst på vad livet faktiskt kunde ha att erbjuda. Hon hade någonstans i bruset av vågorna, som slog emot den steniga stranden vid Englands södra kust, börjat ana att livet fanns till även för henne. Bakom den yttre fasaden av en öppen och alert tjej, som gärna och lätt fick kontakt med andra, fanns fortfarande en osäker och rädd liten rodnande flicka, som kände sig osynlig och ännu inte hade insett sitt eget värde, men hon hade där börjat ana att det fanns något mer även för henne.
Hon hade alltid haft många kompisar, såväl riktiga vänner som ytligt bekanta. Hon var utifrån sett trygg med att vara den glada tjejen, som kom ihåg allas födelsedagar och som månade om att alla runt omkring henne skulle få vara med och vara delaktiga och att alla skulle må bra. Hon hade varit den man anförtrodde irritation över kompisar och kärleksbekymmer och hon hade varit den som hade medlat i de mest besynnerliga konflikter, men den största konflikten hade hon burit inom sig själv. Den hade hon skrivit om i sina dagböcker och den skavde alldeles invid hennes hjärta. Det var längtan efter att få finnas till på riktigt. Det var längtan efter att finna sin identitet, att få känna sig värdefull och att duga som den hon var. Det var längtan efter att våga visa vad hon innerst inne känner och längtan efter att någon såg bara henne och ville visa världen runt omkring att hon var värd att älskas.
Övertygelsen om sin egen oduglighet hade börjat hos Sofia ganska tidigt. I skolan var hon omtyckt och hon hade alltid någon att vara med. Hon hade väldigt lätt att lära och lyckades alltid få bra resultat när det var några prov eller andra inlämningar. Hon var ambitiös och hon satte upp höga krav på sig själv. Hon skulle vara bäst för att känna sig nöjd. Men att alltid vara bäst blev mer en vana än ett tillfälle för bekräftelse. Det var ingen som höjde på ögonbrynen när hon än en gång visade upp bästa resultat, utan det förväntade man sig snarast. De gångerna som någon uppmärksammade henne var de få gångerna då hon inte hade presterat fullt på topp. Då ville alla gärna stoltsera med att de hade fått bättre resultat än Sofia och det enda misslyckandet, som för de allra flesta ändå hade varit ett mycket bra resultat, fick mer fokus än alla hennes framgångar tillsammans och det var det som etsade sig fast i hennes tankar om sig själv. När hon kom hem och var ledsen en sådan gång försökte hennes mamma trösta med att man inte kan vara bäst jämt och att man får misslyckas. Hon visste att hon hade misslyckats. Alla fina resultat som skyndats över med en kort klapp på axeln, men när det gick dåligt, då kunde man prata om det.
Sofia hade i hela sitt liv levt i skuggan av sin syster. Inte i skuggan av sin systers framgångar, utan snarare i skuggan av sin systers motgångar. I deras hem hade fokus oftast varit att dämpa Sofias framgångar för att inte få hennes syster att känna sig mindervärdig. I skolan hade hennes tre år äldre syster fått kämpa hårt inför varje prov och trots ihärdigt kämpande nådde hon aldrig några högre betyg, förutom i idrott. Där var hon duktig och det var Sofia också. De spelade handboll båda två och hyllades som kvicka och snabbtänkta målskyttar, men så skadade Sofias syster ryggen och blev tvungen att sluta och visst var väl deras föräldrar säkert stolta när Sofia ändå lyckades bli uttagen i distriktslaget och få spela med och mot de allra bästa i Sverige i hennes åldersgrupp, men det fick inte synas hur stolta de var. Och Sofia höll god min. Hon nästan ursäktade sig för sina framgångar, försökte få det att verka som att det var brist på annat, som gett henne den platsen, istället för att det var hennes talang och kunnande och det faktum att hon var riktigt duktig, som gjorde att det var henne de ville ha. När hon kom hem efter en match berättade hon ofta om de misslyckade skotten och om sina och andras misstag. Att fokusera på misstagen var ett framgångsrecept för att få uppmärksamhet. Det kunde man prata om och älta över.
Sofia verkade alltid klara sig bra själv. Hon var en till synes exemplarisk dotter och hennes föräldrar kunde inte skylla sina bekymmersrynkor på henne. Men Sofia ville ha bekräftelse från sin omgivning. Hon behövde få veta att hon var bra, men det fanns ingen tid över för att fokusera på det som fungerade bra och Sofia dolde tappert sitt inre kaos. Hon höll sig flytande av egen kraft, men osäkerheten växte sig allt starkare inom henne.
Det var någon gång i början av åttan som Sofia hade slutat äta. Hon hade börjat vantrivas med sig själv i sin kropp och hon visste inte hur hon skulle hantera det. Hon hade systematiskt plockat bort allt fett ifrån maten, minskat drastiskt på portionerna och undvikit att äta om hon hade möjlighet. Hon hade varit noga med att laga maten om hon var ensam hemma, lägga upp den på tallriken och använda de bestick som förväntades, för att sedan samla ihop all maten i papper och spola ner den i toaletten, så att det skulle verka som om hon hade ätit. Fanns det inte möjlighet att undvika maten hade hon övat upp sin kräkreflex så att det gick snabbt och ljudlöst att gå in på toaletten och göra sig av med maten strax efter hon hade ätit. Egentligen visste hon väl att hon inte var för tjock, men hon trivdes inte med den hon var i sin kropp och sökte vägar för att finna sig själv någonstans där inne. Hon gick inte ner i vikt under den här tiden, men hon gick inte heller upp i vikt, vilket kanske skulle förväntas av en växande fjortonåring. Hennes mens upphörde, vilket hon inte bekymrade sig särskilt över, eftersom hon fann det väldigt bekymmersamt varje gång hon hade haft mens tidigare. Hon fortsatte istället att, trots det fullständiga kaos som höll på att hacka sönder hennes inre, upprätthålla sin yttre fasad. Hon var alltid glad och hon deltog fysiskt i alla upptåg, som vilken annan tonåring som helst, men djupt inom henne fanns alltid smärtan. Hon önskade så att det skulle ha varit någon som hade sett. Men ingen såg henne heller nu. Hon ville så gärna bli sedd och det smärtade så fruktansvärt i henne, när hennes klasskompis Johanna, tjejen som alla ville ha och alla ville vara med, fick gå till skolsyster för att prata om sina kostvanor eftersom hon hade börjat träna mycket och äta keso. Hon syntes, men Sofia som redan tidigare hade tränat mycket och som inte pratade om sina förändrade kostvanor, henne hade det fortfarande inte varit någon som såg.
Men nu ville Sofia synas och hon ville bli sedd. Hon ville inte längre röra sig i skuggan av andra. Hon ville ha sitt eget ljus tänt och hon ville få brinna för den hon var.
Det var Victor, som hade varit den som först någonstans bakom Sofias sköld, långt in i skuggorna hade sett att där också fanns ett ljus som ville tändas. Victor hade sett henne och blivit förälskad. Han var ihärdig i sitt uppvaktande, ringde flitigt och gav inte upp trots att hon till en början besvarade hans ansträngning med ett tydligt motstånd och med försvarsskölden högt höjd för att inte blotta några svagheter eller att bjuda in och riskera ett fall. Men Victor fortsatte. Han visste vad han ville och han var villig att ta riskerna och att kämpa för det han ville ha. Hon kapitulerade till slut. Hon sänkte sitt vapen och lät honom komma förbi hennes försvarsmur. Hon släppte honom in på livet och han hade genom sin kärlek lyft ut henne i det fria och hjälpt henne att tända sitt ljus och låta sin låga brinna. Det var han som först verkligen hade sett henne och det var han som hade visat att hennes ljus var unikt, att hennes ljus var lika skinande som alla andras, som lyckades hålla sina ljus brinnande. Sofia hade efter ett par månader sagt till Victor att hon älskade honom, men egentligen visste hon nog att det inte var kärleken hon hade funnit hos honom. Hon hade snarare funnit en del av sig själv genom honom. Han hade gjort henne synlig. Han hade hjälpt henne att gräva fram en del av henne, en del som tidigare varit undangömd, men som nu hade fått liv och berikat hennes själ och för det älskade hon honom och för det skulle hon vara honom för evigt tacksam.
❤ ❤ ❤
Sofia sträckte ut kroppen och slängde smidigt benen över sängkanten för att komma upp och ta sig an återstoden av dagen. Det doftade sommar och sommarvärme. Hon öppnade fönstret och möttes av en smekande ljum bris och en klar luft full med syre. Det luktade nyklippt gräs och nyutslagna sommarblommor och långt bort i fjärran hörde hon ett ivrigt fågelkvitter, som generöst spred energi över sin omgivning. Sofia söp in doften genom näsan och fyllde sina lungor med nytt bränsle, bränsle som skulle ta henne genom livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar