15 jan. 2014

Min far kallade det otur


Alltid har jag undrat huru min far och min mor har stått ut med varandra under alla de här åren. Jag har gått vid sidan och försökt att förstå och lära mig om människans natur genom dem, men de bara förvirrar mig. Min far är innerst inne en god man, men han är drabbad av den eviga kärleken. Kärleken är inte självklart god. Det har jag förstått. Och kärleken kan frambringa ondo ur människor och det är precis vad min far råkat ut för. Jag vet inte om det verkligen är mor han älskar så högt, att hon ur honom kunnat frambringa så obehagliga göromål från hans sida, eller om det är själva kärleken som är hans sanna förbannelse.
Jag håller dock av min far så till den mildaste grad att jag kan se förbi alla hans smädelser. Han har alltid suttit vid min sida och jag har varit ljuset i hans dröm om det monogamiska äktenskapet delat med en och samma kvinna livet ut. Far hade förälskat sig i kärleken och föreställningen om vad kärlek skulle innebära. Han har så mången gånger berättat för mig om den lycka som infann sig den dagen han träffade den rätta. Kvinnan som sedemera blev min mor. Hon var en grann flicka på tjugotvå år då de blev äkta makar och han hade på alla sätt ombesörjt för att de skulle bli lyckliga. Men verkligheten föll sig annorlunda och mor uppfyllde inte de förväntningar han hade på kvinnan i sitt liv. 

Äktenskapet med far blev för mor mer som en befrielse från hemmets tvång. Hon hade egna vanor och tycke och smak som hon tog in i hans hus och han fick med smärta avstå många av livets små förnöjelser för hennes skull. Men inte nöjde hon sig med det. Han blev gång på gång tvungen att upptäcka att hon inte var den kvinna han sökt för att ta hand om honom och att hon inte följde och anpassade sig efter hans levnadsvanor. Hon föraktade män som fann nöje i sådant som han tidigare funnit hälsa och stolthet i och hon
krävde av honom att han för att visa henne sin kärlek skulle följa de krav hon hade. Och min far lydde. Han ville aldrig hamna i onåd. 
 
Då mor märkte spår av blivande barnskap hade hon blivit mycket ond. Hon var rasande och skulle aldrig låta ”det här” hända mer hade hon sagt till min far. Min far har berättat om hur han förlorade henne ännu mer tiden efter jag hade kommit till världen. Han ansåg sig ha förlorat något som han egentligen aldrig hade försökt att vinna, bara något som han automatiskt trodde sig ha fått. Mor började ta ridlektioner efter ”ordination” av ”Professorn” något min fars läkare hade avrått, men som hon ansåg nödvändigt. Far fruktade ridhuset men följde till en början ändå med, bara för att se sin hustru i kroppslig beröring med såväl stallmästaren som den starkskänklade sergeanten och dessutom behöva följa alla kavaljerer och deras brinnande ögon, som följde hennes kropps alla rörelser. Det var för honom olidligt. Men professorn hade ”ordinerat”. Mor var obeveklig och far ville vara henne till lags. 

När han inte längre satt på ridhusläktaren blev han istället sittande ensam hemma utanför barnkammaren. Han läste Dickens för mig och förbannade sin otur över att ha träffat en sådan försmädlig kvinna som min mor. Och en kväll, när mor kommit hem och varit så fyllsjuk hade hon gjort honom fullt övertygad om att skilsmässa måste vara den enda lösningen på vedermödorna, trots skandalen det skulle innebära och socitetens fördömande reaktioner. Han hade känt sig som död efter sitt beslut och funderat på att gå till kryddkrämarn för att själv göra slut på eländet, men så, har han berättat, hade han kommit att tänka på barnet. Hur skulle det gå för mig, med en mor som hade fullt med andra bestyr än att ta hand om sitt barn? Jag fick honom att ändå gå med det tunga beslutet och de tunga stegen hem den eftermiddagen.

Men väl hemma hade han mötts av en helt ny kvinna. Borta var den känslokalla frun han hade grälat med under natten och nu var hon för honom skönare än någonsin och hon kysste alla tankar om skilsmässa ur honom. Och som han hatade henne. Han hatade henne för att han älskade henne så oerhört. Hon var oemotståndlig och hans liv fick fortsätta vid sidan av henne och hans lidelsefulla kärlek övergick i förfärlig svartsjuka. Han trodde sig vara bedragen och skaffade sig därför en älskarinna och därefter ännu en. Han ville att hans hustru skulle få veta, men hon visade sig inte berörd, kanske hon visste kanske det inte bekom henne. Men far kunde inte bryta med mor, ty ett liv utan henne var inte möjligt. 

Och jag förstår far. Mor har alltid varit en beundransvärd kvinna. Hon ville inte leva sitt liv bara för fars skull och handla utifrån vad som behagade honom. Mor gjorde sina egna val och hon höll fast vid sin övertygelse. Mor visade att kvinnor reder sig bra själva, att en kvinna själv kan bestämma över sitt liv och att hon inte behövde en man för att uppfostra henne. Hon var förvisso inte den närvarande och kärleksfulla mor de flesta barn önskar sig men jag föraktar henne inte för det. Hon har aldrig funnits vid min sida, för det var hon allt för upptagen med sig själv, men jag hade alltid Kristin. Kristin som var full av kärlek och som alltid gav sitt innersta. Men vad fick hon? Vad får en kvinna som bara ger? Mor såg till att fylla sitt liv med vad som gav mening för henne och gav inte bort sitt liv till andra. Far såg det som en olycka, att han blivit drabbad, men den han var drabbad av var sig själv och sin föreställning om vad en kvinna borde göra för sin man.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar